På sitt åttonde album har Rihanna anlitat en hel armé av producenter och låtskrivare. Hon kan få vilken repetitiv loop som helst att låta dynamisk, och soundet låter annorlunda och glimrar till på sina ställen. I sin cover av Tame Impalas New Person, Same Old Mistakes sjunger Rihanna att hon ”feel like a brand new person” över space-ljudmattor, effekter och psykedelisk svävande. Kiss It Better med en topgun-gitarrslinga i en hittig åttiotalspoplåt överaskar, liksom Desperado med sin tunga och distinkta basgång, piano, synthar och automatiserade bandpassfilter i westernoutfit. Albumet är en kameleont som lånar uttryck, som när hon i Higher kanaliserar Amy Winehouse röst och sound.
Helhetsmässigt känns det som Rihanna letar efter något mer säreget än på sina tidigare releaser. Hon vill bli hörd säger hon, men texterna är överlag fortfarande endimensionella och forcerade. Och även om Anti rör sig i rätt riktning gör sådant bristande engagemang att det uppstår en distans som varken känns samtida eller personligt.
Läs också: Rihanna ger bort nya skivan Anti.
