Är kritiken död?

Sandra Nelson 13:30 27 Apr 2010

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Denna sanning har vi hört till leda. Sandra Nelson tycker att frågan är felformulerad och förklarar istället varför det knappt finns kritik värd namnet i Sverige.

Medan kultursidespersonligheter oroar sig över att det inte finns någon Kritik längre (som om själva recensenten vore den verkliga förlusten) är det mer intressant att försöka förstå varför recensioner numera inte är mer intelligenta, eller välresearchade, än vilken dagens outfit-bild som helst. Dagens outfit fyller, till skillnad från en recension, det pöbelaktiga behovet av att se vad andra har på sig. En recension är tänkt att dels vara konsumentupplysning (”ni kräks av denna film – fly!”), dels att vara underhållande för läsaren och att på något sätt uppmuntra till en debatt, en diskurs, ett samtal. Ni ser ju själva att det blir en viss diskrepans mellan de två förhållningssätten när man som läsare vill ha ett smörgåsbord men får en bild av Ebba von Sydows ostfralla. Kritik är naturligtvis mycket mer än enstaka recensioner, kritik är inte bara ett sätt att skriva utan ett förhållningssätt till läsarna. Problemet med den svenska kritikerkåren, dess värv och dess förmodade död är helt och hållet missuppfattat. Låt oss nu lägga päron och äpplen i varsin korg. Det är på sin plats att fråga om kritik värd namnet någonsin ens har funnits i Sverige.

Att kritisera är grovt sett att tänkande läsa en text, se en pjäs, äta på generiska kaféer eller vad det nu kan vara och att formulera sig kring fenomenet. Kanske bör kritikobjektet sammanfattas så att läsaren begriper sammanhanget och att på ett relevant sätt diskutera ämnet. Att kritisera är inte att gå på sin polares klubb och skriva ”fan vad pepp det var” på Facebook. Än mindre att trycka sin peppande ickeåsikt på papper. Litteraturkritiken står inte långt efter den usla krogjournalistiken i irrelevanta resonemang, okunskap och självförhärligande. Men värst av allt är att det är så förbannat tråkigt att jag fortfarande läser Linda Skugges Ranelid-slakt för att känna att jag lever. Nej, jag är inte ute efter blod varje gång, men LIV! Vad jag är trött på är slöa skribenter. Ni vet vilka ni är.

Att vara kritiker är inte på något sätt detsamma som att vara ett unikum av ”objektivitet”, som ju alltför många kommentatorer av Expressen-artiklar tror att det betyder. Däremot avgör ens egen moral var gränsen går, naturligtvis. Kritikern får ju gärna vara en person som har det minsta insikt på området som skall kritiseras. Erik Videgård, känd krögare, ruttnade fullständigt på krogrecensenter i vintras. Och med all rätta. Axel Björklund på DN På stan flinade elakt tillbaka, istället för att ta till sig av de många vettiga poänger som Videgård framförde. Ett gebit som utan minsta tvekan kan slänga in Plura som recensent har problem med trovärdigheten, trots att han till skillnad från många andra publicerar sig med namn. Synd bara att det enda han skriver är att han hatar reducerade såser…
Ja, kritiken är sannerligen döende, men inte riktigt lika mumifierad som den kritiskt tänkande skribenten i Sverige. För det är så försvinnande få som intelligent publicerar sig och sitt, i brist på bättre uttryck, tyckande att vi snart ska se att kritik i det snaraste är omöjligt att trycka för vilken tidning som helst med självbevarelsedrift.

