Aednan är ett nordsamiskt ord med betydelsen landet, marken och jorden. I Linnea Axelssons mäktiga släktepos syftar titeln till det land som Sverige genom sin kolonisering och sitt förtryck under århundraden berövat det samiska folket.
Den samiska kulturen har på olika sätt alltid varit närvarande i Linnea Axelssons liv. Hennes mamma som är same har varit duktig på att föra det samiska vidare. Under sin skolgång kände sig Linnea ofta kritisk mot historieundervisningen. Lärarna pratade om kolonialism i andra delar av världen utan att alls nämna det som i så många generationer pågått här i Sverige. Utan att nämna att samerna tvingades bort från sina hem, inte fick tala sitt språk eller utöva sin kultur, och att det än idag pågår en tvist mellan svenska staten och det samiska folket.
— Det är en förlust, ett förlorat tillfälle, rent pedagogiskt och kunskapsmässigt – och förkastligt ur en moralisk synvinkel att inte nämna den samiska historien! Det är tragiskt att samerna fortfarande är ensamma kunskapsbärare och förmedlare av en så allvarlig och komplex del av landets historia menar Linnea.
Hon tror att från svenskt håll berätta om och erkänna historien skulle kunna vara en grund till förändring och utveckling av relationen mellan samer och svenskar. Linnea berättar att det finns ett känslomässigt trauma bland samerna som ingen tar ansvar för och som står i vägen för försoning, och förändring- om nu sådant ens är möjligt på nationell nivå, resonerar hon.
— Med tanke på den pågående konflikten kring markerna i Sápmi anser sig svenska staten kanske ha för mycket att förlora på att erkänna sig själv som kolonisatör. Sannolikt skär det sig för mycket med den svenska självbilden av att vara solidaritetens hemland och en fredsduva ute i världen säger hon.
Trots att Linnea är politiskt intresserad var Aednan aldrig tänkt att vara en stridsskrift. Från början var inte ens huvudpersonerna samer. Istället växte deras identitet och återspeglingen av samernas historia fram under skrivprocessen. Fokus för Linneas författande har istället legat vid textens rytm och känsla;
— Jag gillade tanken på att skriva en berättande dikt, alltså en episk diktning. Det görs ju inte så ofta, samtidigt finns det en tradition genom urgamla berättelser på vers som Aeneiden, Eddan, och Illiaden. Det tilltalade mig att försöka skriva något som likt dessa hjälteepos skildrar ett historiskt förlopp, och lyfta fram andra hjältar, som barn, kvinnor och arbetare och människor som inte finner sig i tillvaron, berättar Linnea som vill låta känslorna stå i fokus när hon skriver.
I Aednan får läsaren följa olika personer ur två samiska familjer, från 1900-talets början fram till idag. I berättelserna livet som renskötare, förnedringen som rasbiologin innebar och den nutida kampen kring att kunna utveckla sin kultur och vara stolt över sin härkomst.
Just på grund av den skeva historieskrivningen finns än idag många fördomar om samer; vilka de är, hur de bor och lever. Linnea tror att Sverige skulle kunna lära sig mycket av de samiska diskussionerna runt nationalitet, identitetsförlust och historia.
Linnea hoppas med Aednan ge sina läsare något av den läsupplevelse hon själv ständigt söker;
— En diktbok kan kännas som en väldig vidd som man kan lämna och gå tillbaka till, och som följer med en, där människor och skeenden rör sig väldigt fritt, men med sin egen distinkta karaktär och närvaro. I ett sådant rum kan en väldigt speciell beröring utspela sig berättar hon. Det finns en typ av läsart hos lyriken som jag älskar, där man befinner sig i boken och visats i den på ett speciellt vis.
På frågan om vad hon hoppas att läsaren tar med sig från att ha läst boken svarar Linnea;
— Svårt. Man sänder ju ut boken till en okänd läsare, och det står varje läsare fritt att ta emot den eller förkasta den. Sedan vilket avtryck en bok gör är det svårt att säga något om. Det stora är ju mötet.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2018.
