Foto: Saga Berlin.

Little Jinders oförlösta romans

10:18 2 Jun 2020

Efter den senaste skivan på svenska bestämde sig Josefine Jinder för att ta en paus på obestämd tid. Nu är hon tillbaka, fast på ett annat sätt. Den 12 juni släpps mixtapet Little Jinder’s Unreleased Romance.

Det är försommarens hittills varmaste dag och jag står på Årsta Torg och väntar på Josefine Jinder. Vi har båda missat att det är en röd dag, men lyckligtvis har även hennes favoritcafé gjort detsamma och håller öppet trots att dagen fortfarande bara är morgon. 

Vi hinner knappt sätta oss på en bänk utanför cafét innan det kommer fram en mamma med sin dotter och tackar för musiken. Josefine skiner upp och tackar i sin tur för den fina komplimangen. Mamman ber henne lova fortsätta göra musik, inte minst för kommande generationer.
– Jag försöker, lovar Josefine.

I pressmeddelandet till Little Jinder’s Unreleased Romance citeras Josefine med följande ord.
– För sju år sedan, innan jag släppte min första låt på svenska tänkte jag inte ens att ett liv i lilla töntiga Stockholm var ett alternativ, men musiken skulle hålla mig kvar. Alla drömmar kanske inte ska uppfyllas. Det är ändå de som håller mig skrivande.

Detta får mig givetvis att fundera på vilka alternativ som kändes mer lockande för sju år sedan.
– På ett sätt säger jag lite emot mig själv för jag släppte ju faktiskt en skiva på engelska när jag var 19. Den kom ut på en New York-label och tanken var att jag skulle bo där eller i London, bli en sån person. Men jag tror att jag gjorde det där för tidigt. Jag var för ung och för dålig, men sjukt naiv och hade väldigt bra självförtroende. Det flög inte vilket gjorde att jag föll ganska hårt. Det var inte förrän jag började skriva på svenska som det funkade, så på ett sätt fanns det inget annat alternativ. Framför allt i början tänkte jag så mycket större, att jag inte bara skulle bli en artist som sjöng på svenska.

Är det inte mer eller mindre en förutsättning för att vara artist att ha bra självförtroende och kanske låta sig vara lite naiv?
– Jo, och det är därför det blir jobbigare och jobbigare med åren. När jag var yngre så kom det bara av sig själv naturligt. Nu har jag blivit allt jag föraktade då, typ "vem är jag att säga något". Jag skäms nästan när jag ser intervjuer med mig själv, vad störig jag var och agerade så himla känslomässigt. Det blir så otroligt pinsamt i efterhand. Med framgång kommer ofta någon form av ödmjukhet och det kan bli ganska jobbigt när man har varit en underdog som pekade fuck you till allt och alla. Jag kan fortfarande tycka att jag hade rätt, men jag kanske inte hade behövt säga det. Popscenen är faktiskt fortfarande så fucking boring. 

 

"Jag trodde att det skulle vara coolare att leva än såhär"

 

Känns det som en förlust att du blev kvar i töntiga Stockholm?
– Jag kan ibland känna lite att jag har blivit snuvad på ett liv. Jag trodde att det skulle vara coolare att leva än såhär, att livet skulle vara fetare. Men vad är det? En illusion om något. Samtidigt vet jag att livet ser ungefär likadant ut oavsett om man sitter i New York eller Stockholm.

I november förra året tog Little Jinder farväl både av sitt artisteri på svenska, och samtidigt till Sverige på obestämd tid. Under en avskedskonsert på Mosebacke i Stockholm meddelade hon nämligen att hon skulle flytta till Paris på obestämd tid. 
– Tanken var att jag skulle flytta dit, och få någon sorts nystart. Men jag blev kär i en person i Stockholm. Efter en månad i Paris bestämde jag mig för att ge upp det för honom och åka hem igen.

Du har inte riktigt tappat den där naiviteten.
– Nej, och det är det som är så skönt med att ha drömmar. Paris kan fortfarande ligga framför mig.

