Agnes bryter tystnaden

Hon blev Agnes med hela Sverige när hon som 16-åring slog igenom i Idol. Världshiten Release Me kom att göra Agnes Carlsson till ett internationellt stjärnskott — men sedan blev det tyst.

Nothing Can Compare är en EP med fyra låtar, ett intro och två mellanspel, och är det första släppet sedan 2012 och albumet Veritas. Att kalla Agnes folklig är knappast en överdrift, den 31-åriga artisten har setts i bland annat Så mycket bättre, Melodifestivalen och nyligen Skavlan. Tillsammans med Björn Skifs framförde hon låten When You Tell the World You’re Mine på Kronprinsessan Victorias bröllop. Men 2015 hamnade den då 26-åriga Agnes vid ett vägskäl och bestämde sig för att sluta med musiken och kliva ur rampljuset. När vi träffas på ett kafé, fem minuters promenad från studion som hon delar med bland andra pojkvännen Vincent Pontare samt Salem Al Fakir, Sebastian Ingrosso och Axwell, ber jag henne berätta var hon har varit de senaste åren. 
– Det fanns flera anledningar till avbrottet men framförallt att jag satte igång när jag var bara 16 år. Jag hade fått göra fantastiska saker men jag behövde distans till slut. Vill jag hålla på med musik? Om ja, hur isåfall? Det hade varit så många år under prestation och det tar så mycket energi. Om jag för ett tag bara klipper bort musiken och prestationerna ur mitt liv, vad gör jag då? 

När vi ses är det dagen efter Grammisgalan, något Agnes skyller sina något grusiga ögon på. Det är också dagen hon släpper singeln Goodlife och senare ikväll ska hennes framträdande i Skavlan sändas. Agnes berättar att de första åren från musiken gick ut på att resa och att bara vara fri från mål och prestation. 
– Det är så lätt att ha en bild av vem man är. Jag hade så tydliga regler om hur jag var som person. Så här är jag och såhär är jag inte, vem är det som säger det egentligen? 

"Som tonåring är man så mottaglig för allt"

Det känns allmänmänskligt att ha sådana funderingar när man är 26. Att vilja söka sin essens bortom prestationer och passioner.
– Mina vänner hade haft möjligheten att resa och vara fri efter studenten men jag hade inte haft det på samma sätt. Efter de första åren av resande insåg jag att jag ville hålla på med musik och då handlade friheten mer om att få tid till att skriva. Jag har tidigare haft väldigt tydliga deadlines. Jag behövde tid till att utvecklas och göra egna produktioner. 

Kunde du känna dig fri? 
– Både ja och nej. Det var ändå så mycket tankar, speciellt perioden när jag inte visste om jag ville hålla på med musik. Det var inte frihet när jag inte visste, för då sökte jag bara svar. När jag väl hade hittat svaren och var trygg med det kände jag verkligen frihet.

Nöjesguiden #2 finns ute nu.
 

Trots att EP:n släpptes i höstas är det först efter jul som du börjat synas i media igen. Nu när du kommer tillbaka in i musikbranschen och offentligheten, kan du känna att frihetsbehovet börjar nagga? 
– Den här gången smög jag in genom bakdörren. Det har gjort enormt mycket för mig att få sätta igång i lugn och ro. Så nu när jag väl är här så känns det bra. Jag har insett att det är så viktigt att jag har intentioner med det jag gör, alltså det är så viktigt när man upplever stress eller prestationsångest. Vet jag varför jag gör det så klarar jag av så mycket mer. 

Agnes var 16 år när hon 2005 vann Idol, som gav henne debutsingeln Right Here Right Now. Några år senare släpptes Release Me som kom att sälja 900 000 exemplar i hela världen och nå 36 miljoner streams på Spotify. När hon fyllde 26 hade hon hunnit släppa fyra album och 14 singlar. 

Din musikkarriär började mitt i tonåren. Vad gör det med en så ung människa? 
– Som tonåring är man så mottaglig för allt, det är speciellt att slå igenom då. Från att gå och ha en tonårsdröm om någonting till att helt plötsligt vara mitt i den.

Det var det jag behövde, få sitta och harva utan att någon vet. Ofta gör ju folk det i år innan det ger resultat. Men jag är samtidigt skitglad att jag började så tidigt, det gav mig skinn på näsan. 

Det fanns ambitioner att slå i USA i och med Release Me. Från vem kom ambitionerna? 
– Den låten hände lite av sig själv och spreds inte via skivbolagsmänniskor utan bara via folk som gillar musik. Jag har alltid haft ambitioner att inte begränsa mig till ett visst land med min musik. Musik skapar jag ju för människor, var de befinner sig spelar ingen roll. Jag vill slå brett och djupt. 

Du började producera själv under din paus. Hur kommer det sig och varför?
–  Jag började hålla på lite själv och sedan tog jag en intensivkurs på fyra dagar, jag är ingen person som sätter mig på Youtube och kollar tutorials. Det var magiskt för jag kunde sitta helt själv utan att folk kom med inputs. Jag har ingen ambition att göra det på varenda låt, jag jobbar ju med Salem och Vincent som är helt fantastiska. Men istället för att bara komma till dem med en idé så kan jag komma med en hel värld. 

