Förhäxad av konsten

Nöjesguiden har mött den albumaktuella producenten och dj:n Mr. Tophat i ett samtal om schlager, anarki och popmusik.

Den kamelfärgade cowboyhatten tornar upp sig som en fyr när jag tassar in på Trädgården i Stockholm en varm lördagsförmiddag. Här är det redan full rulle inför aftonens dansanta bravader, men Rudolf Nordström, mer känd som Mr. Tophat, sprider ett lugn på det solkyssta, glesbefolkade dansgolvet som ännu inte slagit upp portarna för dagen. Vi sätter oss en bit bort, långt från scenområdet och den pågående soundchecken med varsin alkoholfri cider. 

Vart kommer fascinationen för hattar ifrån? 
– När jag var yngre samlade jag på hattar. Det finns en koppling till det glada tjugotalet, som var ett dekadent och hedonistiskt decennium. Hatten är ett sjukt svassigt plagg. Anrikt och elegant. Förr i tiden i England fick man inte be en herre att ta av sig hatten under några omständigheter. Det ledde till att knarklangarna i London under tidig ravescen alltid bar plommonstop och hade drogerna i hatten. Polisen kunde inte göra någonting åt det. Det är en gentlemannaregel som levt kvar. Nu lär de väl ha ändrat på den lagen, om det inte bara var en skröna från början. 

Rudolf har sina rötter i Högdalen, södra Stockholm. Han berättar om sin uppväxt, om pundare som sov i porten och kickersgäng som häckade vid tunnelbanespärrarna och vaktade sin hemvist. 
– Det hade nog kunnat vara problematiskt att växa upp där om jag inte haft så mycket kärlek runt mig från föräldrar och lärare. Jag är också tacksam för att det gett mig en inblick i den sanna vardagsrealismen. Det lärde mig om orättvisor, olika bakgrunder och att livet inte är så jävla linjärt. 

Vad tror du att det har gett dig i livet?
– Jag tror att man blir varmare av att vara runt olika saker och inte ha en krattad manege. De lärdomarna betraktar jag som en rikedom idag. Men det sista jag vill göra är att förädla bilden av förorten. Man kan aldrig springa ifrån sitt förflutna, men jag ser ingen positiv samhällsutveckling i att glorifiera våld och missbruk. Ibland tycker jag att folk använder det som en ursäkt för att få svina runt.

Hur var det att växa upp med två konstnärsföräldrar?
–  De har lärt mig att du behöver två saker för att lyckas. Disciplin och anarki. Det disciplinära innebär kort att skiten måste bli gjord. Men har du bara disciplin är det lätt att bli som alla andra. Det är där anarkin kan vara bra. Att inte bry sig ett skit. Så länge du kan betala hyra och mat. Man gör inte konst för någon annan, då skulle jag säga att du ägnar dig åt dekoration eller reklam. Konstnärskap är en drivkraft, konsten är mitt kall. Jag vet inte om det är mina föräldrar som gett mig det, men de har visat att att det går att livnära sig på det man brinner för, att stå på egna ben. Men framför allt har de gett mig mycket kärlek och trygghet. 

Idag är Mr. Tophat bosatt på Gotland. Innan flytten till ön bodde han på Södermalm och hade sin studio på gångavstånd. Den mundana, urbana vardagen påverkade Rudolf negativt utan att han knappt förstod det. 
– I teorin går det inte att få det bättre, men jag märkte utanförskapet när jag bara gick mellan hemmet och studion. Det urbana är fantastiskt, men jag finner mer ro i livet när jag ser stjärnorna i himlen innan jag går och lägger mig. Att gå på rave har jag inte heller energi för idag. Vem vet det kanske kommer tillbaka en vacker dag, men just nu känner jag bara fomo när jag inte är i naturen. 

Vi tar varsin klunk av vår cider och lutar oss tillbaka en stund i den gassande solen. Han har en poäng. Runt oss ringer billarm, soundchecken dånar bortifrån scenen och turisterna tjattrar som måsar utanför stängslen in till Trädgården. Rudolf osar sinnesro när han försiktigt smuttar från sin flaska och lutar sig tillbaka. Hans väsen gör sig bättre i naturen på något sätt. Det är nästan svårt att att se framför sig att han om bara om några timmar kommer att pressa vinylnålarna till sin bristningsgräns i ett maxat ljudsystem. 

