Jonathan Johansson: "Beyoncés barn är antikrist"

11:14 29 Jan 2020

Albumaktuella Jonathan Johansson har återvänt till sina religiösa rötter för att förstå djuret i människan och viljan att slå sig fri. Hans sjunde album Scirocco bryter kommersiella ramar med sin experimentella ljudbild. 

Scirocco är namnet på den kvävande hetta och onda ökenvind som sveper från Nordafrika över Europa. Det är också namnet på Jonathan Johanssons nya album som släpps den 12  februari. Albumet innan, Love & Devotion släpptes 2016 och gav oss poplåtar om att vara kär, kåt och besatt. Inte minst innehöll den Störst av allt-soundtracket Rosa himmel, en låt som i samband med det blev en av förra årets mest spelade. Jag frågar Jonathan Johansson hur det känns inför det nya släppet, hans första fullängdare på fyra år.
Jag är på riktigt sjukt stolt över albumet, och 100 procent oklar över om någon kommer orka med plattan, den är rätt krävande. Men den som orkar på riktigt kommer bli rikligt belönad, det tror jag. 

Hela skivan är skriven utifrån terrordådet på Drottninggatan den 7 april 2017 och Rakhmat Akilov. Det sista spåret, 7 April, skrevs dagen efter attacken.  Det är inte första gången Jonathan Johansson tar sig an de stora frågorna i sitt musikskapande. I det kritikerrosade albumet Lebensraum, som släpptes 2015, är de politiska inslagen många. Bland annat sjunger han om att ‘’Dom papperslösa gömmer sig i Jesusparken’’ och ‘’På silverfat jag fick ett pass och ett personnummer’’. Det nya albumet är också politiskt men framförallt existentiellt och meningssökande. 

I SVT:s PSL säger du att vi kanske kommer se tillbaka på den 7 april som datumet då Sverige stängde sina hjärtan. Att skillnaden innan och efter dådet är enorm. Vad menar du med det? 
– Jag är övertygad om att SD är större på grund av bland annat Akilov, och att ‘’verklighetens folk’’ ser attacken som, kanske främst undermedvetet, en anledning att vända flyktingar ryggen. Men främst att terrorns gift verkligen fungerar. Det enar inte, det splittrar. 

Initialt hade Jonathan Johansson några premisser för albumet, att få jobba med vänner och att ha en frihet i låtarnas format och ljudbild. 

Hur skilde sig arbetet med albumet från dina tidigare? 
– Att det från början fanns en uttalad ide om allt är ok, så länge det är bra. Att jag från början ville att det skulle vara weird. Så himla konstigt blev det kanske inte egentligen men det är ju ett enormt kliv från Love & Devotion. 

Konstigt är väl relativt, men det kan vara en rätt svår ingång?
– Jag tror att friheten i det här projektet gjorde det i alla fall långt mycket mer intressant och lustfyllt. Att inte bara leta punchlines och poplyrik. Det gav mer liv. Men svårt är det alltid om det ska bli bra. 

Två spår från albumet är släppta, För oss samt Tjockteven och Gnuflocken. I slutet av förra året visades videoversionerna av dessa på Fotografiska. 

Skulle du säga att de har en större roll än ‘’bara’’ musikvideor? 
– Jag laddade ner en 40kronors-app och började filma med mobilen på en lite för lång semester. Jag raderade Instagram och Facebook och fokuserade all min kraft på att knäcka ett nytt hantverk. Mest för att jag var uttråkad, och om det visade sig att videorna blev bra tänkte jag att man kanske skulle använda dem. Men jag måste faktiskt säga att det mest handlade om att ha roligt igen, på ett barnsligt plan. Jag tycker videorna kompletterar musiken, ger förklaringar och kött åt verket.

I Tjockteven & Gnuflocken läser du låtens text. Varför var det så viktigt för dig att inte råka göra spoken word eller rap på dessa delar av albumet? 
– Well, jag är ingen rappare, och det ska vi alla vara tacksamma för tycker jag. Jag har för mycket respekt för det hantverket att ens stoppa ner lilltån i det vattnet och försöka. Sen hatar jag spoken word, eller tycker mest det är töntigt. Så min ambition var att hamna någon annanstans, typ när Leonard Cohen bara läser en text och det är musik i bakgrunden. Det är något annat, varken det ena eller andra. Det är bara ljuvligt när det funkar. Dit försökte jag komma, på mitt sätt. 

Som tidigare nämnt så är det inte första gången Jonathan berör större ämnen, i låten Ny/snö - sjunger han om flyktingkrisen och Europa. I den tillhörande videon till denna så använder han humor som grepp. På Scirocco är inte humorn lika framträdande.
Det finns humor på Scirocco, om än inte lika framträdande, det håller jag med om. Men Tjockteven & Gnuflocken är inte utan flabb, Rage är kul också och Blue Ivy! Men det är kanske lite svårkodat. Jag kanske bara inte var på samma humör för gags, så kan det va. Men isåfall…stäm mig. 

