Jubilerande ikonetikett

14:59 6 Jul 2011


Alan Wilder, Recoil på Mutefesten. Foto: Joseph Tovey Frost

 


Daniel Miller

 

- På samma sätt som Motown lyckades omdefiniera pop har Mute lyckats göra samma sak, att förändra människors uppfattning om vad pop är. Den grundläggande idén är att förena pop och konst. Då blir experimenterandet viktigt även om det inte alltid är kommersiellt rätt.

 

Sammanfattningen av världens äldsta och mest framgångs- och inflytelserika indiebolag kommer från husproducenten Gareth Jones, som arbetat med bland andra Depeche Mode och Einstürzende Neubauten på skivetiketten i 30 år. Men när Daniel Miller skapade Mute Records 1978 fanns inga sådana ambitioner. Faktum är att bolaget kom till närmast av misstag. 

– Jag ville inte starta en skivetikett, förklarar Daniel Miller. Jag ville bara ge ut min egen singel, och visste inte riktigt hur man gjorde.
Hans egen singel hette Warm Leatherette, under namnet The Normal, och var en suggestiv syntlåt inspirerad av J G Ballard.
– Eftersom jag hade en adress på omslagets baksida trodde folk att Mute var ett riktigt skivbolag och började skicka demos. En del av dem var helt enkelt för bra för att inte ge ut.


34 år senare träffas vi för att fira Mute-jubileum, och trots att det är oklart exakt vad vi firar kommer så gott som alla som någonsin varit involverade i vad som idag åter är världens största indie-etikett till festivalen på Roundhouse i Camden. Laibach, Nitzer Ebb, Erasure (inklusive både Yazoo och Assembly) och Recoil gör alla spelningar, och två tredjedelar av Depeche Mode liksom Richie Hawtin och Moby är inbokade för dj-set. Bolagets nyare hopp, som Josh T Pearson och snart albumdebuterande Beth Jeans Houghton och tonåriga S.C.U.M. trängs med electronicapionjärer från Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle och The Residents. Över alltihop vakar Daniel Miller själv, stundtals mysande i publiken, ibland själv i dj-båset och någon gång ilsken på VIP-gäster som inte är tillräckligt uppmärksamma på uppträdanden. Det är en enda stor jublande offentlig firmafest.

Relationen mellan Mute och artisterna är nämligen speciell. Har man en gång tagits upp i gemenskapen blir man kvar där. Nitzer Ebb är ett av de band som tidigt blev signade till sin drömetikett.
– Nästan alla Mute-band är fans av etiketten från början, berättar Bon Harris. Vi skickade faktiskt vår allra första demo till Mute, för vi tyckte att det var den coolaste etiketten. Men vi blev ordentligt refuserade. När Daniel Miller långt senare tog kontakt och ville ha oss var det självklart för oss.
Även Josh T Pearson släppte sin solodebut, den lågmält ångestladdade The Last of the Country Gentlemen, på sin favoritetikett tidigare i år.
– Jag tror att det är etikettens första countryexperimentella skiva. Mute är den coolaste skivetiketten i världen. De flesta i Texas hade bara hört talas om Depeche Mode när jag växte upp, men vi var några få som fattade coolheten. Det finns noise som görs enbart för oväsendets skull, men Mute har alltid gjort noise med ett syfte. Det som förenar alla Mutes artister är att det alltid finns ett underliggande mörker.

Daniel Miller resonerar på liknande sätt.
-Jag har alltid velat ha ett brett spektra på Mute. Från det mest experimentella till det allra popigaste. När jag var liten lyssnade jag på samma konventionella pop som alla andra, och sedan upptäckte jag Can. Mitt hjärta brinner för båda delarna.
Producenten Gareth Jones har en teori om orsaken till etikettens bredd.
-Det finns en röd tråd i allt som Mute arbetar med, vare sig det är stråktolkningar av Kraftwerk från Balanescu Quartet, Nick Cave-mangel eller Erasure-pop. Det som är Daniel Millers egentliga projekt är att bygga ett palats av precis allt som han tycker om.
 
Den första och fortfarande största succén var förstås Depeche Mode, som Daniel Miller upptäckte och kontrakterade 1980. Fattade han redan då hur stora de skulle bli?
– Nej, inte direkt. Men jag fattade potentialen i deras musik, det kändes direkt att det skulle kunna utvecklas till perfekt pop.
Redan med sin tredje singel Just Can't Get Enough tog sig Depeche Mode upp på Top Ten-listan, och sedan fortsatte det. Och visst fanns det stunder när Depeche Modes succé var skrämmande för en elektronicamusiker som drev skivbolag för att det hade råkat bli så.


