Little Jinder är här för att stanna.
Josefine Jinder, alias Little Jinder, har ständigt synts under året som har gått. Sedan den svenska singeldebuten med Shh har hon hunnit släppa singlarna Ful och tråkig tjej, Inga e som vi e, och nu senast Vita Bergens klockor ihop med Rebecca & Fiona. Nu kommer hennes självbetitlade album, belönad med högsta betyg av Nöjesguiden.
Greta Thurfjell träffade Josefine på ett skivbolagskontor – filmad av ett gäng som gör en dokumentär om henne och turnékollegan Markus Krunegård – för ett samtal om att våga spela live, Tommie X betydelse och hur fult det är med dur.
Du har varit i Los Angeles mycket och jobbat med din musik. Varför åker man dit och jobbar?
– Man får ingenting gjort där, det är den största lögnen! Man festar ju bara.
Josefine skrattar högt.
– Men man kommer hem med mycket roliga utkast och idéer. Det blir inte så mycket fokuserat jobb, det är mer som en inspirationsresa.
Det känns som att du har pratat ett tag om skivan, att den är på väg. Hur länge har du jobbat med den?
– Från februari till nu. Det gick ganska snabbt, jag tyckte att det var så kul. Det var så friktionsfritt med den här skivan, det lossnade för mig när jag började skriva på svenska. Jag var så jävla trött på det jag gjorde på engelska, och jag tyckte att det var så kul, så då gick det väldigt fort att skriva svenska låtar. Jag var i ett lite maniskt stadie i livet, gjorde slut med en kille, flyttade… Då får man mycket energi.
Vad är den största skillnaden mellan att jobba på svenska och engelska?
– Texterna blir mycket mer i centrum. Det är mycket svårare att skriva på svenska, man kan inte gömma sig bakom någonting, då blir det helt meningslöst. På engelska kan man säga vad som helst för att det inte är ens modersmål, man har ingen connection till det språket. Det blir jättesvårt att få till det subtila. Men på svenska blir allt så himla tydligt! Det är jobbigare och svårare och roligare.
Har du valt svenska?
– Jag vet inte vad jag kommer göra i framtiden! I LA skrev jag en låt till Rebecca & Fiona på engelska. Men det är inget jag vill göra just nu, till mig själv.
Du skriver för andra också?
– Ja, eller jag har inte gjort det så mycket än, men det är något jag vill göra mer. Det blir så naturligt om man umgås med folk som gör musik, att man gör saker ihop. Melo, som spelar med mig, hade gjort en låt som han inte gillade prodden på, så han frågade om jag kunde göra om den, och så släppte han den sen. Samma sak med Rebecca & Fiona, en låt som jag har gett till dem skulle ha varit med på min skiva egentligen, men den funkade inte till mitt sound.
Berätta om samarbetet/vänskapen med Rebecca & Fiona!
– Det kom också ganska naturligt. Vi var samtidigt i LA, de var ganska uttråkade och utbrända och hörde att jag var där. Jag kände inte alls dem då, men de frågade ifall vi kunde äta middag ihop. Det visade sig att de var världens roligaste och göttigaste. Vi hade en legendarisk kväll, och efter det var det bara naturligt att vi fortsatte hänga. Det är så roligt när man träffar nya personer och klickar och blir skitpackade… Det är som att man blir kär. Vi blev kära i varandra, typ.
Ni delar stylist också, Tommie X. Har han betytt mycket för ditt estetiska uttryck?
– Både och. Vi är också kompisar från början, och till vissa specifika grejer har han spontant jävligt bra idéer. Det var han som kläckte idén med hologramomslaget till skivan, han regisserade videon till Vita Bergens klockor, han är med på lite olika hörn. Han är viktig för det visuella. Eftersom jag är så jävla ointresserad av kläder – även om jag klär mig på ett visst sätt – hjälper han mig ofta. Det var så det började, att jag kunde höra av mig om jag hade plåtning och låna kläder av honom. Men nu kan man äntligen börja ge honom lite pengar för det.
Vita Bergens klockor-videon, regisserad av Tommie X.
Kul för honom. Tycker du att det estetiska är viktigt för din musik?
– Ja! Jag tycker att det är viktigt att det hänger ihop med min personlighet. Jag skulle inte kunna ha någon vanlig stylist, det är bra med Tommie, att han har känt mig sen jag var sexton.
Vad tänker du att folk ska vilja göra till din musik? Hur ska de lyssna på skivan?
– Den är både ganska extrovert och introvert. Jag vet inte ens om folk lyssnar på skivor på det sättet längre, men jag hoppas att de gör det! Jag vill att folk ska lyssna på den när de åker kommunalt. Att åka bil och lyssna på den är nog bra. Överlag är det nog bra om man är själv.