Från kultursideshåll, och naturligtvis från en och annan vän av ordning, brukar det yvas om att det numera bara finns en massa människor som tycker saker. ”Meningslöst tyckande”, suckas det. Till skillnad då från någon imaginär kritikens guldålder förmodar jag. Nej, nittiotalets extrema jeansuppvikningsironi kan ju knappats stå som exempel för en intelligent kritik. Och meningslöst förresten, till skillnad från det meningsfulla/meningsskapande tyckandet? Hahaha. Jag kan ju inte svära på det men jag gissar att det som silverryggarna saknar är Olof Lagercrantz och en aura av finhet kring sina åsikter. Jag önskar att de mentala gubbarna hade rätt, att det bara var en massa åsikter i krönikör och andra texter som ligger utanför det strikt rapporterande fältet och att proffstyckande var det fulaste ordet i svenska språket. Om det ändå vore så. Men så är det ju inte. Det är nästan bara skit. Det är inte tyckande, det är en yta som upptas av en kritiker som bara vill statusuppdatera att hon/han fortfarande existerar. En hälsning från skrivbordet. Jag läser och läser men är det verkligen åsikter? I bästa fall är det ett vagt formulerat mumlande om att det kanske inte är coolt men att det luktar smultron om man håller för halva näsan. Om jag fick en krona för varje stilistiskt svag krönika om att Cissi Wallin har tänkt på något eller att Kitty Jutbring uttrycker något så vanvettigt banalt att självaste Fotbollsfrun framstår som en intellektuellt deffad gigant skulle jag vara mycket rik. Men jag är fattig. Hur ska det kunna finns kritik i det här landet med en offentlig debatt som mest handlar om helt värdelösa saker som bas?
Det ska ju länkas till artikeln. Det ska bli en snackis. Men framförallt ska det vara pepp och det ska vara vad man tror är på läsarens nivå. Man vill gärna ha kvar sin Facebook-polare och bli bjuden på deras sköna Manila-fester dessutom. Newsmill må fylla sin roll som sunkighetsersättare för Familjeliv.se i den barnfria världen, men årets förnyare? Eva Sternberg på debattsidan? Kom igen. Det är så dumt att man svimmar. Den svenska journalistkåren i detta fält (kalla det proffstyckande eller vad fan ni vill) kan suga min kuk.

Populärkulturella texter har så länge varit styvbarn att det är ett skämt. Läst någon tv-kritik på sistone som INTE var Weird Science (som ingen orkar läsa ändå)? Trodde inte det. Kjell Häglund måste ha drabbats av d-vitaminbrist av allt innesittande eftersom hans brist på proportioner har blivit generande avgrundsdjup. Trots det är han att föredra. Den andra linjen i tv-kritiken är den helt världsfrånvända Leif Furhammar-approachen som förefaller vara helt chockad över att ha blivit nerslängd framför dum-burken. Ingen win för tittarna där.
Ett annat pinsamt exempel på kritikfattigdomen är modejournalistiken i Sverige. Här råder akut kritikbrist. Åsikterna inskränker sig till huruvida senaste H&M-samarbetet är fint eller inte så himla lyckat dårå. Ridå. Bloggarna däremot är ofta snabba att döma ut skor som pajar och lyckas i många fall få tillverkarna att skärpa sig, det är ju underbart! Det vore ett exempel för modejournalistiken att ta efter, istället för att rewrita hur ledsen Lady Gaga är för att Alexander McQueen är död.

DN har ett gäng fantastiska skribenter som initierat skriver om sin favoritdel av kulturkakan. Gott så. Och så har de alla de andra skribenterna. Samma tidning som så ofta slår på trumman för en fin och härlig kritik publicerar en Fu Manchu-recension som mest handlar om det svenska vintervädret? De 54 medarbetarna på DN Kultur arbetar nog inte med rockbevakning. Det är så fasansfullt viljelöst, riktingslöst och ointressant att jag inte för mitt liv begriper varför de ens försöker.
En gång för alla: Det är inte fult att tycka. Det är inte fult att ta ställning, men det verkar inte finnas livslust nog till det i kritikerkretsar. Som i [ingenting]-frågan. De är ju på många sätt ett mediokert band med en medioker katalog, ändå hyllas de till skyarna. Jag kan se framför mig hur Anders Nunstedt (mediokratins ansikte) med tordönsstämma bestämmer att i år gillar vi Kent, Robyn och Bruce Springsteen på skribenternas årliga må-runda. Så ingen blir ledsen, så ingen läsare med folklig smak ska bli krängt. För Guds skull provocera ingen! Kritiker och tyckare är så lama att jag avlider.

