Maja Ivarsson: "Jag har nog större kulor än de flesta grabbar"

Maja Ivarsson har varit rockstjärna i mer än halva sitt liv, som frontfigur för ett band vars medlemmar har hållit ihop över tjugo år utan avhopp. Nu släpper The Sounds sin sjätte skiva.

I de sammetsklädda sofforna på Rival i Stockholm sitter The Sounds frontfigur Maja Ivarsson med sin femårige son Dante och väntar på pressdagens sista intervju. Hela The Sounds har åkt upp i samlad trupp från sin hemvist i Malmö och stämningen är ganska trött vid min ankomst. Men som en blixt från klar himmel slår den svenska rockikonen om till sitt soligaste jag medan Dante sitter tålmodigt bredvid och väntar på att pressdagen ska vara över. 

Hur trivs du med familjelivet?
– Jag visste att familjelivet skulle göra mig gott. Jag fick ett barn som jag förtjänade. Min son Dante är min motsats. En lugn och harmonisk pojke som ständigt lär mig om tålamod och den villkorslösa kärleken. Jag har även blivit en rutinmänniska, som man måste bli med barn. Det har gett mig en arbetsmoral idag som är väldigt gynnsam för alla i mitt liv. Jag skriver mycket musik, jobbar i studion, lämnar på dagis och tvättar overaller. Jag älskar kontrasterna, att åka iväg och spela, få leva ut lite, men ändå alltid ha honom vid min sida.

Är ni fortfarande tillsammans du och pappan?
– Jag visste inte ens att jag var gravid när vi gjorde slut. Jag och Dante har varit ett par, en dynamisk duo hela hans liv. Han har varit med på turnéer sedan han var tre månader.

Hur är det att vara ensamstående mamma idag?
– Jag har själv växt upp ensam med min mamma. Min pappa gick bort när jag var ganska liten, sedan var det en styvfarsa med i bilden ett tag men det var inte så mycket att hurra för. Jag har älskat varje sekund av att vara själv med Dante. Jag tyckte på riktigt att det var det bästa som kunde hända. Min graviditet var helt fantastisk, jag åkte hem sex timmar efter förlossningen och fixade frillan som om jag skulle ut och slira någonstans. Sedan dess har vi liksom hängt ihop hela tiden. Vi har ett superstarkt band.

Hur gick det ihop med musikskapandet?
– De andra killarna höll på med en EP när jag var gravid. På ena låten är jag höggravid och har sammandragningar under tiden jag lägger sång i sångbåset. Nästa låt på sitter jag och ammar honom samtidigt som jag lägger stämmor. Lyssnar man noga på The Tales That We Tell hör man dova barnskrik i bakgrunden. 

Hur tror du att det är att växa upp i ett konstnärskap?
– Han hatar ju mig ibland när jag kommer hem och vill visa musik, men det är hans vardag han har växt upp på turnébussar och i studios. Min största rädsla är att jag skulle göra någonting fel i mödraskapet. Jag måste hela tiden överbevisa mig som mamma, samtidigt som jag vet att jag står i bjärt kontrast till många andra mammor med ett vanligt jobb. 

Tror du att rädslan av att göra fel som ensam förälder kommer från din uppväxt med ensamstående mamma? 
– Jag tycker att det som klassiskt sett är kämpigt inte är så farligt. Det finns någonting vackert i det vardagliga, att anamma något som dagishämtning eller mellanmål. Då får jag känna mig precis som alla andra för en gångs skull. Jag har levt ett väldigt onormalt liv, och äntligen får jag vara lite normal. Sedan, genom Dantes ögon, märker jag att jag inte är ett dugg normal. Men jag har krattat en bana som tillåter mig att vara en bra mamma och fortfarande hålla på med musik. Hade jag varit 23 när jag fick Dante hade det varit svårare att få till livspusslet. 

“Jag är gift med fyra män som jag inte ligger med”

Hur är dynamiken nu när alla bandmedlemmar pushar fyrtio? 
– Jag tror att vi har haft fördelen av att vara väldigt olika. Man lär sig mycket av att leva så tätt tillsammans och arbeta så hårt som vi gjort. Bara att bo tillsammans i en turnébuss är en ganska onaturlig miljö att umgås i. Vi har lärt oss att man inte behöver ta varje konflikt. Många gånger får man stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Vi har blivit väldigt bra på att parera varandra. Vi är kollegor men jag känner att det är mer som ett äktenskap. Jag är gift med fyra män som jag inte ligger med. Det är en väldigt speciell relation man får om man umgås så tätt som vi från tonåren till fyrtioårsåldern. Jag tror att det är många soloartisters dröm att ha den gemenskapen.

Hade du varit där du är idag om du hade gått solo?
– Absolut inte, och jag tror inte de hade varit här utan mig heller. Vi har behövt varandra för att nå hit. Vi är fortfarande samma uppsättning som när vi började och det är inte alla band som är det efter 22 år. När vi började att spela så var det många som sa åt mig att akta mig för alla äckliga grisar i branschen, men jag har inte stött på så många. Jag tror att det beror på att jag alltid haft bandet bakom mig. Då kan ingen sätta klorna i mig. 

