Kritikern ska veta sin plats

21:22 8 Jun 2022

Jimmy Håkansson noterar en comeback för kulturkritik som bedömer verk utifrån absurda premisser.

En gång läste jag att den japanska städgurun Marie Kondo slängde sin enda skruvmejsel eftersom den inte skänkte henne glädje – Kondo-kvittot på om man ska behålla en sak eller inte. När hon senare behövde skruva en skruv hade hon ingen skruvmejsel att tillgå. I stället använde hon sin favoritlinjal. Som sprack. Det visade sig att linjalen var bra på att mäta, men mindre bra på att skruva.

Jag tänker på det när jag trillar över Anna

Bergengrens försvarstal för medelklassen i GP. Det visar sig nämligen att den bild som Henrik Schyffert och hans kloner av tv-producenter ständigt reproducerar av medelklasslivet inte är sann. Jag vet, jag vet. Sitt ner i yachten.

Bergengren skriver följande om premissen för tv-serien Vi i Villa: “Det är inte trovärdigt att måla upp just den typiske medelklassmannen Anders tillvaro som ett fängelse”.

Det är tydligen så, menar skribenten, att medelklasslivet inte alls är så pjåkigt. Det är rätt najs, rent av. Varför gör inte alla Henrik Schyffertar och Felix Herngrenar teve om hur gött det är att vara medelklass i stället? Medelklasslivet är en tillvaro kantad av snittblommor, nybakt surdegsbröd och kanske en kreativ hobby vid sidan om jobbet som mellanchef. Och så bubbel och delikatessbricka till helgen.

Jag hinner inte ens stoppa fingrarna i öronen för att hindra hjärnsubstansen från att rinna ut innan jag läser Helena Lindblads recension av Top Gun: Maverick i DN. En film som i slutändan hyllas med betyget fyra av fem. Ändå kan Lindblad inte hålla sig från att kommentera en specifik detalj. Det är ju lite tråkigt att just den här popcornrullen om stridspiloter som flyger stridsplan måste handla om krig och det “klimatförstörande flyget”.

Vilket får mig att undra, hur kommer det sig att Jonas Åkerlunds serie Clark handlar om Norrmalmstorgrånaren Clark Olofsson och inte pizzabagaren Alfons? Och varför måste alla i Succession vara så himla elaka mot varandra? Vore det inte trevligare om de höll varandra i handen och sjöng we shall overcome? Eller åtminstone engagerade sig lite mer i välgörenhet och lite mindre i sitt ondskefulla medieimperium?

Den kände filmkritikern Roger Ebert sa en gång att en recensent bör bedöma ett verk för vad det är och vad det vill uppnå – inte vad kritikern anser att det borde sträva efter. Med den inställningen var Ebert kapabel att bedöma Bilar 2 så väl som Do the right thing utifrån verkens egna premisser.

Som recensent är det lätt att falla i fällan att bedöma verk utifrån något slags påhittat eftersträvansvärt ideal. Jag vet, jag har själv varit där. Jag skäms fortfarande för att jag gav The Leftovers – en av det senaste decenniets överlägset bästa tv-serier – ett uselt betyg eftersom tempot sviktade efter pilotavsnittet. Jag ville ha en nagelbitande Lost-stänkare, inte den stillsamma melankoli som serien erbjöd.

Jag har åtminstone lärt mig en läxa sedan dess. Att du kan försöka mäta kreativ höjd med en skruvmejsel – men du blir förmodligen missnöjd med resultatet.

Läs även: Är kritiken död?

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!