Världen håller på att bli mer medveten om energier och hur energiflöden påverkar oss människor, det är Robin Nyström övertygad om. Han berättar medan han gör i ordning en joint, efter att ha frågat om det är okej först. Han pratar mycket om weed.
– Jag kickade tre gåsar innan jag kom hit.
Det är tidig förmiddag, vi sitter i en studio i Slussen i Stockholm, i fina läderfåtöljer bredvid en blank svart flygel.
– Jag känner ingen som flänger så mycket som jag och har så mycket kreativ energi som jag. Jag kan köra ett gympass efter tre gåsar, jag har alltid haft bra go go med weeden. Jag kan verkligen dricka om jag vill men mitt missbruk är cannabis. Jag försöker sluta, eller minska i alla fall.
Han säger att han lever efter det han kallar lagen om attraktion – om du strävar mot någonting så kommer du ta dig dit, i enlighet med energiflödet.
Robin Nyström föddes 1988. Föräldrarna var unga och tillsammans bodde den lilla familjen i Stockholmsförorten Mariehäll i flera år.
– Det var skitmysigt, jävligt idylliskt, de drack inte. Mamma och pappa hade lust for life. De skulle skaffa villa och bygga familjeliv.
Men ungefär i samband med att Robin skulle börja skolan var det någonting som började skeva.
– Mina föräldrars förhållande börjar mögla, men de fortsätter försöka, skaffar min lillebror som något slags kärleksbarn, och vi flyttar till hus. Men sen sitter mamma bara där på verandan och dricker och röker cigg.
När Robin är 13 år separerar föräldrarna.
"Jag kände bara fuck hiphop, jag skiter i det här, det är bara egocentri och dåliga vibes"
Om Michel Dida haft sommarens tveklöst mest omtalade svenska låt med Höru Mej Bae är Mwuana den vars rap och beats har hyllats mest i år, en musik som symboliserar den nya generationens mod att ta fri form, sång och rap i ett.
Ordet “symboliskt” är frekvent återkommande i Mwuanas vokabulär och att han och Michel Dida slagit samtidigt får anses vara just det.
Efter skilsmässan flyttar Robin med sin mamma och lillebror till Bromsten, mellan Rinkeby och Spånga. Där bor Michel och de börjar hänga.
– Det var så mycket bromance mellan oss, det är ingen lek alltså. Och den lever kvar idag. Ingen har looked out för mig som han, och jag för honom.
Michel hade redan en hiphop-grupp som hette Mad Crew.
– Vi hade börjat spela in, men jag var liksom inte officiellt med. Även fast det var som att jag var det. En natt satt vi ute på en trappa och rökte och så sa han “men du är ju typ med i Mad Crew nu”, och jag svarade: “ah, får jag vara med i Mad Crew?”. Då sa han: “ja, du får vara med i Mad Crew”.
Det spritter till i Robins kropp, han knäpper med fingrarna och det verkar som att han blir lika glad nu som han blev på den där trappan i början av 2000-talet.
Efter ett tag träffar Robins mamma en ny kille, en person Robin börjar se upp till och som enligt honom ägnar sig åt organiserad brottslighet.
– Jag är 15 bast och har fett med weed som blev över när han skulle varva ner på kvällen. Ingen fattar varför jag har värsta game helt plötsligt. Jag känner mig tung. Skulle någon jiddra med mig, han kom fan med ett gevär då. Jag kände mig helt backad. När jag först kom till Bromsten blev jag testad hela tiden, nu var jag självklar.
Hur blev du testad?
– Jag har alltid brottats med min identitet i en förort där du är i minoritet som vit. Det går liksom inte, man har ingen rätt att klaga. Alla där är utsatta, för de är en minoritet och de har haft det tufft, men det som skilde mig från dem var att många av dem hade stabilitet hos sin familj. Alla andra tyckte det var lyx att jag fick komma och gå som jag ville hemma, att ingen undrade var jag hade varit. Men mina föräldrar sket i mig.
Robin trycker ner frukostfrallan som han har viftat med under hela intervjun i ett glas. Lokalerna vi sitter i tillhör produktions- och skivbolaget Art:ery, som ägs av bland andra Peter Swartling, låtskrivare och före detta Idoljurymedlem. Robin jobbar för att det ska finnas ett weedrum i lokalerna.
– Det är fan the national standard nu för tiden. Men det verkar svårt att få igenom. Det är ett issue jag har här på det nya stället. Om man går ut för att få distans och recharge så kommer man tillbaka helt stressad för man måste stå ute på gatan och hålla utkik.
Egentligen trivs han bättre med att sitta någonstans där det är “fult”, för att skapa någonting fint ur det fula hellre än tvärtom.
"Det finns alltid någon jävel som ska komma och ha sin nischade jävla vinkel på alltihop"
Tillsammans byggde Robin och Michel upp en hemmastudio i Michels mammas lägenhet i Bromsten. Det var det absolut mest professionella de kunde tänka sig. De lade ner veckor bara på möbleringen.
