Lykke Eder-Ekman har fått nog av poesi.
Man är återigen på Bambi. Det är mörkt i lokalen. Ur en mick läser någon om Gud och hundar. Poeten står på en scen som inte är en scen och trängs med ett killband där alla har page och heter saker som Jakob och Zackarias. Poeten har fuckboyguldkors runt halsen som han menar bara är katolskt och en tatuering från samma konstnär som tatuerat precis alla killar man någonsin lagt ett öga på. Det är en animetjej. Det är porr. På armen. Man står framför honom i det lilla publikhavet som ändå lyckats fylla exakt hela lokalen fram till scenen som inte är en scen och drar in magen eftersom man dagen till ära har något genomskinligt och slinkigt på sig. Man är fixad, man har klack. Man väger på ena foten, man väger på andra. Man letar klumpigt efter mobilen i väskan för att ta en bild när poeten plötsligt lägger sig ner på golvet och börjar yla. Han rullar runt, det blir rundgång. Alla skrattar, tre blixtar från tre olika håll lyser på honom. Det är blixten från en Iphone som filmar. Man håller för öronen på ett diskret sätt och försöker ha en kaxig uppsyn som förstår skämtet medan man ser på poeten som också är ens kille och undrar om det är tjacket eller poesin. Man kommer fram till att det är poesin.
Jag är så fruktansvärt trött på att gå ut. Med det menar jag tyvärr att jag är fruktansvärt trött på poesiläsningar. Det har nämligen blivit mitt sätt att festa på, och har varit sedan jag fyllde 17 och fick veta att poeter fanns på riktigt. Då gick jag till teater Brunnsgatan 4 huttrande av adrenalin, och ville bara vara där poeterna var för att det var det närmsta jag kom Alltings början. Alltså jag ville vara i samma rum som äldre, redan kända män. Jag var inte intresserad av poesin i sig vilket är en viktig aspekt av den här texten, det här är inte ett slag för att göra poesin intressant igen. Jag vill inte göra någonting med poesin, den har inte med mig att göra. Förutom att den nu blivit mitt liv.
Det finns en regel som är att alla poesiläsningar måste ske i en lokal under jord utan fönster. Det är inte jag som instiftat den regeln, den bara finns. Och att den finns leder till en vital sak: man blir väldigt full, väldigt snabbt. Alkoholen vinner över syret, man får ont i huvudet och en poet säger att vin är som vatten så man dricker mer i hopp om att det ska hjälpa. Det gör det inte, och rätt vad det är står man framför den där Zackarias som visar exakt hur man spelar ståbas. På en tjejs revben. Man själv röker sina Vogue, stirrar ner i lokalen utan fönster och bävar inför pausens slut. Den kommer snabbare än vad som tycks vara möjligt och så står man sedan återigen i publiken, nu vägandes på sin kille som inte riktigt går att väga på eftersom han är stinn av tjacket och antingen skriker i ens öra eller hoppar på ett ben.
I publiken ryms det många typer. Den första är de små killarna som är där med en dejt. De är 17, de har fjuniga överläppar. Dejten är självmordsblond, hon har stilen medeltid eller 2000-tal. Kanske båda. Hon är snygg och han är bara barn. Han går på ena gymnasiet på Söder, hon på det andra. Innan läsningen har de druckit vin hos hans ”lite franska” föräldrar. På läsningen har de förspel. Längst bak i lokalen står den andra typen som är kompis med de äldsta poeterna (30) och inte riktigt vet varför de hänger med de yngsta poeterna (20) men gärna bjuder ens kille på tjack eftersom han påminner dem om en jävligt urflippad gammal vän vars liv det råder stor mystik kring idag. Ens kille byter högljutt nummer med dem och lever Alltings början-drömmen medan man själv nu får stå och väga själv på sina klackar igen. Medan man gör det avundas man den tredje typen, Konstfacktjejerna. De glider in sent, efter pausen med smala sneakers och ännu smalare vikarieglasögon. Om ni fattar vad jag menar. Kanske är det för att de just den torsdagen inte kunde vara på ett konstgalleri, kanske för att de ser lika mycket konst i poesi som de gör i en väv, de är i alla fall där och det är man jävligt glad för. För nu har både gymnasieparet och ens kille med hans nya kompisar nästan tagit av sig första klädesplagget, men de är där och slätar ut det eftersom de är det vackraste och coolaste man någonsin sett. Den enda som inte tycker det är den fjärde typen och han heter Stig Larsson. Han står längst fram och stängde av redan när ens kille ylade mot kamerablixtrarna. Man undrar om man själv någonsin kommer lära sig det.
Jag är så fruktansvärt trött på poesiläsningar, men det är tyvärr mitt liv nu och sättet jag har roligt på. För jag har roligt, det är bara det att jag inte orkar höra någon yla i en mick en enda gång till. Skoja. Det händer inte så ofta. Men jag vill inte höra ordet Gud i en mick igen. Inte heller hund, flickvän, blod eller pistol vill jag höra. Jag vill bara sitta ner och ha det trevligt, prata med Zackarias om ståbas. Han kan gärna få spela den på mina revben om han vill. Gymnasieparet får gärna ha sex i ett hörn och min kille får supergärna ta tjack, jag orkar bara inte att det ska vara ackompanjerat av poesi. Tyvärr är det en önskedröm jag har för ingen annan som vistas i rummet med scen som inte är en scen verkar vara så trötta. De tycker fortfarande att det är kul att höra om pistoler och flickvänner och jag antar att det är för att de aldrig velat vara Karolina Ramqvist, bara velat vara poeter. Och för det har de ändå min respekt.