Man minns sina vänner från tonårstiden som åkte till London och Berlin i några veckor bara för att kunna säga att de har bott där. Säger du att du har bott i Paris nu?
– Haha, det roliga är att den här gången är det andra som säger det. Jag får fortfarande frågan om jag inte bor i Paris. En månad är verkligen en låg ribba för att bo.

Samtidigt kan det vara ett bra sätt att sätta lite press på sig själv. Att säga att man ska göra något innan man faktiskt gör det.
– Precis så, jag sätter mig själv i skiten hela tiden på det sättet. Men jag gör faktiskt också oftast det jag säger att jag ska göra. Jag är ingen bullshitter.  

Med tanke på hur Little Jinders cv sett ut de senaste åren skulle det vara förståeligt om en känsla av att ha växt ur Sverige skulle infinna sig. Förutom tre svenska skivor som samtliga mottagits väl av både lyssnare och recensenter har hon bland annat hunnit med att programleda Musikhjälpen, medverkat i två säsonger av Så mycket bättre och haft sin egen tv-serie tillsammans med Markus Krunegård.

Hur har du förändrats som person under de här sju åren?
– Jag tror att jag är ganska mycket samma person men att egenskaperna har omvandlats något. Hävdelsebehovet finns kvar som en drivkraft men jag är inte lika desperat för att få ett kvitto hela tiden på att jag blir sedd. När jag tog emot min första Grammis sa jag något om att det kändes som att jag äntligen fick finnas, idag undrar jag mer för vem. Samtidigt grät jag senast igår för att jag ska släppa det här mixtapet. 

Varför grät du?
– Jag började ifrågasätta varför jag ska förvirra mig själv och min omgivning. Borde jag inte bara fokusera på att fortsätta skriva låtar på svenska och släppa den där "stora sanna skivan". 

Det pratas om en annan frihet kring mixtapes jämfört med album, var det för att slippa pressen att behöva fortsätta leverera på samma nivå du har gjort fram tills nu?
– Absolut 100 procent. Det är bara för att jag ska slippa säga att jag släpper en skiva. Samtidigt för det med sig att hälften av frågorna man får handlar om att reda ut vad som är skillnaden mellan ett album och ett mixtape. Det är såklart en skiva på engelska, men jag vill att folk ska ha en mer lättsam inställning till det och inte att det ska behöva vara så himla konceptuellt.

Jag stryker min nästa fråga, som handlar om exakt detta, och hoppas att Josefine inte hann se den. Vi pratar istället vidare om förutsättningarna som föds av att jobba med detta format.
– Som med allt jag gör känns idén jättebra, och utförandet går också bra. Ändå har jag alltid så himla svårt att vara nöjd med något jag har gjort. Jag bara släpper det och använder allt jag blev missnöjd med som bränsle att börja på nästa grej istället.

Då är ändå inte ens mixtapet riktigt klart.
– Jag har ett stick kvar att skriva. Men i princip är det klart!

Jag gillar verkligen Die Together. 
– Vad kul! Det är Ebbot som sjunger sådär mörkt att det nästan skallrar. 

Förutom gästartister har Josefine gjort stora delar av mixtapet på egen hand, vilket är ett arbetssätt hon vanligtvis föredrar.
– Men i slutändan blir det så sjukt mycket jobb, så jag ställde mig frågan när jag har mått som bäst och kom fram till att det var när jag gjorde Allting suger-skivan med Alexander Berg. Så då tog jag in honom på de delar jag inte riktigt orkade göra helt själv. 

 

"Jag behövde verkligen ett break från mitt eget huvud"

 

Fick du den frihet du hoppades på?
– Mitt skivbolag förstår nog inte ett skit av vad jag håller på med. Det gör inte processen roligare direkt. Men fem år och tre album, jag behövde verkligen ett break från mitt eget huvud och bara känna att det var kul. Jag hade också tömt mig själv textmässigt.  

Ganska skönt också att göra det folk kanske minst förväntar sig.
– Och förmodligen minst vill ha, det tror jag faktiskt att jag kan ha lyckats med! 

