Jonas Lundqvist har funnits på svenska musikscenen i snart 20 år. Med olika soloprojekt och som trummis i Bad Cash Quartet. Hans nya skiva Dubbla fantasier är vad jag skulle kalla vuxen tonårspop. Det är fina melodier, glatt och enkelt. Med Jocke Åhlund ( Teddybears och Les Big Byrd) som huvudsaklig producent låter det onekligen bra.
Men är denna avskalade enkelhet som skivan har alltid att föredra? Jag vet inte. För de glada melodierna känns fel någonstans, det är för sorglöst. Mitt i denna provokation insåg jag att musiken måste vara djupare än vad man kan tro. Och när jag lyssnade igen insåg jag att jo, så är det. Typ.
Musiken döljer en sorg som är svår att uttyda vid första anblick. Det krävs precision i låtskrivandet för att skapa dansvänliga hjärtesorgslåtar – jag tänker på Håkan, skivan låter väldigt Hellströmsk. Skillnaden är att Håkan Hellström är mer direkt vemodig än Jonas Lundqvist. Här finns tyvärr en del missar och spår som bara är mediokra. Men trots det lyssnar jag på Dubbla fantasier som ett camp-album. Och nån slags kommentar om den svenska popscenen. Den har sån charm, och skivan får mig att inse att sorglöshet kan vara radikalt.