Vi sitter tysta i några långa sekunder. Sedan öppnar han munnen igen. 
– När vi sitter här så tänker jag på vägens ljud. Det är aldrig tyst någonstans, och jag är ganska ljudkänslig. Sitter man på stranden så ska någon upp med en högtalare, eller när man kommer in på restaurang så ska det alltid vara någon musik i högtalarna. Det finns få ställen kvar som inte spelar någon musik alls. Jag älskar de ställena. Att sitta och bara höra sorlet av folk. När man väl hör musik sedan betyder det någonting. Det blir så kraftfullt. Musiken har lagt sig som en diarré över allting. Tekniken har skapat inflation på känslan av riktig musik och albumformaten har fått en rejäl känga av streamingtjänsterna. Själv älskar jag att sätta på en platta från början till slut. Sedan blir det tyst. Det skapar ett avslut, en utandning. Under albumet kanske man får massa tankar som man annars inte haft. Man behöver tid att få bearbeta dem. Tystnaden är en del av musiken. Att bara få vila och smälta alla intryck. Det är det jag älskar med album. Att konceptualisera en ide på fjorton tracks med röd tråd. För mig är det helt självklart.

”Du kan få folk att gråta, skratta, bli kåta, bli sura, vilja byta musik och gå hem"

Hur började intresset för dj:ande?
– På Youtube fanns tidiga, pixliga mobilklipp på Ricardo Villalobos när han spelade skivor. Jag tror att jag fattade den psykologiska aspekten av dj:ande då och det fängslade mig. Man har sådan kontroll över publiken som dj. Du kan få folk att gråta, skratta, bli kåta, bli sura, vilja byta musik och gå hem. Jag kommer ihåg att jag började fråga mina föräldrar om dj:ande när jag var i sextonårsåldern. De hade ingen aning, så de sa att jag borde prata med deras vän Christian Falk. Han var supersnäll och hjälpte mig verkligen. Han berättade vad jag skulle köpa och vad jag behövde lära mig. Han tyckte att jag skulle börja med att taktmixa med 12-10:or, så jag köpte två stycken begagnat, de har jag fortfarande kvar. 

Spelar du fortfarande på dem?
– Ibland! De är som traktorer, slutar aldrig att gå. Jag hörde en skröna om att någon hade kört dem igenom disken på Cafe Opera. Trots det gick de alldeles utmärkt. Jag tror inte att en ny, modern CDJ-spelare fixar det. 

Hur stor skillnad är det på nya spelare och att spela vinyl?
– Det är lika stor skillnad som att rita en teckning på dator och att rita en teckning på papper. Allt handlar om känslan. Att få känna papperskvaliteten, den fysiska formen. Jag har inget emot digitala spelare, men jag älskar den äkta, svajiga känslan på vinyl. Det skapar groove. Man kommer med en ölback fylld med fyrtio skivor och det är det som blir kvällen. What you see is what you get. Det är skarpt läge. När det blir fuck ups så är det som i livet, det blir liksom levande och mer rowdy på något sätt. Idag finns nästan allting inspelat på mp3:or och du kan shazama varenda låt i ett set. För mig har det ärligt talat gjort att mitt intresse för dj:andet har mjuknat. Det finns selectors som har lagt decennier på musik, men idag kan vem som helst bara shazama allt som jag spelar och bara slänga ihop ett helt identiskt set. Min mamma brukar säga att skillnaden mellan en bra förfalskare och en bra konstnär är att förfalskaren saknar hjärta. Så är det med musiken också. Det hörs igenom också. Där det finns hjärta finns den sanna konstnären. 

Ditt kommande album This Is Pop släpps snart, hur har du tänkt där rent konceptuellt?
– Konceptet är egentligen “the stupidity of pop”. Förra albumet from dusk til dawn var ett narrativ av natten från att solen går ned till att den går upp. Det hade att göra med liv och död. Ljus och mörker. Musikmässigt var det som en kommentar till dansmusik. Det här albumet är min kommentar till popmusiken. Det finns en vers, refräng och kommersiella arrangemang. Pop är bara ett samlingsnamn. Det som var populärt på billboardlistan för femtio år sedan hade skivbolagen inte ens tagit i med tång idag. Vad är pop egentligen? Det har varit en viktig grej i min egna dialog när jag skrev det här albumet. Det finns en grej med pop som inte finns i house och techno. Det som många kallar pop idag är egentligen schlager. Jag skulle vilja påstå att Swedish House Mafia är mer schlager än house. Nu kommer de väl vilja döda mig, men om man ska hårdra det tycker jag att deras arrangemang har mer schlager, eller Allsång På Skansen-tendenser. Alla kan texterna och sjunger med refrängerna, oavsett om det är melodi eller sångverser. 