Kan det vara en förlängning av ditt frihetsbehov? Kan det finnas en frihet i att  behärska producerandet? 
– Ja, fan vad man vill säga till alla låtskrivare och sångare att lära sig producera. Jag är inget proffs, jag kan bara the basics men det är en sådan himla frihet att inte vara beroende av att någon annan ska göra allting. 

Är det viktigt för dig att känna att du har den makten över dina verk? 
– Absolut, ibland när man skapar är det jättefint att gå in i studion och börja från scratch. Men det är så skönt att kunna visa så tydligt hur man vill ha något, liksom att ryggraden redan är där. 

I Musikguiden i P3 så pratar du om att EP:n, på grund av den långa och utdragna skapelseprocessen, gått igenom olika faser. Hur lång tid har du jobbat på den egentligen?
– Det är väl de senaste tre åren som jag har jobbat fram och tillbaka, åkt iväg och gjort annat och kommit tillbaka och skrivit. EP:n från i höstas är bland det senaste jag skrev men Goodlife som släpps idag är något som funnits med länge. 

Vilka är de olika faserna som du syftar på? 
– Jag tänker nog att hela Nothing Can Compare är en fas och det som släpps nu är en annan. EP:n fick stå för det första jag gick igenom som var behovet av att gå ut, bli full och dansa. Dans är dock så mycket djupare än att bara bli full och gå ut. Det är så fint, blandningen av att dansa och att söka något. EP:n var mycket i natten och kvällen, en quick fix. Det som kommer nu är mer organiskt och från en annan plats. 

Låt oss fortsätta lite på frihetsspåret. Det är inte bara i texterna som ämnet är centralt, det känns som att du varit friare i hur EP:n ska byggas jämfört med dina tidigare verk? Du har flera halvminuters mellanspel med samplade citat, vad har de för mening? 
– Det var viktigt att det inte skulle finnas en ambition att det skulle måste gå att spelas på radio. Jag inspirerades mycket av voguekulturen, att vara fri från rädsla och fri i att få vara den man är. Jag tycker voguing är så spot on där. Ett av mellanpraten är från dokumentären Paris is Burning om just voguekulturen under 80-talet. Hela EP:n är riktad åt människor som går igenom just det. 

Nothing Can Compare inleds med ett 56-sekundersspår, Intro, med ljudet av klackar som går i en trappuppgång, en gnisslande dörr som öppnas och djup, stigande bas som sedan övergår i första låten I Trance. 
– Jag hamnade i Las Vegas med några vänner. Jag insåg att jag hamnat där för jag trodde att mina vänner ville dit, men de kände precis likadant som mig. Ingen av oss ville egentligen. När man är där så är tid och rum helt avstannat, staden är verkligen byggd på att man ska vara inomhus och spela. Spåret ska följa kvällen och resan.

I Trance för tankarna till The Blazes Juvenile, kanske av låtens atmosfäriska karaktär och repetitiva slinga, men annars andas EP:n väldigt mycket Daft Punk. Vad ville du skapa för sound? 
– I Trance var en av de första låtarna jag gjorde produktionen till. Jag hittade en sampling som jag började klippa upp. Jag älskade hela stämningen, den är så konstig. För mig ställer den frågan ‘’Vad kommer hända nu?’’. Limelight blev klar efter en resa till Paris med Anna Näsström som är en grym voguingdansare. Vi gick på en voguingbal, alltså det var fantastiskt och jag blev så inspirerad. Jag hade börjat med ett track och jag hade börjat skriva men efter resan så föll det på plats. Men jag har också gjort så att jag tar andras instrumentaler, alltså befintliga låtar och spelar in sång på. Sedan tar jag bort instrumentalen och sedan gör ett nytt track till den. Det var så jag gjorde Nothing Can Compare. 

Vilken låt använde du om jag får fråga? 
– Haha, det var en Disclosure-låt. 

Musikvideon till Nothing Can Compare är ju minst sagt avskalad med en väldig 70-talsvibe. Du står på en mörk scen med endast en röd strålkastare på dig, vad hade du för tanke med videon? 
– Jag tycker 70-tal är nice och jag hittade en gammal video som jag inspirerades av, men det blev i slutändan något helt annat. Jag ville ha det väldigt cleant och hålla det enkelt med fulsnygga 70-talseffekter. 

Jag tänker väldigt mycket på Solange i ditt visuella uttryck, kanske inte just i den tidigare nämnda musikvideon men i din visuella profil. Omslaget till din EP och framträdandet på Avicii Tribute Concert för att nämna några. Är hon en inspiration?
– Det har jag inte tänkt på faktiskt. Hon är nog ännu mer sparsmakad och clean. Jag tycker det är kul att inte känna sig låst vid ett uttryck. Vi båda inspireras nog från 60- och 70-tal, det kanske är det. Jag har väldigt svårt för när något känns för crisp och shiny. Jag älskar det lite blurriga uttrycket från 60- och 70-talet. 