Depeche Mode innan striderna och överdoserna.

– Särskilt eftersom jag inte visste vad jag höll på med, nickar Daniel Miller. Jag hade egentligen inte en aning om vad det innebär att driva en skivetikett. Men jag såg till att få hjälp av folk som kunde branschen. Det var faktiskt ett svenskt skivbolag, Sonet, som genom sin engelska chef gav mig grundläggande kunskaper om internationella kontrakt och sådant.
I imperiebyggandet ligger det inte bara att knyta till sig debutanter utan också gamla kollegor och favoriter.
– Jag har alltid älskat Throbbing Gristles musik och är vän med dem, så jag ville gärna ta över deras katalog, förklarar Daniel Miller. Det var samma sak med Cabaret Voltaire, som är ett av mina favoritband genom tiderna.
– Jag har jobbat med Mute i 20 år nu, konstaterar Cabaret Voltaire-legenden Richard H Kirk, som numera är ”den hårdast arbetande i samtida techno” enligt Wikipedia. Men det har bara handlat om återutgåvor av de gamla Cabaret Voltaire-skivorna. De frågar aldrig om jag vill släppa min nya musik på etiketten. Nu släpper jag grejorna enbart digitalt, och då är det ingen som hittar dem. Jag kanske skulle prata med Daniel om det?
– Det var Daniel Miller som föreslog att vi skulle ta upp tråden igen 2002, ler Cosey Fanni Tutti från Throbbing Gristle. Men det skulle inte vara en återförening utan en återgruppering, som skulle fortsätta där vi slutade. Han gav oss ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till.
– The Residents har alltid känt till Mute, berättar Hardy Fox, som är ”talesman” men ”absolut inte” medlem i San Fransisco-bandet som hållit sina identiteter hemliga i snart 40 år. The Residents har hela tiden känt sig hemma intill band som Einstürzende Neubauten. Men till att börja med var bandet lite osäkra. Skulle vi passa intill popband som Depeche Mode, och skulle Mute ha ett långsiktigt intresse i band som inte säljer skivor?

 

Mutes musiker har under hela etikettens existens korsbefruktat varandra till höger och vänster, och när de inte producerar eller gästspelar med varandra hittar de andra sätt att lyfta fram Mute-kollegor. I videon till Enjoy the Silence bar till exempel Depeche Mode t-shirts med Nitzer Ebb-tryck. Sådant ger känslan av att Mute närmast fungerar som en enda stor familj.
– Det är som vinodlarna där jag bor numera, i södra Frankrike, säger Irmin Schmidt, som med sina 74 år är Mutes äldsta artist. De konkurrerar med varandra, på ett sätt, men de är också varandras närmaste kollegor och beundrare.

Alan Wilder är, måhända fortfarande bränd av sitt avhopp från Depeche Mode 1995, den enda som uttrycker tveksamheter kring den familjära stämningen, trots att han utöver sin Recoilspelning på festivalen också gästar Nitzer Ebb för en version av Personal Jesus.
– I någon mån är det en familjär stämning. Men långt ifrån alltid. Det handlar förmodligen om att en så stor andel av Mutes artister drömde om att vara signade till Mute innan de blev det, och i det uppstår både en familjär känsla och en lojalitet.
Oberoende om det varit affärsplaner eller passion som legat bakom Daniel Millers strategier och beslut var resultaten överväldigande också ur kommersiellt perspektiv. När han sålde etiketten till EMI 2002 fick han nästan ofattbara 23 miljoner pund. För återförenade Nitzer Ebb var storbolagskontrollerade Mute inte ett alternativ.
– Mute var inte längre vad det hade varit, förklarar Bon Harris. Istället för Daniels lilla indie-etikett var det en stor EMI-label. Vi och Daniel var helt överens om att det skulle vara fel.
Även The Residents drog öronen åt sig.
– Man visste aldrig vem det var som bestämde, EMI eller Mute. Men även om bandet inte är kvar på etiketten är The Residents respekt för Mute stor.
För knappt ett år sedan var dock det multinationella storbolagsäventyret över.
– Jag tycker att EMI behandlade oss bra, nickar Daniel Miller. Men egentligen ville jag ha kontrollen på allt. Så när chansen kom köpte jag tillbaka etiketten.
Hur mycket han fick betala vill han inte berätta, men gissningsvis var det avsevärt mindre än han fick för samma paket sex år tidigare. En skivetikett, oberoende av varumärkets status, är inte värd lika mycket i skivbolagskrisens era.
–”Kris”, jag vet inte. Visst, marknaden har förändrats i grunden, och det som var skivindustrins sanningar för 15 år sedan har ingen bäring alls längre. Men det finns fortfarande människor som vill betala för musik, och det är många. Då gäller det att tänka nytt och hitta vägar att göra det möjligt. Det är en utmaning, absolut, men kris? Nej.

