Det låter som om Robert Alfons talar i tungor. Men det är bara inledningen till hans nya låt Colossal, som knappt utan paus för applåd glider vidare in i en högenergisk spelning som är svaret på frågan: Vad händer om man korsar Berghain med RuPaul's Drag Race?
Sedan jag såg Alfons spela på Nørrebro för sex år sedan har mycket hänt. Han har byggt om sitt artistnamn, från Trust till TR/ST, gått från duo till solo till att turnera med ett, om än mycket litet, liveband igen.
Då stod han svartklädd i kolmörkret, med bara ett fåtal isigt blinkande lampor som scenshow. Nu gymnastiserar han sig igenom omkring tjugo låtar, iklädd silverbrallor med bondagedetaljer och svart linne ovanpå måttfullt gymmade armar.
Bortsett från att ljudet verkar vara mer anpassat för rock'n'roll-gitarrer och därmed fungerar dåligt till alla syntiga effekter och sylvassa electroslingor, är detta en magnifik dansshow. Dressed for Space är en åmande catwalk, Bicep poserande rastlös.
Robert Alfons har ett röstregister brett som en ladugårdsdörr, vilket vandrar mellan jamande ljust och avgrundsmörkt. Första gången jag hörde honom sjunga på skiva, trodde jag att han var två olika personer. Det är imponerande att se honom live, där han obehindrat växlar mellan flera olika nivåer i samma låt.
Trots all energi och allt krumbuktande, är det ändå i ett par av de nyaste spåren han är bäst. I sorgmodiga Destroyer och Gone står han bara stilla, helt fint, och sjunger ömt med sin emellanåt nästan seriefigursliknande röst.
Sjukast är ändå då han springer av scenen, för att vara borta under en halv The Dazzle, då bandet maxar i ett hetsigt trum- och keyboardsolo, innan Alfons rusar in igen – nu med orangeblekt hockeyfrilla. Ingen förstår om det är löshår eller om det har varit uppsatt under första delen av spelningen.