På tal om det hade du en konsert bokad på Trädgården här under våren, var tanken där att inte spela några av de gamla hitsen? Det låter som att se en konsert med Guns N' Roses där de bara spelar Chinese Democracy.
– Haha, jag hann inte börja repa in den riktigt men planen var nog att hitta släktskap mellan de engelska och svenska låtarna och glida lite mellan dem. Jag fattar också att folk vill höra de svenska låtarna. Samtidigt ser jag också en möjlighet att ta med ett par av de låtar som jag inte spelat så mycket tidigare för att de inte varit singlar.

Hur är det annars, är du less på dina hits?
– Jag är inte less på mina låtar när jag har ett roligt band med mig och gör en liveshow, älskar för övrigt ordet liveshow. Hade jag bara åkt runt med backtracks och spelat Super 8 och Vita Bergen hade jag inte orkat höra en sekund till. Här kommer ödmjukheten faktiskt in igen också, jag blir sjukt rörd av att folk har ett band till mina låtar. Man speglar sig i publiken hela tiden. Så hemskt är det inte att spela något folk gillar, tvärtom kan det vara en trygghet att ha med sig något man vet funkar. 

Är det åt det här hållet ditt artisteri kommer att fortsätta dra?
– Absolut. Kanske även släppa under andra alias. Samtidigt är jag extremt sugen på att göra nästa svenska skiva.

Var det inte precis det som var syftet?
– Jo, jag lyckades. 

 

"Det är ett under att jag inte har suttit inne."

 

Du förärades ganska tidigt med epitetet Sveriges enda rockstjärna. Har du känt en press ibland att leva upp till det? 
– Jag tycker att ni kallar alla för det. Läste igår att Lorentz skulle vara Sveriges sista rockstjärna. Men nej, jag har aldrig känt mig tvingad att leva upp till det. Däremot tror jag att det har varit ganska störigt för de jag varit kring. Min livsstil under de här åren har stämt rätt bra med det. Jag tycker jag har klarat mig förvånansvärt bra undan konsekvenser med tanke på hur jag har levt. Det är ett under att jag inte har suttit inne. Lika sjukt är det att jag har vänner och är socialt accepterad. Om folk bara skulle veta vad jag har gjort.

Har du dödat någon?
– Inte vad jag vet.

I den senaste omslagsintervjun vi gjorde med Jinder, för fem år sedan, pratade vi om just detta. Då sa hon: "Det är svårt att vara rockstjärna idag. Eller, samtidigt inte, för alla artister är så jävla töntiga, de bara hämtar på dagis, ingen knarkar eller festar på riktigt. Folk vill att man ska ta den rollen.". Vi kommer rätt sökt in på det faktum att Josefine nyligen outade sin graviditet på sociala medier. 

Grattis!
– Notera att betoningen låg på bara, alltså att de bara hämtar på dagis. Det finns ingen mystik längre. Jag vill fortfarande att det ska vara som en dröm, att artister ska sitta på en piedestal och vara lite oåtkomliga. Inte dra runt på en barnvagn och se slitna ut. Jag tycker förövrigt inte att knarka är speciellt kul heller, jag var bara besviken på att ingen var spännande.

Det värsta är ju om man bor på Södermalm. När jag röstade senast, på Södra Latin som är min röstlokal, var uppskattningsvis halva musiksverige där samtidigt. Man kan liksom inte gå in på Ica utan att Dregen står där och klämmer på några avokado.
– Exakt, det är inte bra för musiken! Jag vill inte ha det så. Det är inte nice, vem ska jag tycka är cool? 

En tant med cykelhjälm bryter plötsligt in.
– Men flytta från Södermalm då!!! Flytta till Årsta. 

Josefine svarar blixtsnabbt.
– Jag har precis gjort det, det är därför jag är här!

Tanten med cykelhjälm mjuknar upp.
– Bra. Det bor många musiker här också. 