Och det där med att Daniel Miller skulle ha den totala kontrollen igen vill han inte heller påstå, egentligen.
– Egentligen inte, ändå. På Mute är artisterna de som har kontrollen.
– Typiskt Daniel att säga så, ler Alan Wilder när jag ber honom kommentera påståendet. Men han har en poäng. Visst har Daniel varit mycket bestämd i sina åsikter om vad vi borde eller inte borde göra, men han har aldrig tvingat oss till något. Mute har alltid kännetecknats av en stor kreativ frihet.
Josh T Pearson avslutar Mute-festivalen i maj med bland annat ett antal Mute-covers. Från scenen tackar han Daniel Miller, som precis som under hela festivalhelgen står mitt i publiken och myser. För visst handlar Mute en hel del om Daniel Millers ego dessutom.
På lilla Rough Trade i Notting Hill, den skivbutik som varit knutpunkten för all brittisk indie sedan sjuttiotalet, plockar man omedelbart fram The Normals Warm Leatherette-singel på vinyl.
– Vi har faktiskt haft den i lagret ända sedan den kom ut. Daniel tycker väl att det är kul, så han ser till att den finns inne.
Daniel Miller ler lite generat när jag frågar om han verkligen har sett till att ha nya ex av hans egen singel tillgängliga ända sedan 1978.
– Jag vet, det har liksom bara fortsatt. Jag är inte elitist, om folk vill ha den pressar jag upp den. Hehe. Enbart av kommersiella skäl, inte sentimentala. Och det är enbart av kommersiella skäl som Rough Trade fortsätter att lagerhålla den också.

Mutes bästa enligt Mutes bästa

 



- Det är omöjligt att välja mellan Depeche Modes Violator och Nick Caves Your Funeral… My Trial. Och förmodligen ett antal andra som jag inte kommer på.
Bon Harris, Nitzer Ebb.

- Barry Adamsons Moss Side Story. Överhuvudtaget är Barry Adamson förmodligen Mutes mest underskattade artist, han borde vara en världsstjärna.
Jason Payne, Nitzer Ebb.

- Antingen Songs of Faith and Devotion av Depeche Mode eller Nick Caves Henry’s Dream. Det beror på humöret.
Josh T Pearson.

- The Normals Warm Leatherette. The Residents spelade den när vi ordnade ett Diskomo-party på San Fransiscos största disco 1978, med bland andra Brian Eno bland gästerna.
The Residents.

- Hmm. Jag har alltid gillat Mute. Återutgåvorna av Can, kanske, eller Throbbing Gristle? Nä, det bästa är fortfarande The Normal, Warm Leatherette.
Richard H Kirk, Cabaret Voltaire och solo under 38 (!) olika alias.

- Utan tvekan Warm Leatherette, av Daniel Miller själv som The Normal. Jag jobbade med John Foxx när den kom ut, och han tog med den till studion för att spela för mig. ”Kolla, det här är äkta futurism, så här vill jag låta”.
Gareth Jones, producent.

The Normal. Warm Leatherette. Jag minns att jag hörde den på ett punkställe i Wolverhampton, och att jag blev helt knockad. Den var hårdare och punkigare än något annat.
Alan Wilder, Recoil och före detta Depeche Mode.

- Nick Cave och Kylie Minogue-duetten, Where the Wild Roses Grow. Det var med den låten Kylie blev nedsmutsad. Det behövde hon.
Cosey Fanni Tutti, Throbbing Gristle, Chris & Cosey och numera Carter Tutti.

Jag vägrar. Jag brukar vakna med något stycke – ofta klassiskt – i huvudet, och sedan är det världens bästa musik hela den dagen. Så hur ska jag kunna välja?
Irmin Schmidt, Can.
                                                                                                                                                                      
Lyssna på Remixes 2:81-11, den nya trippel-CD:n med Depeche Mode-remixer medan du läser bonusintervjuer med alla artikelns artister på nojesguiden.se.
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!