Har musiken alltid varit målet för dig?
– Om jag ska gå riktigt långt tillbaka ville jag bli glasblåsare när jag var liten. Det kändes spännande. Men jag fick min första elgitarr när jag var tretton och sen var det kört. 

18 år sedan debutplattan och The Sounds låter fortfarande som The Sounds, vad beror det på? 
– Jag tror att det beror på att vi fortfarande är samma medlemmar. Vi är inga duktiga musiker i grunden, men när vi fem spelar tillsammans så låter det på ett visst sätt. Även när vi experimenterar med olika genres och sounds så hörs vi igenom det ändå. Jag tror att det kvittar vad fan vi hade gjort för musik, det hade ändå låtit som oss, på gott och ont. Enträgen vinner, det vi blev hatade för i Sverige förr, är det som gör att vi står oss än idag. Det får vi nog lite cred för.

Vad influeras ni av? 
– Vi har ganska spridda skurar i bandet, men några gemensamma nämnare som vi alla älskar. Går vi tillbaka till begynnelsen skulle jag säga Ultravox. Vi alla går nog mest igång på bra melodier. Vi har ett vemod i vår musik som kanske inte hörs genom högtalaren, men det finns alltid där.

Vad lyssnade du senast på i lurarna?
– Just nu lyssnar jag inte på något annat än vår egen musik, det är en låtskrivargrej tror jag. Det blir så när man är inne i en kreativ process. Man är ganska egenkär på ett konstigt sätt.  

En 22 år lång rockkarriär fylld av Grammis, sommarprat, medverkan i Så mycket bättre och en jävla massa hits, finns det något kvar på din bucketlist? 
– Jag tror att man ska vara jävligt realistisk i det man gör. Jag skulle vilja sälja ut Madison Square Garden men det kommer givetvis inte hända. Jag har gjort så mycket som så få människor har fått göra, och jag har fått göra det tidigt i livet. Någonstans tror jag att den största utmaningen nu är att fortsätta ha samma glädje inför det man gör och vara stolt över det. 

Det är väl inte fel att drömma?
– Mina drömmar har redan slagit in. Fast jag skulle vilja träffa Leila K någon gång, eller Courtney Love. Det hade varit en dröm för mig, men jag är livrädd. Jag tror att de hade hatat mig trots att vi är av samma skrot och korn. Någon gång kanske.

Det är kanske den trion som säljer ut Madison Square Garden? 
– Ja okej om jag får drömma hade det varit en dröm som ännu ej är uppfylld!

Vad är det fetaste ni gjort? 
– Snyggåret 2009, då var vi oslagbara. Fyfan vad snygga vi var! Hur vi lät vet jag inte, men vi såg jävligt bra ut allihop. Vi var på turné med No Doubt den sommaren och alla var solbrända och såg djävulskt bra ut. Vilken platta vi turnerade med vet jag inte. Det är mindre viktigt. 

Vad hade du helst gjort om igen? 
– Säger inte det sig självt? SNYGGÅRET 2009! Och våra turnéer i USA. Jag saknar våra fans där och alla feta konsertlokaler. Jag kommer ihåg när vi började spela i USA. The Hives hade varit där innan, Cardigans hade varit där en vända. Man var så jävla stolt när det var en svensk låtskrivare med på en låt. Idag finns det typ inte en låt på Billboardlistan som inte har en svensk medkreatör. Det finns något vackert i det, men det är också jävligt synd. Allt det som vi är bra på har blivit exploaterat till den grad att allting låter likadant. 

Har nya fans tillkommit eller har ni en skara Deadheads som fyller publiken?
– Både och faktiskt. Jag har märkt att vi har väldigt många småtjejer som ser upp till mig och står längst fram i publiken. Samtidigt som vi har många fans i vår egen och våra föräldrars ålder. Det är en väldigt blandad skara. 

Du skrev Nic and The Familys sommarplåga under pseudonymen Nancy Blond, Vilken låt är du mest trött på, Living in America, eller Hej Hej Monica? 
– Living in America… Vi repar den aldrig längre, men att pissa på sig själv är jävligt dumt. Den låten förändrade mitt liv. Som språngbräda betraktad älskar jag den, men som låt är jag jävligt trött på den. Det som är genialiskt med den är själva slingan, den är oerhört komplex. Fan vad den sätter sig. Sedan var det basisten som sa att vi borde ha något ord som typ America i den. Så blev resultatet den här högstadiedängan på knackig engelska. Men helvete vad den förändrade våra liv. 

Vilken tog längst tid att skriva? 
– Båda låtarna tog nog inte mer än fyra, fem minuter att skriva faktiskt. Det var bara att hamra ut dem. 