Jag tror absolut inte att det handlar om att tillgängligheten på kultur är större nu och att det inte är värt så mycket att veta vilka som anses high brow. Det är bara slöhet från kritikerna själva att påstå en sådan sak. Nu är det ju ännu svårare att hitta saker man gillar. Herregud. Fredrik Strage vann pris för sin YouTube-lista för att folk inte orkar googla själva. Antalet specialiserade nördbloggar exploderar. Så nej, behovet av smakledning finns. Men någonting hände efter nittiotalets ultracoola tidningsvåg. Det värsta en skribent/kritiker kan ägna sig åt är god smak. Elitist blev plötsligt det vidrigaste en person kan vara. Allt ska nu vara så jävla folkligt att Per Bjurman plötsligt framstår som indie. Det blev subversivt att hata Kent. Rädslan för att vara för smal, rädsla för att skrämma bort konsumenter har jagat tänkandet rätt in i Anna Ankas garderob. Allt är bra. Allt är så jävla pepp.

Jag blir inte provocerad av blodfattiga tänkare eller svaga resonemang. Tvärtom skulle jag hemskt gärna läsa något mer utmanande än vad Björn af Kleen har sett på Facebook. Att gräva där man står har af Kleen sannerligen tagit till sig. Skandalen handlar inte om vad kända matkritiker eller ledarskribenter skriver på Fejan, eller ens vad en journalist kan skriva i semioffentligheten (jag går inte ens in på den urpinsamma vinkeln ”Facebook är privaaat!”) utan problemet handlar om det extremt narcissistiska antagandet att läsarna skulle vara det minsta intresserade av detta ”avslöjande”. Att man vidare undrar varför skribenters tweets ofta är mer spännande och skarpare formulerade än artiklarna de får betalt för att skriva är en annan fråga, nog så välbehövlig. Men här, i den här oansenliga lilla spyan, hittar vi också förklaringen till att svensk journalistik, och framförallt det vissa älskar att kalla för åsiktsjournalistiken, är så förfallet usel: Det enda som skiljer alla dessa journalister från vilken svennebloggare som helst är att de tror att alla andra är intresserade av ”journalisten”. En större samling självupptagna ryggdunkare hittar du ingen annanstans. Och de tror att du som läser också är journalist – eller att det åtminstone är din högsta dröm. Vilket självbedrägeri. En snabb titt på hur många som publicerar sig på nätet skvallrar väl om att folk är rätt så nöjda med att skriva helt på sina egna villkor. Skribentens relativa värde är devalverat, men skribenterna själva vägrar att inse det. Det är patetiskt att se.
Att läsa sina favoritskribenters bloggar där de gnäller om betalning och villkor är en tudelad insikt i tidningsvärlden. Bu-fucking-hu kanske de flesta som jobbar på Ica tänker, och det är ju fullständigt förståeligt. Som frilans kan jag samtidigt tycka att det är lite sådär sadistiskt festligt när bilder av något glamouröst raseras. Ändå, är det inte något lömskt över en journalist som söker sympati för sin person? Jag existerar därför måste jag publiceras annars är det synd om mig? Har man oturen att vara Facebook-vän med någon vars texter man gillar kan man i sämsta fall få läsa, inte bara vad deras redaktör gav dem för uppdrag utan också en patetisk vädjan om ”uppslag”. Herregud. ”Skriv min text för jag ids inte, men jag vill gärna pusha för såssijala medjer”. Det är så slött, så livstrött och så deprimerande att frågan om vart fan kritiken tog vägen helt enkelt kan besvaras med: andefattigdom.
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!