I Kain och Abel tycker jag mig dock ana några ‘’gags’’? Som ‘’Tänker på lille George Bush. Vi var verkligen rädda för honom. Hans skinande pilotbombarjacka.’och senare ‘’Saddams stora kuk.’’ Men Jonathan använder inte humor och satir i alla delar av låten, utan det skiftar i vem det gäller. Om Rakhmat Akilov skriver han ‘’Tänker på Rakhmat Akilov. Det vidöppna sjuka såret. Däckstrecken. Klippta krossade kroppar. Drottninggatan’’. 

Varför satiriserar du vissa och vissa inte? Vad har humorn för premisser?
– Det är inte speciellt kul med skämt om Akilov, till exempel. Too close kanske. Men herregud jag är inte Henrik Schyffert, jag har ingen humoranalys! Jag följer någon sorts inre kompass som försöker navigera några av samtidshistoriens största trauman  och göra konst av det, that’s it. Men jag har placerat ut sneda grin här och där som man gärna får choka på. Det obekväma är kul. Det förklarar, gestaltar. 

Apropå gestaltning, varför är ditt album döpt till Scirocco? 
– Hmm alltså det är ju namnet på de heta ökenvindar som kommer från Mellanöstern och Nordafrika och drar in över södra Europa, som får folk att gå in och gömma sig i skydd från hettan. Det är svårt att andas, det läggs ett lager smuts över tallrikar och tvätt. Det gräver sig in i hudveck och svalg.

Och det är en metafor för…?  
– Att förklara metaforer, det är riktigt trist. Men såhär då, vi lever i ett pärlband av hotbilder, är du rasist är det flyktingströmmarna, är du Greta är det klimatet, är du rationell ateist så är det alla uråldriga sagor från Nildeltat. Do the math.

Albumet har 14 spår som varierar mellan 00:33 till 05:22 minuter. 

Hur går det till när en 33-sekunderslåt som Rage blir till?
– Man inser att man gjort ett alldeles för långt intro, och att man behöver vara lite schysst mot folk. Vill dem komma snabbare in på en låt så ska man inte hindra dem. Samtidigt är det fint liksom, 33-sekundersspår som är ett eget litet universum, det är ju underbart. 

Låten övergår till Savannens Röda Vätska som kommer som en adrenalininjektion med sin M83-iga energi. Men när jag satt hemma och läste texten drabbades jag av en enorm existentiell ångest, kanske för att jag var bakfull, men i vilket fall blev det fritt fall. 

Vad är det för känsla i låten egentligen? Jag kände mig nästan lurad av dess pondus?  
– Bra! Det är nyttigt att hamna där ibland. Men nej, du är inte alls lurad. Det är kanske den mest positiva låten på skivan, verserna beskriver det jävliga att vara född på den här planeten, vi är utslängda åt naturen och människorna. Det är på liv och död. Och många ser på livet som bara en kamp för det egna, att eftersom vi är djur så kan vi väl bara ta vad vi vill ha, låt starkaste överleva och så vidare. Pre-chorusen påminner dig om att du ska dö, men refrängen vill påminna dig om att du inte är värdelös, att du ska vägra vara värdelös, vägra att någon är det! Don’t go gently, don’t go cold, ge inte upp. Du kanske är ett djur, men du är ett gudomligt djur, och låt ingen ta din rätt att leva ifrån dig.

Jag tycker det är svårt att förstå om albumet är ett resultat av att du är helt befriad från existentiell ångest, och därför kan arbeta med existentiella frågor i sådan utsträckning, eller ett resultat av att du har enormt mycket existentiell ångest, och därför är hela albumet ett resultat av denna ångest. Vad stämmer?
Eh…helt ärligt, god only knows. Bra fråga!

Du har börjat gå i kyrkan igen. Det känns lite som en trend, att söka sig tillbaka till världsreligionerna efter en tid av en massa individualiserade sådana. Vad söker du i kyrkan? 
– Ja, det verkar på ytan vara en trend och trender ska man i regel akta sig för. De håller sällan. Jag började gå dit för att jag saknade det, och för att jag ville försöka få in det i rytmen av mitt liv igen, jag är ju uppvuxen där. Att få in det som en ritual istället för att spendera en söndag på NK som en slav till kapitalet. Eller att inte bara långsamt dö framför Netflix. Att vända sitt liv och sin blick och sin tanke åt något som faktiskt ifrågasätter ens livsstil och berättar om något större, som kräver att vi ser på oss själva och alla andra som heliga. I grunden så vill jag dit för att lämna över mitt liv i händerna på den korsfästa guden, den enda gud som alltid blöder. Alltså på riktigt. Vissa dagar i alla fall. 

Kan du känna dig hemma där?
– Det kan jag.  

Jag påpekar att det finns andra krafter att hänge sig åt, förutom Gud. I Blue Ivy Lullaby pratar Jonathan om karriärism och individualism, både högt och lågt, nära och distanserat. 