”Fan, det kanske rakt av är schlager jag har gjort.”

Du är nog först i världen med att kalla Swedish House Mafia för schlager, det förstår du va?
– Det är samma sak med Melodifestivalen, det är inte pop, det är schlager rakt igenom. Och Swedish House Mafia hade lätt kunnat platsa i Mello. Det kanske finns en del låtar även på mitt album som skulle kunna klassas som schlager. Fan, det kanske rakt av är schlager jag har gjort. Oavsett är jag är iallafall väldigt nöjd med albumet. Pop är väldigt eklektiskt och jag är inte genrebunden, jag bara älskar att producera. Det är det jag är trött på med house och techno scenen. Jag älskar den och kommer ifrån den, men det är så smalt. Inom popen är jag fri. 

Du har tidigare arbetat en del med Robyn och även på denna skiva, hur känner ni varandra?
– Robyn och Christian Falk hade jobbat mycket tillsammans och när han gick bort år 2014 så skapades ett hålrum i henne. Hon kände till hur viktig Christian varit för mig och hittade musik som jag och Art Alfie gjort tillsammans som hon tyckte om. Då frågade hon om jag ville göra en remix på Love Is Free, som hon skrev tillsammans med Christian. Jag gjorde två, tre remixer och några månader senare så skapade vi Trust me EP:n. Hon kommer ju verkligen från popen och hennes styrka är att hon är öppen. Hon är inte bunden till någon genre, hon vågar vara house, hon vågar vara schlager och hon vågar vara hiphop. Pop är som en mantel man kan skydda sig under och säga jag gör vad fan jag vill. Den manteln klär henne väl.

Vad tycker du om remixkulturen idag?
– Remixkulturen är på både gott och ont. Det som möjliggör den är att det finns så mycket verktyg. Remix är egentligen helt fel namn, det är bara när man ställer om ljudreglerna och ställer om EQ:n.  Jag kan bli förbannad när jag gjort en remix och folk säger att det låter  likadant trots att den ena är tre minuter och min remix är tolv minuter. 99.9 procent av alla har en felaktig uppfattning om vad en remix egentligen är. Det du pratar om är en rework, det är när du lägger till och ändrar på ljud. Det borde egentligen bara heta rework. Oavsett så är det alltid spännande att se vad andra väljer att göra med mina alster. 

Blir man inte grinig som kreatör om någon annans rework seglar om ens eget?
– Det bryr jag mig egentligen inte om, jag har nog själv gjort mig skyldig till det. Men det är viktigt att man frågar, att man respekterar originalkreatören. Det är min inställning iallafall, det man gör är ens eget verk. Så länge man frågar. Problemet är att det sällan sköts på det viset, det finns liksom ingen respekt i det. Det tycker jag är skittråkigt. Jag kan ha åsikter men jag tycker att musiker har kreativ frihet i sina verk. Så länge man betalar för arvodet för arbetet. Många skivbolag delar inte den åsikten. Jag känner inte att man har full kontroll över det när det gäller remixer. När det kommer till remixerna på Pump It Up så vet jag faktiskt inte hur dialogerna har varit med artisterna från skivbolagens sida.

Vem drömmer du om att få jobba med i framtiden?
– Jag vill jobba med roliga och intressanta personer som är öppensinniga och brinner för musik. Några av dem jobbar jag redan med. 

Vilka då?
– Robyn, min pappa, Jocke Åhlund, Linnea Martinsson, Art Alfie. Det finns en mängd. Men det är folk i min närhet. Jag har inga direkta drömsamarbeten, det får tiden visa. Så länge de delar min kärlek och passion. Det är det viktiga. Kärleken är ingrediensen som gör att det blir det man vill att det ska bli i slutändan. Och det känns som den röda tråden genom den här intervjun. Att kärleken till konsten är det som förhäxar den sanna konstnären. Ett kall som är nästintill ostoppbart. 

Var ser du dig själv om fem år?
– I Zürich, på konstmuseum. 

Mr. Tophat släpper albumet This Is Pop den 30 september. Singeln You Are feat Grant landar den 9 september. Han är också aktuell med sin första utställning på CFHill mellan den 2-30 september.