Så var det dags för min sista ledarkrönika som redaktör för Nöjesguiden Malmö/Lund och därför tänkte jag kosta på mig att vara lite extra personlig. Jag flyttade hit som en kaxig och samtidigt vilsen 21-åring, två och halvt år senare flyttar jag härifrån som en något mindre kaxig och inte riktigt lika vilsen 24-åring! Under de här åren känner jag att jag har bockat av det mesta och bästa av de lokala upplevelser som finns att tillgå: jag har bott på Värnhem och vid Folkets Park (ana den här stockholmarens förvåning över de förstahandskontrakt som bara var ett telefonsamtal bort), promenerat bland pilträden i Pildammsparken, klätt mig i paisley och klippt en kort lugg. Jag har druckit många öl på Le Le’s, kallbadat med tanterna på Ribersborg, haft både fantastiska och katastrofala utekvällar på Norra Grängesberg, ätit många luncher på Malmö konsthall och köpt hundratals koppar kaffe på Chez Madame.
Det har nog varit de bästa åren i mitt liv, och Malmös själ har definitivt smittat av sig i form av bekymmerslösheten och den opretentiösa stämningen som är både det bästa och sämsta med staden. ”Malmö är väldigt kontinentalt” brukar det sägas. Och visst, på det sättet att det är avslappnat kan jag inte annat än hålla med.
För ett par veckor sedan läste jag en krönika i Sydsvenskan med rubriken ”Och efter hajpen, Malmö?”. Den jämförde Malmö och Berlin med fokus på gentrifieringen som fått Malmö att på ganska kort tid gå från en gammal arbetarstad utan ett särskilt spännande nöjesliv till en stad som ändå kan kalla sig ”hipp” (bortsett från allt snack om klubbdöd på sistone). I krönikan konstaterades att ”En hajp går över. Efter peak går det utför”, och frågan ställdes: har Malmö kanske redan nått sin peak?
Jag sitter som alla goda krönikörer inne på svaret, som i det här fallet är nej. Det som är fantastiskt och unikt med Malmö är att staden är så himla mycket i början av något. Ingenting här är fixerat ännu, inte ens utskällda S:t Knuts och Sorgenfri är färdigvuxna. Gentrifiering tycker jag självklart är något som ska problematiseras och till viss del ifrågasättas, men även om Malmö har fler kaffebarer och affärer med retro-porslin nu än för fem år sedan är det fortfarande en dröm om man ser till möjligheterna som finns. Rörligheten existerar än så länge, det är fortfarande billigt, lätt att få bostad, korta avstånd mellan allt och alla, galna upptåg och livets goda!
Tack till alla fina typer som förgyllt mina år här genom att bidra till Malmös själ med sin konst, sitt engagemang och begåvning. Speciellt tänker jag på alla som gör den bästa dansmusiken, de ambitiösa författarna som skriver de mest hjärtskärande bra texterna och de politiska förkämpar som gång på gång står upp mot läskiga samhällsströmmar. Malmö är bäst. Tack för mig, vi ses!
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2015.
