Lerhögern föddes på Woodstock 99

12:21 3 Oct 2022

Woodstock 99 skulle bli allt sextiotalsfestivalen var – fast för en publik helt ointresserad av peace, love eller understanding.

När Woodstockarrangören Michael Lang bestämde sig för att följa upp 1969 års ikoniska festival trettio år senare hade han en tydlig vision. Woodstock 1999 skulle bli allt det sextiotalsfestivalen var, fast med en mer modern line-up. Lang var övertygad om att 90-talets ungdomar var lika intresserade av peace, love och understanding som hans generation. Han hade fel.

I år har jag sett inte mindre än två dokumentärer om den kaotiska musikfestivalen; HBO:s Woodstock 99: Peace, Love, and Rage (visserligen från 2021) och Netflix dokumentärserie Trainwreck: Woodstock '99.

En scen som återkommer i båda är den där brötiga festivalkillar brottas med varandra i gyttjan. Nedkletade från topp till tå i den bruna smeten ropar de "Get in the mud!" till förbipasserande. Det är bara ett problem. Tredagarsfestivalen äger rum på en enorm flygplats. Så långt ögat kan nå är det asfalt. Ingenstans finns det jord. Vad som däremot finns är överfyllda bajamajor och läckande rör.

Jag inser att jag är den perfekta målgruppen för just detta. För jag minns nämligen MTV:s livesändningar från festivalen där band som Korn, Limp Bizkit, Kid Rock och Red Hot Chili Peppers toppade festival-line-upen som gud glömde. Men det var förstås inte musiken som gjorde ett bestående intryck – utan publiken. Unga vita dudebros som betedde sig som grisar. I stället för handmålade skyltar om kärlek och fred, som Michael Lang hade hoppats på, höll de upp plakat där det stod "Show us your tits". Nästan varje gång MTV:s kameror svepte över publikhavet såg man manliga festivaldeltagare i full färd med att tafsa på de kvinnliga.

På den andra festivaldagen kliver numetalbandet Limp Bizkit – döpta efter den amerikanska motsvarigheten till "runka bulle“ med danzbandzstavning – upp på scen. Inför över hundratusen uppeldade ungdomar berättar sångaren Fred Durst att han vet hur det känns att vakna upp och vara förbannad på sin livssituation, sin flickvän och sin chef och allt man vill göra är att "break stuff". Publiken blir sjövild och gör just detta.

Fred Durst må inte vara en stor skald, men han satte fingret på den frustration som deras generation kände just då. De hatade allt och kände sig försmådda utan att för den delen kunna sätta fingret på vad eller varför. De var förbannade för att de inte fick allt de ansåg sig förtjäna, och vansinniga för att livet inte visade sig vara något annat än ett långt fratparty.

När Limp Bizkit klev av scenen fångade kameran Fred Durst. Han sa att det som hände där ute var galet. Men det var inte hans fel. Trots att han uppviglade publiken var det inte hans fel.

På den tredje och avslutande dagen delar arrangören Michael Lang ut stearinljus till publiken för en kärleksmanifestation. De svarar med att tutta eld på allt de kommer över. En festivaldeltagare kör in med en skåpbil i rejvtältet där Fatboy Slim spelar, mirakulöst nog skadas ingen. Efter sista spelningen börjar festivaldeltagarna välta ljudtornen medan de mässar Rage Against the Machine-mantrat "Fuck you I won't do what you tell me".

Samtidigt som Woodstock 99 är ett dokument över en svunnen tid finns här något som ger eko än i dag. Ilskan, känslan av att man inte har fått allt man anser sig förtjäna och att allt alltid är någon annans fel. Det vi trodde var en tonårsrevolt har blivit en global politisk rörelse. Överallt ser vi dem rulla runt i det bruna och hojta "get in the mud". Utan att veta att det de vältrar sig i inte är gyttja.

Läs även: "Är det så fel att SVT gullar med högertrollen?"

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!