EP:n är huvudsakligen producerad av Salem Al Fakir och Vincent Pontare, aka Vargas & Lagola. Men er musik skiljer sig rätt rejält. 
– Vi möts i vår musiksmak, vi gillar att blanda in det organiska. Det är därför det är så roligt att jobba med dem. Båda två är inte bara grymma låtskrivare utan bra musiker också, Salem spelar alla instrument. 

Har du haft svårt att hitta personer att jobba med? 
– Ja, det är skitsvårt. När jag började skriva igen så var jag väldigt tydlig med att jag inte ville åka runt och skriva med olika personer. Jag ville jobba med vänner och familj enbart. Nu börjar jag komma in i en ny fas där jag är mer öppen men forfarande, att skriva är så intimt. 

Du och Vincent jobbar inte bara tillsammans utan ni är också tillsammans sedan elva år tillbaka. Hur är det att arbeta med sin partner? 
– Det är väldigt fint att dela en passion med den man lever ihop med. Det är så många gånger man är tacksam för att man förstår varandra. Vi bollar allting med varandra. Vi försöker ha regler att inte prata jobb efter klockan åtta men det håller vi aldrig. Vi märker direkt om någon går in i ett jobbmode. Men det kan också vara påfrestande. Om någon går runt och sjunger eller visslar så triggar det igång jobbhjärnan hos den andra. Det är verkligen på gott och ont. 

Innan din comeback spelade du och Vincent in en låt för Avicii. Hur gick det till och var det självklart för dig att ‘’bryta’’ din paus för låten? 
– Från början, när låten höll på att skrivas, funderade vi på vilka som skulle sjunga den, Tim sa att han ville ha ett par. Jag och Vincent stod med och funderade, men vi tänkte aldrig att det kunde vara vi. Vincent hade sjungit in demon men hela projektet lades på is i och med Tims bortgång. Sedan var det Tims familj som tillsammans med skivbolaget tyckte att låten skulle släppas. Jag och Vincent spelade in en demo och skickade till skivbolaget. Det var en sådan speciell känsla att spela in låten. Skivbolaget tyckte direkt att låten var vår, det var jättefint att få göra den. 

Det förstår jag verkligen! Jag har i tidigare intervjuer hört dig prata om att gå ut och dansa kan vara ett sätt att hantera mörker och sorg. Är musik terapeutiskt för dig? 
– Hundra procent. När jag bestämde mig för att fortsätta göra musik så började jag använda musiken för att våga göra saker jag annars inte hade vågat. 

"Jag tycker att kvinnans sexualitet är så intressant, det finns så mycket som ingen pratar om"

Som vadå? 
– Jag började skriva en låt som var rätt sexuell, och jag ville ta reda på vad det innebar för mig själv och för 2019. Så hade jag hört talas om en kvinna som heter Kim Amani som kan allt om mannen och kvinnans sexualitet, kolla upp henne! Jag tycker att kvinnans sexualitet är så intressant, det finns så mycket som ingen pratar om. Jag började googla runt om det fanns någon motsvarande till Kim Amani i Sverige och hittade en kvinna utanför stan. När jag skulle åka ut till hennes klinik hade jag inte berättat det för någon. Det var vinter och helt kolsvart ute. Jag satte på GPS:en och efter ett tag ledde den in på någon skogsväg. Jag hade ingen mottagning på mobilen och GPS:en hittade inte heller rätt hus. Jag körde liksom fram och tillbaka på vägen, helt vilse. Jag tänkte ‘’Fan, nu är jag lurad.’’.  Till slut fick jag tag på kvinnan och hittade fram till hennes hus som visade sig ligga mitt i ett naturreservat. Det hade jag aldrig utsatt mig för om det inte vore för att jag känner att jag måste veta vad jag skriver om. 

Du tycks inte blivit bortglömd trots det långa uppehållet, utan har istället den senaste tiden fått mycket medial uppmärksamhet, som din medverkan i Skavlan och att du öppnade QX. Vad tror du att det beror på?
– När jag tog den här pausen så ville jag dra det så långt att folk skulle sluta fråga var man gör eller håller hus. På ett sätt ville jag nog bli bortglömd för ett tag, för att få känna att man kommer tillbaka från en helt annan plats. Jag har nog känt ett lugn i att om jag vill hålla på med musik så kommer det lösa sig. Så länge jag gör det från hjärtat så kommer folk att känna det.

"Jag är sjukt glad över att jag tog en paus, men jag skulle inte göra om det"

Ser du din comeback som en comeback? 
– Inför släppet av EP:n så var det viktigt att det skulle ske på rätt sätt, då såg jag det såklart som en nystart. Men sen tänker man så långsiktigt, jag kommer ju göra det här i resten av mitt liv. Jag släpper en singel i april som håller på att mixas, sedan kommer det ett album i början av 2021. Så jo, det är väl en comeback haha. Jag är sjukt glad över att jag tog en paus men jag skulle inte göra om det. 

Varför inte? 
– För det var liksom inget val egentligen. Jag var tvungen att gå igenom det här. 

Goodlife finns ute nu.