Hur kommer det sig?
– Man måste koncentrera sig, man måste ju höra vad jag säger!
Josefine skrattar till igen.
– Nej, men det är inte direkt ravemusik.
Nej, det är ingen dansskiva på det sättet. Valde du aktivt bort det?
– Nej, jag kan inte göra upptempomusik! Jag kan inte göra glad musik, jag försöker varje gång, men det är det svåraste i hela världen. Det är fult med dur!
Men man kan väl göra dansmusik i moll?
– Random folk går väl typ att dansa till. Om man var på Metropolis 2004 kanske någon hade dansat till den.
Skivan är en halvtimme lång, nio låtar. Har du rensat bort mycket material?
– Ja, för det kommer en till skiva i april! De låtar på skivan som kommer nu hänger ihop. På alla skivor jag någonsin lyssnat på finns det mellanlåtar, såna man känner är helt meningslösa. Jag ville göra en skiva helt utan såna låtar, och det tycker jag själv att jag lyckades med. Men jag tycker att längden är perfekt, vem fan orkar lyssna på fjorton låtar? Det är roligare att ha ett flöde, att man släpper musik ofta, snarare än att man släpper en skiva med fjorton låtar varav sex är kassa och sen turnerar i två år… Den grejen känns så passé.
Vilka har du jobbat med på den här skivan? Magnus Frykberg har varit med en del, vet jag, och Julia Spada gästar på Nått e väldigt fel.
– Magnus Frykberg har jag mixat med sen jag började göra musik. Jag jobbade i en skivaffär och var typ tolv år, och han kom in och sa ”kom ut till min studio, du kan få låna den”. Jag har jobbat med lite amerikaner, när jag var där i maj. Nils Tull, Melo, har jag skrivit mycket med sen vi gjorde Inga e som vi e. Han är den första personen jag har samarbetat med som jag har känt att ”jaha, jag kan skriva med någon annan än mig själv”. Honom höll jag fast i. Och Fiona är hemlig körsångerska på flera låtar på skivan.
Inga e som vi e, med Melo.
En rolig person att ha med i smyg.
– Ja, hon är min doa-tjej.
Josefine byter ämne.
– Alltså, det är mycket med musik som är vidrigt. Det är vidrigt att spela live, det är vidrigt att spela upp låtar, det är vidrigt att få recensioner.
Hur är det med livespelandet egentligen, vill du göra mer av det?
– Ja, för nu har jag ändrat mig. Jag har alltid sagt att jag hatar att spela live, men jag börjar gilla det. Alla saker som går fel för mig hela tiden blir roligare och roligare! Jag märker att jag är helt maktlös på scen, jag fuckar upp allt jämt. Och jag blir så jävla imponerad av andra artister som är grymma på scen, fan, jag vill också bli det. Jag har varit så rädd och blyg att jag inte har kunnat känna av det, men ju mer avslappnad jag blir, desto fetare blir det.
Du ska spela på P3 Guld. Varför tackade du ja till det?
– Det har nästan varit ett mål för mig. P3 har alltid spelat min musik, ända sen jag släppte Youth Blood 2008 på ett amerikanskt indielabel, vilket var helt sjukt då. Det känns som en ära. Det var i den här vevan när jag började tycka att det var kul att spela live, så jag sa ”ja, absolut”. Men sen…
Det är tv-sänt och allt.
– Ja, fy fan.
Du sjunger om att "vara som Beyoncé och Jay Z". Vad har du lyssnat på under arbetet med skivan?
– Inte Beyoncé och Jay Z. Säger jag till Beyoncéguiden!
Josefine skrattar nöjt.
– Jag ville egentligen sjunga ”vi kan vara som Lennon och Sir Paul” eller ”vi kan vara som Kim och Kanye West”, men sen flöt ”Beyoncé och Jay Z” på bäst. Det skulle bli rätt med stavelserna. "Lennon och Sir Paul" var roligast, men det blev kanske lite väl roligt.
Finns det någonting du skulle vilja göra som du inte har gjort än?
– Ja, jag skulle vilja bli av med oskulden. Nej, jag vet inte om jag har några såna mål. Jag skulle vilja spela mer, skriva fetare låtar, bli bättre på att prodda, vara med om fler magiska musikaliska samarbeten. Jag vill bara fortsätta göra det jag gör och inte fucka upp. Inte göra bort mig så mycket.
"Little Jinder" fick betyg: 6i betyg av Nöjesguiden och finns att lyssna på här.
