"Lollapalooza? More like Lollapasnooza!"

Clara Popenoe Thor 21:12 1 Jul 2019

Jag tillbringade två dagar på Lollapalooza och fick insikten om hur ett Jimmie moment verkligen känns, skriver Clara Popenoe Thor.

När jag går igenom det torra gräset på Ladugårdsgärdet, ser upp mot Kaknästornet, känner doften av spillda langos man köar för i en halvtimme, tänker jag på mitt Sverige.

Jag vet inte vad mitt Sverige är, för vem vet det? Jag vet åtminstone att jag befinner mig ett stenkast från public service-borgarna Radiohuset och SVT-huset, på en gräsplätt folk betalat minst 3 000 kronor för att befinna sig på.

I det Sverige jag befinner mig i är gräset inte grönt, det är inte ens gräs, det är hö. Det grönaste är allt jävla neon. Att se sig omkring i folkmassorna på Lollapaloozas första dag (och även den andra! Modigt av folk att köra på trots den så uppenbart pinsamma mängden som tänkte likadant på föregående dag) är som att, ja, vara omringad av något neongrönt, och jag hade haft en bättre liknelse om det inte vore för att absolut inget annat i denna värld är eller bör vara neongrönt om det inte är en varningssignal. Det är vad neongrönt är och bör användas som. En varningssignal för framtidens Sverige.

Jag ser de sista 15 minuterna av Junior Brielle, det svenskaste vi har. Junior Brielle är mellanrummen mellan människor på busshållplatsen, de är det ironiska kortet du “säger det med swish” genom, de är gapet i mejeridisken där det en gång ska ha funnits Oatly iKaffe. Storebrorsan Gabriel frågade publiken “Vad heter Yung Leans revisor?”. Som väntat är det liksom ingen som skriker ut svaret eller så. Han säger, med en överkompenserande entusiasm, “Yung Ernst”, en referens till redovisningsbyrån Ernst & Young som kanske bara jag plockar. Ingen skrattar. Inte ens för att vara artig. Så är det där jag befinner mig.

Neonmaffians intåg fortsätter under fredagseftermiddagen och de siktar in sig mot Molly Sandén på Tower stage. Mina tankar far, som de ofta gör, till den borgerliga feminismen. På Lollapalooza på Gärdet i Stockholm finns ingen menskonst. Någonstans, långt från Ladugårdsgärdet, (fast i och för sig förmodligen på Östermalm), sitter geniet till marknadsanalytiker som såg till att H&M:s klubbmedlemmar fick de bästa platserna för att se Molly Sandén, den artist av alla i denna värld som tydligast av allt skriker “klubb H&M”.

Jag befinner mig på ett Ladugårdsgärde där jag helt saknar täckning, förutom i ett litet hörn på Lolla Lounge, och förundras över hur alla 16-åringar här lyckas hitta varandra när Snapchat inte går att använda.

Jag befinner mig i ett Sverige, 2019, som alla andra inom en kilometers radie verkar tro inte är just Sverige 2019. Vissa tror att de är på Emmaboda, vissa på Bråvalla, vissa på Coachella, vissa på Lollapalooza i Chicago. Jag tror stundvis att jag befinner mig på Fyre festival. Trots 56 000 besökare var det inte en enda som förstod att de var på en töntig festival i Stockholm där de betalat 3 lax för att behandlas som produkter, och inte på the time of their life på andra sidan Atlanten.

Efter två dagar på Lollapalooza lämnar jag den fantasivärlden för en annan, snarlik, i sagolika Almedalen. Det är mycket mindre neongrönt, men precis som Lollapalooza mest civilpoliser och företag. Och viktigast av allt är det Sverige.

Läs även Pål Ströbaeks genomgång av Lollapalooza.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!