Lykke Eder-Ekman söp som ett svin på Bokmässans första dag.
Tyvärr är det mycket enklare att skriva om något man hatar än om något man älskar. Och tyvärr älskar jag Bokmässan. Det kan tyckas låta jävligt pretto och det är för att det är det. Jag är 20 år och borde blivit sprudlande glad när Frasse skrev att jag kunde få skriva om Way out West, men hackade mest i mig det för att säkra min resa hit. Och det är inte något jag tänker hymla med. Mest för att det inte går, eftersom man kan se på mig och utröna min urgrund på en sekund: up.tight.
Jag kommer inte dölja att jag njuter av att stå på det oändliga mässgolvet på den oändliga Bokmässan. Se Jessica Gedin swisha förbi mig bokstavlig talat stup i kvarten. Ett strålande leende och en röd läpp. Leta febrilt efter rätt bokstav och rätt nummer som leder till rätt monter som huserar Liv Strömquist. Bara hitta Jessica Gedin. Att gå på fyra Liv Strömquist-samtal om dagen. Tre CRFN. Sitta i en rosa saccosäck. Säga "jag e press". Gå till Park. Supa som ett svin. Supa som ett svin med sina gamla skrivskolelärare. Va på en svitfest, bli tafsad på på den svitfesten. Sätta på sig klack efter klack, röd läpp efter röd läpp. Vakna i ett regnigt Göteborg men ändå göra det. Vakna i ett Göteborg som inte ger Yaki-Da en blick, inte nämner Ullevi. Bara vill prata om UKON. Kort sagt kommer jag inte dölja att jag älskar att vara på mitt alldeles egna Way Out West: Bokmässan.
11:00
När jag kommer ut från Espresso House tror jag först att min kille har klonat sig. Det har han också, eftersom han stött på Elis Monteverde Burrau på stationen. De har exakt samma jacka, exakt samma keps, exakt samma glasögon och exakt samma skor. Tar en bild på dem men de kommer inte med eftersom den största resväskan på marknaden, min resväska, står framför dem.
13:02
Det finns ingen bistro på tåget. Jag har köpt en laxbagel på Starbucks men är för rädd för att bli matförgiftad så ger den till min kille och martyrar tills jag håller på att dö av svält och tar tillbaks den.
15:14
I Göteborg regnar det. Surprise. Min kille vägrar köpa biljett till spårvagnen och vill gå till hotellet. Eftersom jag är en martyr följer jag med honom.
16:24
Vi äter smashed burgers i hotellsängen. Jag målar eyeliner för första gången på två år. Lyssnar på min Bokmässan-spellista, den innehåller bara 212.
17:30
Går på Aftonbladets mingel. Dricker tolv vin. Någon säger att de har rökrum inne på mässan. Jag frågar en vakt om det som snabbt får ansiktsuttrycket "en sekund från att slänga ut dig".
17:35
Elis bloggar åt Cyklopernas land. Han frågar mig varför jag valt att vara den nya Linda Skugge och inte den nya Lena Andersson och Clara säger att jag borde svara ”eftersom jag inte är flata”. Eftersom jag är störd och lättmanipulerad svarar jag det. Sen har jag ångest i en timme och dricker tolv vin till. Det här är mitt offentliga förlåtbrev till Lena Andersson. Jag älskar dej.
18:30
Min kille vloggar. Jag berättar om min ångest i vloggen. Han klipper bort det. Illojalt.
19:50
Vi går på fest på Lounge. Försöker rädda Tora som fastnat med ”Microsofts högsta chefer”. De vägrar säga sina namn. Hon litar blint på att de är Microsofts högsta chefer.
20:10
Frågar Selma Brodrej om hon tror att min karriär är nedsvärtad efter min senaste text som handlar om tjack. Min farmor tror nämligen det. Hon ger mig en varm blick och skakar på huvudet. Ack så fint med någon som kan ljuga på det sättet.
21:30
På Park är det packat. Ändå hittar jag min skrivskolelärare efter en minut. Han väntar på en inbjudan upp till Natur & Kulturs mingel av min andra skrivskolelärare.
22:50
Min väninna som är nepo baby på riktigt (Lykke, din mamma är nyhetschef på SVT, reds. anm) föreslår att vi ska använda hennes mammas namn för att komma in på minglet. Jag kan använda hennes pappas. De är båda publicerade där. Det funkar och jag hör min skrivskolelärares malmöitiska ”vafaaaaaaan” i bakgrunden när han ser att vi gör det.
23:14
Jag blir så jävla full.
23:17
Det är öppen bar på NOK-minglet. Det är öppen bar överallt. Hela tiden finns det nämligen en författare i närheten som glider på en high som kallas "pratat med Stig Larsson", han gillade verkligen mig-highen som mer än gärna köper en öl till en. Den highen klättrar gärna över på en själv också, och plötsligt har man druckit 24 vin.
23:45
Jag blir. Så jävla full. Detta är såklart inte något jag tar hänsyn till eller registrerar.
00:10
Förrän vi ska gå hem och en fjortisfullshicka kryper upp i halsen. Den börjar svagt på spårvagnen hem (nu orkar jag inte martyra längre) och är i full kraft när jag lägger mig ner på hotellsängen. Slutar gör den bara när jag somnar, ovanpå täcket.
