Det var via musiken som Toni Holgersson och hans son Dante Kinnunen hittade till varandra, efter de år när Tonis fokus varit riktat mot missbruket. Nordic Noir är det tredje albumet där Toni anlitat sin son som producent, och även om tidigare delar i deras trilogi varit utsökta är det först nu som de fullt ut hittar till varandra.
I perioder Toni Holgerssons och hans son Dante Kinnunen haft en närmast obefintlig relation, men med de tre skivor de samarbetat om, Ibland kallar jag det kärlek, Sentimentalsjukhuset och nu Nordic Noir har de hittat tillbaka till varandra.
– Det är en jävla röta att vi haft musiken att mötas i, konstaterar Toni. Dantes plastfarsa Claes var på fjällmarsch med Dante, och...
– Det var vid Höga kusten, rättar Dante.
– Jag hade också gått på fjällmarsch någon gång, med Hasselakollektivet, och det var en så häftig upplevelse, förklarar Toni. Det är en så frisk grej att göra med sitt barn, det är så vackert. Jag tyckte det var fint av Dantes plastfarsa att göra det, och samtidigt... jag funderade på varför inte jag hade gjort sådant med Dante.
– Men nu fick vi våra fjällmarscher, fortsätter Toni. I studion, till slut, i musiken.
Under Toni Holgerssons år av missbruk var relationen till Dante dålig eller helt obefintlig. Även under de senaste åren har Toni haft perioder som har varit tuffa, men idag lever den nygifte 50-åringen ett nyktert liv i Borgholm på Öland. Något som har sina fördelar.
– Allt är så nära. Det är tre minuter till folktandvården, till distriktsläkaren, till apoteket. Jag har fått låna en nedlagd biograf där jag repar. Den har plats för 100 personer och är full av gamla sammetsfåtöljer, killen som äger den äger ett helt kvarter med en jättefin innergård. Han har ett galleri där, och den här bion. Och så har min fru Anna en ateljé i en gammal hästspilta där.
Toni lutar sig tillbaka.
– Livet är generöst just nu.
Kanske är det den sinnesstämningen som gett den värme och det underliggande hopp som kännetecknar sista delen i Toni Holgerssons och Dante Kinnunens gemensamma trilogi. Singeln Gul tamburin, som släpptes före sommaren, är en visa i varm modern soulklädnad där Dante sjunger duett med sin far. Det är Dantes första och enda sånginsats på svenska sedan Tonis förra album.
– Men jag har börjat göra lite eget på svenska också, berättar Dante.
Samspelet mellan Tonis varma och mogna soulstämma och Dantes r’n’b-frasering är oantastligt.
– Vi har ganska lika röster, funderar Toni, och Dante nickar.
– Jag har bara lite högre pitch.
– Yngre pitch, skrattar Toni förtydligande. Det var verkligen fint att sjunga ihop, och särskilt med de textraderna. ”De gamla försvinner och dör”. Det är lite som att jag lämnar över stafettpinnen till Dante.
Samma kontrast mellan gammalt och nytt är påfallande också i musik och arrangemang på hela Nordic Noir. På Gul Tamburin dominerar ett klassiskt souligt elpiano likt Spooner Oldhams, och kombineras med moderna beats.
– Låtarna är så traditionella visor, och jag ville göra något nytt och spännande hellre än att bara gubbrocka till det, säger Dante.
– Det är inte lätt att försöka föra in visan i tvåtusentalet, instämmer Toni. Det riskerar att bli som att välja kostymen innan man kollar måtten. Jag vet inte riktigt hur, men vi lyckades.
När de gjorde första delen i trilogin 2010 var Dante nybörjare. Idag är han en väletablerad producent och artist med bland annat Titiyos strålande album från förra året på sin meritlista. Innebär den utvecklingen att arbetsfördelningen och rollerna mellan Toni och Dante har förändrats?
– Ja, nickar Toni. Dante instämmer, men ingen av dem vill riktigt ta ordet. Efter lite tvekan lutar sig Dante tillbaka.
– Börja du.
– När vi pratade om att göra en andra skiva på Cosmos tänkte jag att jag skulle binda upp skivbolaget också för en tredje skiva. Man vet ju aldrig. Det var då jag började tala om att jag hela tiden hade haft en trilogi i huvudet, och att vi skulle röra oss mer och mer in mot Dantes planhalva. Sen har det blivit så. Eller hur?
– Det stämmer nog. Jag har lite mer kött på benen nu, den här gången har jag mixat och varit med från början till slut.
Förändras er privata djupare relation på samma sätt, undrar jag, och Dante och Toni tittar på varandra och skrattar förläget. Det verkar vara ett samtalsämne de behandlat.
– Ja, det har den gjort, bekräftar Dante. Under de senaste sex åren har den blivit djupare och djupare. Vi har kommit närmare.
– Jag har varit mer närvarande och du har låtit mig vara det, säger Toni. Till exempel fyllde jag femtio härom månaden och hade min födelsedagsfest nere på Louie Louie, där Dante jobbar. När alla hade gått städade vi tillsammans efteråt. Det var väldigt fint, väldigt starkt, känslomässigt.
Efter att den känslomässigt starkaste låten på trilogins förra skiva Sentimentalsjukhuset var skriven av Charlie Engstrand - den bottenlöst djupa Allting faller - består hela nya albumet enbart av spår från Toni Holgerssons vän och kollega.
- De klingar mot mitt liv, nickar Toni. Jag fick tillgång både till nyskrivet material, som Charlie inte hunnit gett ut själv, och till hans första skivor som inte går att hitta på Spotify. Så jag hade mycket material att välja bland. Det började med att han sov över hos mig, och han glömde Skorstensblick och Bortom orden hemma hos mig. Han har ganska konstiga ackord, så jag brydde mig aldrig om att lära mig dem, jag tänkte att det där måste jag ändå göra om. Ett år senare på Öland hade jag tänkt att jag måste börja skriva nya låtar, men det gick trögt, jag var liksom inte där. Men jag hade fått en loop av Dante. När jag satte mig i bilen för att börja var det den där Charlie-texten som kom, och då slog det mig att jag kunde göra en hel skiva med hans texter. Så här i efterhand var det ganska perfekt, för det gjorde att jag kunde släppa mer, och att du Dante kunde ta för dig.
Även albumtiteln var Charlie Engstrands.
- Ja, det jävla geniet, skrattar Toni. Vi satt och pratade om vår genre, och han kallade den ”Nordic Noir”. Det är en deckargenrebeskrivning, men det säger också mycket om ljudet. När jag kallade förra albumet för Sentimentalsjukhuset så fanns det stunder när jag undrade om det var för sentimentalt. Det var något som blev naket. Men genom att kalla skivan så, eller nu Nordic Noir, så stjäl man sådana tillmälen från belackarna redan innan. Det är en klackspark, liksom.
Nordic Noir (Cosmos) finns ute nu.