Vilken låt i er diskografi har åldrats bäst? 
– Jag tycker att jag har blivit en bättre textförfattare med åren, men jag vet faktiskt inte vilken låt jag är mest nöjd med. Men den som har åldrats bäst är nog No One Sleeps When I Am Awake. Det är en sådan låt som både håller live och i lurarna, den känns fortfarande relevant. 

Publikrekord på Dalhalla och fyllda festivalspelningar, men generellt medelmåttiga recensioner. Det högsta betyget ni fått i Nöjesguiden är en tvåa, hur går det ihop? 
– Jag tror att någonting läcker över från hela starten av vår karriär. Vi var ett indieband som blev allmängiltigt över natt så det fanns ingen tid för folk att stoltsera med att de sett oss live innan vi var en grej. Vi tuggade framåt som en ångvält, och det stod folk upp i halsen tror jag. Men jag är glad för det. Jag har aldrig varit stött av andras åsikter om oss. Hellre en överstruken recension än en trea, det är det värsta du kan få. En mellanmjölkstrea ger inga reaktioner, och medioker är det sista jag är. Mycket hellre att folk hatar det vi gör, för jag vet att när fyllan smyger sig på och någon drar igång en The Sounds-låt så blir det allsång. Då har vi ändå vunnit. 

För dryga femton år sedan gjorde MTV ett tv-program kring Jackass-legenden tillika skateboardproffset Bam Margeras giftermål med sin exfru Missy, och The Sounds spelade på själva ceremonin med inga mindre än Iggy and The Stooges som förband. 
– Bam Margera är en god vän till oss, han har alltid kommit och hängt på våra spelningar och vi har varit hos honom på lediga dagar när vi inte spelat. Han har alltid funnits där. Även hans exfru Missy är fortfarande en god vän.

Är Iggy den största som öppnat för er?
– Grejen är att många i USA visste inte vilken stämpel vi hade i Sverige då. Vi slog igenom i Staterna innan The Killers, de var liksom förband till oss i Vegas, och The Strokes valde oss som förband. Vi ansågs vara ett jävligt coolt svenskt band med blonderat hår och för tajta jeans. Hemma i Sverige pissade folk på oss medan vi satt hos Margera och drack bärs. Då rör en tvåa i Nöjesguiden inte oss i ryggen.

 “Djävulen som flyger i mig har ingen ålder”

Har ni blivit bättre eller sämre live med åren? 
– Jag är mig ganska lik trots tiden som gått. Det händer någonting med mig när jag är på scen. Det är som att djävulen flyger i mig och jag vill underhålla. Sedan bli jag jävligt triggad av energin som finns i publiken, den känslan har suttit i från början. Djävulen som flyger i mig har ingen ålder.

Har ingen i bandet varit avundsjuk på att du är frontfigur i bandet, lite Maja and the Sounds?
– Jag gör ju allting i vårt namn och skulle aldrig slänga någon under bussen. Jag är Maja Ivarsson, men det är vi som är The Sounds. Bakom scen är vi likvärdiga, på gott och ont. Jag ger hela min själ och blöder på scen för bandet, men det är ingen som sätter mig på en piedestal. Vi är precis lika mycket värda allihopa, sedan skiter jag i hur vi ser ut utifrån.

Hade det sett annorlunda ut om ni tagit in en man som frontfigur istället? 
– Jag har nog större kulor än de flesta grabbar. Det låter konstigt att säga men jag tror att det handlar om karisma, oavsett om du är kvinna eller man. Nackdelen med att vara tjej har varit att vissa radiostationer i USA har som policy att bara spela trettio procent kvinnliga sångerskor, oavsett genre. Vad fan är det liksom? I Sverige har vi blivit bokade till festivaler för att de behöver fler kvinnliga bokningar. Jag vill inte bli inkvoterad för att jag är kvinna, jag vill bli bokad för att jag är bättre än grabbarna som spelar i dessa skitband. Det är en fördel och en nackdel, men i slutändan handlar det om vem som lyser starkast. 

Den 12 juni släpper The Sounds sitt sjätte album i ordningen. De tidigare fem albumen har genomgående ett högt tempo, och Things We Do For Love utgör inget undantag.
– Många låtar vi skriver föreställer jag mig att vi kör bil och att man inte någon gång växlar ned. Jag älskar allt som går i galopptakt, inga luftiga bryggor som ska skapa rymd. Gasen i botten från början till slut! Det tycker jag att vi har lyckats med. Mina texter idag handlar mycket om livet jag har levt, och jag har levt ett så jävla snabbt liv. Nu kan jag för första gången kolla tillbaka och undra hur jag har överlevt allt. Det är nästan en fascination över mitt eget leverne. Jag är på andra sidan nu med många historier i bagaget och har haft det jävligt roligt, men med mitt liv som insats.

Då ångrar man väl ingenting?
– Jo det gör man väl, jag hade nog inte gjort om det idag. Men själen är minst sagt berikad.

Things We Do For Love släpps den 12 juni på Arnioki Records.