Förra året anordnade Damon Rasti en av Stockholms absolut bästa klubbar. Men trots att den drog in pengar och hyllades i folkmun hade de högre makterna synpunkter på publiken.
Det var med ett oerhört stolt leende jag blickade ut mot den fullpackade lokalen som kokade av dansande, glada människor, vände mig mot en av klubbcheferna och frågade vad han tyckte om kvällen jag anordnade. ”Det är lite mycket förort, va?” replikerade han. Jag svarade inte. Förstummad. Jag hade lagt ner så mycket energi på att få denna kväll rätt. Allt raserades med hans korta, till synes missnöjda kommentar.
För även om ”förort” i sig inte säger mycket, skulle jag snart lära mig att det var ett kodord inom klubbvärlden för ”blattar”. Och blattar var inte bra för business. Den allmänna inställningen inom kroglivet är: killar med invandrarbakgrund bråkar och köper inte sprit. Dessa blir därmed persona non grata.
Den uppfattningen finns inte bara hos krogägare, klubbchefer och vakter. Den finns tyvärr även hos publiken. Hos vissa av er. När jag höll en workshop om etnisk diskriminering på Stockholms universitet i vintras, var det en av studenterna som berättade att hennes syster inte gillade att gå till ställen med mycket ”turrar”. För att de tafsade. Hur hon gjorde distinktionen vet jag inte. Skulle jag vara en ”turre” i hennes ögon? Är det kläder, kroppsspråk eller hårfärg som avgör? Eller ligger problematiken, som vanligt, i social klass snarare än etnicitet?
I höstas bestämde sig en mycket pålitlig hiphopbas i Stockholm för att sluta spela svart musik. I flera år har jag och många andra dansat oss svettiga till den r’n’b som alltid har pumpats där, trots att det ibland har varit mer trångt än i en japansk tunnelbanevagn. Men nu ville man inte ha ”det folket” där längre. För det ansågs vara självklart att hiphop enbart gillas av folk från förorten. Jag frågade flera bartenders på stället om man såg skillnad i beteende på folk med invandrarbakgrund? En svarade att killar från Mellanöstern faktiskt alltid dricksade mer. De jävlarna.
Den förutfattade meningen mot hiphop stötte jag på redan 2006 när jag bråkade med musikfestivalen Popaganda som vägrade boka akter som körde svart musik eftersom ”det ledde till skadegörelse”. Ofattbart att döma ut en hel musikkultur tyckte jag och många med mig då. Den inställningen är nu standard i klubbstockholm. Kan du nämna tre centrala ställen som spelar hiphop? Jag kommer på ett. Kanske två. De flesta krögare har förbud för hiphopklubbar. Music non grata.
Visst, jag vill inte gå till ett ställe där det bara är folk med invandrarbakgrund. Lika lite som jag vill gå på ett ställe där alla är lesbiska, eller där det bara finns stekare. Mångfald gällande etnisk bakgrund, sexuell läggning, subkultur etcetera, är lika viktig i ett samhälle som på en klubb. Men för att omfamna det nya Sverige måste vi våga se bortom hår- och hudfärg. Även sena lördagsnätter.
Exakt vad klubbchefen tyckte var förort med kvällen jag ordnade vet jag inte. Det fanns naturligtvis en del folk med invandrarbakgrund, men under en hel sommar var det inte bråk en enda gång. Vi drog in pengar till baren, sågs som en allmän succé och blev nominerade till ett pris. Men det räckte inte.
Det var lite mycket förort.
Damon Rasti är krönikör, klubbarrangör och ligger bland annat bakom tjuvlyssnat.se och projektet Inga invandrare.