Vi rör oss tillbaka till ämnet graviditet och barn. Jag blev själv nyligen förälder och trodde fram tills dess att livet skulle förändras helt och hållet på grund av detta. Nu är jag inte lika säker. Jag frågar Josefine hur hennes tankar går kring det.
– Min största rädsla är nog det klassiska, att man ska bli så himla begränsad. Men samtidigt blir det samma grej som med musiken, begränsad från vad? Var inte jag ganska trött på det jag gjorde innan? Det jag tycker är mäktigast med att jag ska få barn är att det är sånt jävla allvar. Stor kärlek, jättemycket ansvar. Det är nog det jag har saknat när inget har spelat någon roll och allt bara har varit upp till mig. Jag tror att jag kommer tycka det är skönt att något annat tar fokus. Att vara gravid tar också lite udden av det här med pandemin. Jag tror jag hade varit ännu mer neurotisk om jag varit singel med en inställd turné och suttit ensam i min etta på Ringvägen medan folk bara dör. Visst det påverkar mig nu också, inte minst ekonomiskt. Men jag ska få barn i september, så det känns lite whatever.

För fem år sedan, när vi gjorde den förra omslagsintervjun med dig uttryckte du en rädsla för att ditt liv skulle fortsätta kretsa runt artisteriet och att festa.
– Sa jag det? Herregud vad rätt jag hade. Men den rädslan har jag förlikats med. Vad sjukt att jag var rädd för det, det var samtidigt det enda jag ville. 

Att dra ner på festandet...
– Vilket du förmodar att jag gör.

...brukar kunna ha en tendens att dra med sig en massa andra hobbys. Är det något du har upplevt.
– Om jag inte var gravid så absolut. Men då jag har mått så konstigt har jag inte riktigt haft ork med det. Jag har mått piss och är svintrött, man går liksom runt och bär på en själ till.

Jag hörde emellertid att du snöat in så pass mycket på trav att du nu är på väg att köpa en egen häst? 
– Jag vill köpa in mig och bli delägare i en häst, inte äga en egen häst och ha massa ansvar. Trav är annars en alldeles perfekt hobby tidsmässigt. En gång i veckan, jag och taxichaufförerna. 

Travintresset har även lett till att Josefine i samband med Elitloppet ska leda ett travprogram.

Som vi har varit inne på tidigare har du haft rätt många järn i elden. Kan du inte berätta om vad du tackat nej till? Jag misstänker att Let's Dance och Fångarna på fortet varit och ryckt i dig minst ett par gånger. 
– Men alltså jag vet. Det har varit alltifrån hokus pokus-program till Hela Sverige bakar. I vissa fall blir man faktiskt kränkt, liksom hur fan tänker ni? Skämtar du?


Vad är det konstigaste förslag du fått?
– Det var nog att programleda Paradise Hotel. Men det tackade min pressperson nej till åt mig, och det var nog lika bra. 

Tittar du på Paradise Hotel?
– Nej.

Synd! Det hade blivit bra tv. Ångrar du något du har varit med i?
– Det skulle vara Expeditionen. Men det var bra cash och jag var nyfiken på naturen. Fram tills dess var min tumregel att det skulle handla om musik, men jag behövde pengar och man kan inte alltid vara helt linjär. Expeditionen ångrar jag dock, det kan jag stå för. Men vem bryr sig? 

 

"Det värsta som finns är fan åldersnoja"

 

Jag såg på Instagram att du tagit körkort nu. Kan man officiellt säga att du har blivit vuxen? 
– Jag vet inte, det beror på vad man menar med vuxen. Det du egentligen säger är att jag håller på att bli gammal. Det gillar jag inte.  

Skulle det vara så fel? 
– Nej, tvärtom. Det värsta som finns är fan åldersnoja. Jag har porträtterat ungdomen så himla mycket och romantiserat den, men det vore patetiskt att fastna i det för länge. Min största rädsla är att vara rädd för att växa upp. Jag vill att det jag skriver ska bottna i mig och där hoppas jag att jag kan fortsätta att vara stark. Det viktigaste i livet är ändå att vara cool, och om man lever ett ocoolt liv så får man se till att göra det coolt, inte låtsas vara en ungdom i sin musik. Det tycker inte jag är coolt.

Det låter som att du är rädd för att bli en Håkan Hellström.
– "Studentflak"? Tur att jag inte tog studenten då. Nej men han sjunger väl ändå inte att han är på ett flak? Jag har inte lyssnat på texten. Jag tycker om Håkan, han skriver jättefina texter.

Nöjesguiden #5 finns ute nu.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2020.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!