Precis som du nämner, är dina förebilder ett resultat av det, men likaså är krig ett resultat av det. Jag förstår inte om du ser karriärism och individualism som något negativt eller om det lockar dig?  
– Karriärism och individualism är såklart extremt problematiskt och det ska ständigt ifrågasättas, självfallet. Men det finns kraft i de två polerna som jag inte vill vara utan heller och genom att sätta detta under lupp försöker jag skriva mig fri antar jag. Jag vill inte vara en slav. Jag vill rita ut kartan så jag vet var jag är någonstans, och förhoppningsvis följer du med.

 

"Där har ni beviset att Blue Ivy är antikrist"

 

Du gör ofta referenser till popkulturella personer och fenomen, som Beyoncés barn Blue Ivy, Kim och Kanye och The Jackson 5. Fascineras du över kändisar och karriärister? 
– Jag tycker mest att det är tacksamt, alla vet vilka de är och därmed är det lätt att laborera med dem. Men jag ska vara riktigt bjussig och bjuda på ett scoop. Jag letade på internet efter konspirationsteorier för att gestalta vad samtidens idioter slösar sin tid på, och för att med all tydlighet visa hur förvirrade vi är. Saxat från andra vers i Blue Ivy Lullaby ”The king and queen fick allas djävulsbarn, så håll i din ångest. Born Living Under Evil, Illuminatis Very Youngest”. Kolla de stora bokstäverna, där har ni beviset att Blue Ivy är antikrist! Där har vi senkapitalismen och foliehattarna i en perfekt bäddad säng. 

Riktigt scoop. Som artist är det väl oundvikligt att tänka på sin karriär, men samtidigt tycks du se med kritisk blick på din strävan. Var kommer det ifrån? Är det från synden girighet, din politiska ingång eller bara ett slags självhat? 
– Alla tre stämmer utmärkt. Där ringar du in det föredömligt snyggt. Svar ja. 

Tackar. Men en framgångssträvan har du väl?
– Jag tar en rätt stor risk just nu med att vägra göra pop, det kommer med all sannolikhet inte att sälja lika bra. Sen vill jag inte nödvändigtvis vara en så himla stor artist, min konstnärliga frihet är viktigare. Men jag kommer bli bitter och gnissla tänder om jag inte får komma ut och spela och om ingen lyssnar på plattan. Så ja, det är en verklig risk men ändå, friheten är viktigare. Det är ett högt spel, jag är medveten om det 

Du pratar om vår strävan efter att inte känna oss värdelösa, och vår strävan att finna mening. Är vi värdelösa? 
– Jag tror ju vi vägrar acceptera att bara vara stoft och materia för att vi verkligen inte bara är det. Det är helt sinnessjukt att tro det. Vi vägrar vara värdelösa för att vi helt enkelt inte är det, i metafysisk mening. Men det kan jag ju inte bevisa. Men jag tycker vår vägran är ett gott bevis. 

 

"Fråga inte mig, fråga en teolog, jag är på riktigt bara en popartist"

 

Du menar att vi egentligen bara är djur som slåss för vår överlevnad, hur är det inte meningslöst? Det är väl en framförallt evolutionistisk men också nihilistisk syn på människan? Hur går det ihop?
– Det kanske det inte gör! Men okej såhär, evolutionen kommer vi ju inte runt, och att blunda för att de krafterna i oss är ju bara idiotiskt men religionerna är ett verktyg för att tämja de krafterna. Det är nihilistiskt att inte försöka tämja dem. Jag tror ju fortfarande att vi lever i guds skapelse, att det är vår uppgift och mening att söka det gudomliga. Och även om vi inte finner så är vi inte här av en slump från början, exakt alla är guds barn, därmed är vi inte värdelösa. Men fråga inte mig, fråga en teolog, jag är på riktigt bara en popartist. Vad vet jag. 

Ja okej, vi släpper det! Men förutom popartist så är du också pappa sedan ett år tillbaka, grattis! Hur är det att vara förälder? 
– För tidigt att säga, min son är bara ett. Jag försöker mest bara överleva. Mitt liv är rikare på grund av honom men det är samtidigt ett djupt mycket svårare liv. Jag är verkligen hans slav. 

Ni döpte er son på Sicilien i somras, hur kommer det sig?
– Min fru är katolik och född där, det vill säga han har halva sin familj där. Jag tyckte något annat alternativ bara var dumheter. I traditionen som jag själv kommer från så tror man inte på barndop, en människa borde få bestämma själv om hen vill döpa sig. Men någonting i mig var helt på det klara att han skulle döpas, på Sicilien, med sin italienska familj så som de önskade det. Det ville jag verkligen ge dem. Och det var en stor, stor dag på jorden. 

Du fyller 40 i år, hur känns det?
– Hemskt. 

Men tror du att din roll som pappa och att ha passerat det hemska 40 kommer generera i ett slags skifte i din musik?
– Det borde faktiskt alltid skifta. För varje ny dag, månad och år. Det kallas utveckling. Ursäkta tonen.

Tonen är ursäktad. Men kanske blir iallafall ditt överjag mindre strängt med åren?
– Inte just idag men vi får se.

Scirocco släpps den 12 februari. Under våren 2020 väntar turné, med start i Göteborg den 25 mars.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2020.

1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!