I september gick nyheten live om att Hoki Moki hade fått sig ett nytt ansikte utåt. Efter en sommar för klubben som ligger insprängd i ett lägenhetshus i Vasastaden utan balkong var det just friska tag och ombyte som behövdes, och det är Emil Agrell här för att leverera. Den 21 år gamla killen från Rävlanda är redo att göra Hoki till sitt festparadis.
Man kan tänka sig att schemat för en nattklubbschef är hetsigt. Lägg på en heltidstjänst på tidningen Gaffas marknadsavdelning så har du Emils arbetsbörda. Från och med den här hösten jobbar han hela 175 procent, men enligt honom själv trivs han bäst så. Delvis på grund av sömnproblem, vilket inte längre är ett problem eftersom att det nu är så mycket att göra.
— Jag har alltid jobbat mycket. När jag var 15 började jag göra intervjuer för Rocksverige, och då gick jag fortfarande i skolan. Så bollade jag alltid de två och har fortsatt att vara väldigt aktiv.
Hur var det att vara 15 och rockjournalist?
— Jag blev alltid kallad för Young Cameron, på grund av Cameron Crowe som är en gammal journalist som turnerade med alla stora band när han var ung. Det var en kille på Warner Records som sa så till alla banden att det här är Young Cameron, och det var ju asballt när man fick träffa alla sina idoler.
Sen på Hoki Moki höll du ju i en egen klubb innan du tog över?
— Ja, och även på Jazzhuset. Där körde jag en väldigt stor i samband med Bokmässan, jag tror det var 2015. Det var för boken om Broder Daniel som fortfarande inte är släppt. Efter mässan höll jag och en kompis i efterfesten med Theodor Jensen och Henrik Berggren som djs. Fast det blev mest att Henke stod på dansgolvet och skrek vad jag skulle spela och Theodor drack kaffe. På Hoki hade jag min första klubb under Valborg i år, med Muhammed Faal och No Money Lost som gäster. Sen dess har jag kört klubb Phlox som är döpt efter min favoritblomma.
Var Jazzhuset den första klubben du blev kär i?
— Absolut. Det var ju så att alla göteborgsartister sjöng om Jazzhuset och alla hade spelat där. Det var ju ett legendariskt ställe. Jag var väl där första gången när jag var 17 tror jag. Sprang runt med min coca-cola och dansade.
Klubben hade en ganska tydlig hiphop-profil innan, men det känns som att du breddar det nu?
— Vi håller på att arbeta fram vad som funkar nu. Vi vill kunna hålla en hiphop-akt på lördagen men samtidigt köra ett indierockband på fredagen, så att folk som gillar olika kan gå på varandras klubbar. Som att Jonas Lundqvist hänger på Spy Bar hela tiden fastän det kanske inte är hans publik som hänger där, eller att Entombed spelar på Kungliga Operan. Sen satsar jag mycket på liveakter, det är det jag har saknat hos nattklubbar. Jag vill satsa på minst en varje helg, och helst två.
Vad är dina ambitioner för klubben?
— Jag har ju en bild över hur jag vill ha det och arbetar mig successivt ditåt. Det första jag gjorde när jag började som nattklubbschef var att rigga om allt ljus. Jag trasslade ut säkert hundra meter kablar. Det ska vara en mysig stämning, och jag gillar att det är lite monotont i köket vid trappan. Den skapar en identitet i rummet, som den på Folk som man går till efter att andra lång stängt och man vill ha en till öl. Lite den känslan. Överlag ska det vara ett ställe där folk ska kunna vara bekväma och ha kul. Som ett andra hem fast med ute-känslan.
Vad är din ultimata nattklubbsdröm? Är det gamla jazzhuset?
— Nej, verkligen inte. Jazzhuset är dåtid.
Vad är framtiden?
— Det är Hoki Moki.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2018.
