Nils Hidemark hanterar ångesten över ett tredje världskrig genom att testa floating.
Vart jag än vänder mig tycks en ny internationell kris torna upp sig. Eller, det är kanske inte riktigt sant – jag vänder mig inte särskilt mycket nu för tiden, utan sitter snarare klistrad framför nyhetsnotiserna på telefonen som alla andra. Eftersom jag tillhör generationen som växte upp efter kalla krigets slut har jag förskonats Kubakrisen, kapprustningar och darrande fingrar över stora röda knappar. Visst har det funnits konflikter, men de har ju allt som oftast skett på avstånd – för den som haft turen att bo under en sten.
Men nu är det många år sedan jag flyttade ifrån den sten jag växt upp under, och känslan över ett stundande världskrig känns alltmer påtaglig. Om inte ”omvärldsångest” hamnar på nyordslistan 2025 är det jag som skickar ett argt mejl till Språkrådet. Jag lever i en känsla som inte ens sociala sammanhang kan få mig att glömma. Det räcker liksom inte att man läser om Trump, Musk och Putin ett tiotal gånger om dagen, nu har dessutom människor som inte läser längre än en rubrik gått och blivit Marcus Oscarsson. Då är det tryggare i hemmets lugna vrå. Men då är jag ju själv med mina tankar, och jag kan ju inte ägna resten av livet åt att sträcktitta serier? Nej, det behövs något annat, en riktig verklighetsflykt. Men vart ska man fly när det är världen runt en som är roten till ens inre mörker?
Att resa utomlands vore idiotiskt. Utomlands? Det är ju där det händer? Möjligtvis hade jag kunnat styra kosan mot någon av de sista ännu icke förstörda ösamhällena, men då krävs både tid, pengar och upptäckarlysta – inget av vilket jag har gott om i dagsläget. Eftersom västvärldens kolonialism av dessa typer av samhällen är anledningen till att denna jord är så sopig känns det också fel att bidra till det. Dessutom skulle jag få klimatångest av att flyga runt halva jordklotet. Nej, det behöver ske på hemmaplan.
Efter att ha konstaterat att skyddsrummen runt om i Stockholm inte skulle scratch that itch bestämde jag mig därför att prova på floating – jag ska isolera mig själv i en vattentank.
På företagets hemsida går det att läsa följande: ”Tid och rum försvinner under tiden du flyter. Du kopplar fullständigt bort omvärlden och alla dess krav”. För första gången på länge känner jag mig verkligen sedd. Tydligen ökar floating det kreativa flödet, och kan enligt hemsidan till och med hjälpa skribenter att få nya uppslag till artiklar. Förena nytta med nöje? Taget. Jag får höra att 50 minuter i tanken tydligen ska kännas som sex timmars sömn, ett påstående som jag är skeptisk till. Två timmar hade jag kunnat gå med på, men sex?? Det är ju en fullgod natts sömn för den som likt jag varvar ner innan läggdags genom att scrolla ändlöst bland klipp på laotisk kokkonst eller tio sekunder långa Seinfeld-reels.
Tekniken utvecklades redan 1954 av läkaren och psykoanalytikern John C. Lilly som ett experiment kring sensorisk deprivation. Tydligen använde han själv dessa tankar i kombination med LSD för att lära sig kommunicera med delfiner. Denna information sväljer jag dock med hull och hår, helt utan ett källkritiskt öga. Ryssarna hade valen Hvaldimir som spion, så det känns liksom inte helt otrovärdigt. Med tanke på att hans hjärna måste varit sönderbränd av syra är det också mycket troligt att Lilly faktiskt var övertygad om att han kommunicerade med delfiner. Fenomenet floating fick därefter större genomslagskraft i och med filmen Altered states, som också är baserad på Lillys experiment – en ren reklamkampanj för dem som förknippar ayahuasca och mordlystna primater med själslig avkoppling.
Floating är med andra ord inte alls en ny företeelse – men nytt för mig. Eftersom jag vanligtvis försöker undvika potentiell egodöd och inte har haft särskild lust att prata med andra däggdjur har denna aktivitet, likt mycket som faller under new age-paraplyet, under åren förpassats till periferin. Men beggars can’t be choosers och om det står mellan att betraktas som en trädkramande hippie och att långsamt förgås framför ljuset av en DN-notis i telefonen är valet enkelt. Helst hade jag föredragit kryogenik, men eftersom vi fortfarande är långt ifrån att frysa ner oss själva i väntan på att världen på ett magiskt sätt ska ordna sig blev det upp till den holistiskt kodade kusinen att lösa mina våndor. Ett ljummet bad låter dessutom bra mycket trevligare än att cosplaya ismannen Ötzi. En solig fredagsförmiddag tar jag mig därför in genom en oansenlig dörr i utkanten av stan, in i sinnesnärvarons sköte.
