Den nya Linda Skugge

Hennes vänner älskar poesi, Gud och radbrytningar. Lykke Eder-Ekman är lilla barens svarta får.

”Jag gillar egentligen inte Olle Ljungström. Jag har nämligen ingen egen vilja utan har läst för många böcker av författare som gillar och föredrar och oförklarlig ofta skriver småpornografiska manodepressiva böcker med fina blå omslag". Så skriver Linda Skugge om Olle Ljungström 1993. Ingenting förändras någonsin. Förutom att Skugge är porrstjärna nu och Olle Ljungström är död. I hans ställe föddes Elis Monteverde Burrau, och samma år som Linda skaffade Onlyfans föddes jag. Skoja. Det var då jag började skriva krönikor och försökte vara som Linda Skugge. Det gick inte. Det enda jag lyckades med var att ta hennes mentalitet. Offermentaliteten. Och om det ska jag nu berätta. Hur jag, precis som då, råkat läsa för många författare som skriver småpornografiska och manodepressiva böcker med fina blå omslag. Hur det är att gå runt med En galen hund som soundtracket till ens liv tills man tillslut sliter sitt hår, medan exakt alla andra sjunger med. Ler, sänker en öl, kysser Olle Ljungström rakt på munnen.

Det här är tre saker mina vänner älskar: Skriva om deras
hat eller kärlek
till Gud

Radbrutet Vara katoliker

Och här är tre saker jag vägrar:

Skriva om mitt hat eller kärlek till Gud, radbrutet, och att vara katolik.

Nu låter det som att jag är emot Gud. Det är jag inte. Inte heller är jag emot poesi. Jag säger bara att jag inte rör vid det, och aldrig har gjort. När jag var liten och gick på Södra Latin var jag inte kompis med poetkatolikerna än, och skrev därför en krönika i Latin Lover (sjukt nog heter skoltidningen där så) om hur jävla jobbiga de var som höll på (två år innan alla andra). Eller nej, nu ljög jag. Jag skrev att det var synd att bara killar och kanske några flickvänner och bebisar fick göra det (två år innan alla andra). Sen satte jag mig i mitt flickrum och drack rödvin medan alla blev arga på Twitter. En viss poet med ett franskklingande dubbelt efternamn kallade mig historierevisionist och min väninna Clara, nu känd från poesidebatten, då bara känd för mig som min bästis, sa ”Vi borde ta den här debatten till kultursidorna” (två år innan alla andra). Jag tänkte mest på att jag förstört min karriär nu eftersom alla hatade mig och undrade vad som hände om man hoppade från en balkong två meter från marken. Och att allting kändes så himla 90-tal.

Allting kändes så himla 90-tal och ingenting förändras någonsin. 1993 skrev Skugge nämligen hur det är att vara på Meldoy. ”En som lätt vinner kategorin ’jag-är-högst-i-världen’ är en lindblond-fager pojke som sitter ensam på knä mitt på golvet. Han vaggar sakta fram och tillbaka medan han försöker kränga av sig sin collegetröja. Han hör till den sorten som gillade Manchester-pop och sen dess tyvärr är ständigt hög”. Ingenting förändras någonsin, förutom att Melody byts ut mot Riche lilla baren och Manchester-popen har blivit poesi. Efter att jag skrev mitt manifest mot poetkatolikerna följde nämligen två år av att gå snabbt snabbt in och snabbt ut från läsningar där någon läste ur en bok med småpornografiskt manodepressivt innehåll med fint blått omslag, där en lin-blondfager kille satt på golvet framför scen och vaggade i takt till poesin. Jag stod i ett hörn eller rökte en cigg i ett stelt grepp utanför, och trots att det inte syntes just då, var det enda jag ville att vara just där.

”Varför?” undrar ni. ”Varför betedde du dig som en hund? Du trodde ju att de hatade dig”. Och svaret på den frågan är att när man är 18 är man inget annat än en liten hund. Ingen kunde heller längre neka mig en vänskap eftersom de var vuxna som hatat på ett barn på Twitter. De förstod snabbt hur 90-tal det var av dem. Jag tyckte bara att alla var coola, snygga och smarta eftersom att jag var 18 och hund. Dessutom dröjde det inte heller länge innan min pojkvän var samma person jag använt som exempel på jobbiga poetkatoliker, och Clara blev en jobbig poetkatolik.

Nu är jag 20. Har jag slutat hunda runt för det? Nej, 20-åringar slutar aldrig vara hundar, det vet alla. Jag är nu med på samma killars, som jag en gång hatade, läsningar fast jag inte skriver poesi och finner mig själv på Riche lilla baren minst en gång i veckan. Skoja. Men oftare än vad som är normalt för en 20-åring. Mina vänner älskar poesi och Gud och att skriva radbrutet. Jag tycker bara om att skriva om dem. Man kan säga att jag är det svarta fåret. För trots att det var jag som valde att läsa för många böcker av författare som gillar och föredrar och oförklarlig ofta skriver småpornografiska manodepressiva böcker med fina blå omslag, och själv valde att lyssna på En galen hund, får jag snart psykbryt om jag inte får berätta för någon om det. Någon som inte är katolik. Därför skall jag nu berätta för er. Jag ska berätta för er om hur det är att vara ett freak, en prosaist bland massa poeter. Skoja. Jag ska bara berätta om Stockholms litteraturscen. För vem ska annars göra det, om inte den nya Linda Skugge?