Det första som slår mig är att alla etablissemang av denna sort ser exakt likadana ut – som en blandning av ett spa-resort och In O Finn. Det är någonting med kombinationen av den ljumna luften, saltstenar och plastorkidéer som gör att stället upplevs som exklusivt och billigt på samma gång. Mannen som möter mig är sedvanligt klädd i slappa yogakläder och har en röst som hämtad från avslappningsbanden man lyssnade till på vilan på dagis. Han verkar så avslappnad att jag undrar om han själv likt Nosferatu lägger sig i en av tankarna efter jobbet i väntan på nästa arbetsdag. Jag får en grundlig genomgång av alla fysiska och psykiska fördelar som behandlingen innebär. En utmärkt säljpitch – om jag inte redan hade betalat. Jag leds in i ett av de privata rummen där det finns både dusch och badrockar, och nu börjar spakänslan infinna sig på riktigt.
Som tillval har jag beställt en form av ljusterapi som med hjälp av infraröda strålar ska mjuka upp huden och stärka kroppens barriär – because i’m worth it. I sann Patric Bateman-anda ställer jag mig framför denna infraröda vägg och låter strålarna genomsyra både mitt inre och yttre. Till detta finns inget bildbevis, men tänk er väggen som en blandning av grillen som värmer upp köttklumpen på kebabställen och backdropen till Benjamins Dance you off så är ni ganska nära. Oklart om jag är en klump kebabkött eller Benjamin i detta scenario. MEN! Det är faktiskt jätteskönt, och jag känner mig snabbt mer flexibel och mjuk i min D-vitamintörstande kropp.
Efter 15 svedda minuter är det dags för the main event. Badet. Försiktigt exalterad inför en stunds skärm- och orosfri kvalitetstid öppnar jag locket till en tank som för tankarna till ett enormt muminhuvud och kliver ner i det kroppstempererade vattnet. Sedan stänger jag igen och låter mörkret omfamna mig. Halleluja! Frälsningen är kommen! – borde vara min första tanke, men andra saker pockar på min uppmärksamhet.
1. Det är jävligt kvavt här inne.
2. Helvete vad det svider.
Det är nämligen så att för att få en människokropp att flyta så behövs en ohemul mängd salt i vattnet. Tänk er att ligga och flyta i Döda havet, men här med ett mer bekvämt avstånd från geopolitiska kriser. Jag har i min floating-hybris helt underskattat hur min sköra vinterhud ska reagera på att bli gravad, och det priset betalar jag när det är alldeles för sent. Ja, ja, fokusera på att andas tänker jag, men då kryper sig punkt nr.1 inpå. Jag har dessutom misslyckats med att sätta in de tillhandahållna öronpropparna ordentligt, och i öronen bildas nu små luftfickor som fylls av denna saltlösning. Resultatet blir att jag ligger och hyperventilerar medan kroppen förvandlas till Poprocks. Jag skulle ju frälsas, men verkar ha hamnat i purgatorium.
Efter några minuter (antar jag – det är omöjligt att ha en tidsuppfattning där inne) händer det ändå – jag lyckas slappna av. Här försvinner som utlovat tid och rum, och tanken på en värld utanför känns under en kort tid helt avlägsen. Är det så här det känns för folk som inte har neuroser? Jag låter tyngdlösheten föra mig runt i den förslutna baljan till tonerna av… ingenting faktiskt. Det enda jag hör är det dova skvalpandet när vattnet träffar tankens kanter och det grumliga ljudet från vätskan i öronen. Trots att ljuden påminner om en äldre man som reser sig ur en läderfåtölj har de uppenbarligen en lugnande inverkan på mig. Jag känner hur kropp och sinne börjar förlora kontakt med varandra – som ett salt och blött nirvana. Jag tror att jag slumrar till, oklart.
Det ligger någonting freudianskt över hela grejen. Det är som om jag har gått tillbaka till fosterstadiet och åter krupit in i mammas mage, och kan nästan förnimma en tid då jag var ohotad av världen. Så här skulle man alltid ha det. Jag hinner knappt avsluta den tankegången innan lampan tänds och jag naken, illröd och skrikandes åter kastas ut i verkligheten.
– Grattis, det blev en 32-årig nervöst lagd kulturskribent.
– Har ni ångerrätt?
Torr och påklädd kan jag inte hävda att jag känner mig pånyttfödd, men absolut stärkt av den respit från omvärldens kaos detta muminhuvud har skänkt mig. Jag inser att det enda sättet att verkligen fly tillvaron är att flytta in i vattentanken på heltid, men att ägna en dryg timme åt denna aktivitet får ändå ses som det näst bästa alternativet. Jag kliver ut i solen efter denna mitt livs märkligaste power nap och känner att världen kanske inte är så mörk ändå.
Plötsligt surrar det till i telefonen: ”President Trump har…”
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2025.