– Det var en sån drivkraft, det spelade ingen roll vad vi hade: en skitdator som hängde sig hela tiden. Vi skulle göra musik. Det var skitseriöst. Det är lagen om attraktion.
Kan du förklara mer vad du menar med lagen om attraktion?
– Den är verkligen A och O i mitt liv. Det du predict, det får du tillbaka. Jag brottas med det dagligen. Jag är inte killen som är positiv hela tiden, men det handlar om att försöka behålla ett positivt och strävande mindset. Från att man är 13 barre och sitter i Bromsten och har big dreams, till nu när vi har en plattform där vi faktiskt gör det här på riktigt och folk respekterar oss.
Har du känt att folk inte har trott på dig?
– Folk har sagt åt mig “ta ett jobb mannen”, men jag kan inte. Jag måste göra det här. Även om det inte var payoff då visste jag att jag var på väg, att jag tar mig mot målet. Det är det som är attraktionen, det man ger ut får man tillbaka. Det behöver inte vara religion, men det behövs en tro och en strävan.
Tänker du att det finns en Gud?
– Ja. Jag ser honom som en far och skulle jag with a gun to my head vara tvungen att välja religion så är jag kristen, tror jag, med mycket muslimska värderingar.
Har du hittat dit själv eller är det något du fått med dig hemifrån?
– Jag tror ingenting bara kommer från en själv, allt är influenser. Min pappa var väldigt duktig på att lära mig att det finns något magiskt med livet. Min farfar var präst och pappa kunde väldigt mycket om det teoretiska kring religion.
Hemma i Bromsten börjar det bli våldsamt. Robin gör småjobb åt sin styvpappa men saker och ting börjar spåra ur, så han flyttar hem till sin pappa i Fredhäll och börjar gymnasiet, men hoppar av. Runt 18-årsåldern jobbar han heltid som kock på Folkoperan ett tag. Han beskriver perioden som dimmig. Michel Dida plockas upp av det då nystartade, nu institutionaliserade hiphopkollektivet RMH. Till RMH hörde också en annan av Robins vänner, Erik Lundin/Eboi. Robin känner sig utanför, sviken och lämnad av sina vänner. Han samlar ihop pengar och åker till Uganda i tre månader. Det är där han får namnet Mwuana, ett slangord för “översittare med glimten i ögat” – ett ord Robin tycker stämmer in på sig själv. Fyra dagar efter att han kommer hem från Uganda åker han till Holland som au pair i ett halvår. Tar hand om en femårig flicka och en åttaårig pojke. Passar dem på dagarna, cyklar två mil in till stan och coffeshopen varje kväll.
Väl hemma i Sverige igen börjar han på något sätt formulera för sig själv att han behöver skapa för att må bra. Och när han börjar sträva efter det, då är det som att den där “lagen om attraktion” kickar in. Mwuanas faster, som han beskriver som “kristen och rebellisk”, blir ihop med Anders Bagge, ytterligare en medlem i Idoljuryn och framgångsrik låtskrivare och producent.
Mwuana får obegränsad tillgång till Bagges studio och drar med sig producenten Spiridon.
– Vi börjar jobba på amerikanska grejer samtidigt som Drake släpper sitt album So Far Gone. Han var poppin, vi lyssnade och sen slutade det med att hela vår skiva var en jävla Drake-ripoff. Jag sa till Spiridon att “sorry bruh, men det här kommer inte släppas”. Han blev skitlack, skällde ut mig och vi tappade kontakten.
Mwuana känner avsmak och lovar sig själv att aldrig rappa igen.
– Jag kände bara fuck hiphop, jag skiter i det här, det är bara egocentri och dåliga vibes. Än idag har jag skitsvårt att komma ifrån den där skrytrappen.
Men måste man göra all hiphop som den har varit förut?
– Det blir typ som kristen rock. Är det kul liksom? Det är exakt samma grej.
Men du måste väl inte rappa om att du säljer knark och att kvinnor har ägare?
– Nej, jag skriver ju mycket om dualiteten i mig själv. Jag är orolig för vart världen är på väg.
Vad menar du?
– Ja du vet, fast samtidigt får man inte vara för samhällskritisk idag för då kan du verkligen bli bränd. Det finns alltid någon jävel som ska komma och ha sin skeva nischade jävla vinkel på alltihop. Men hurrö, allt kretsar inte kring dig. Jag pratar inte så mycket politik i min musik för jag gillar inte de medlen vi har idag för att diskutera. Man ska pick a side. Jag viftar white flag då. Jag har ingen färg. Åh, nej, man kanske inte får säga white flag nu kanske det blev fel för I’m white. Nä, alltså jag bara wavar mina hands här.
– Det är därför jag försöker skriva så brett som möjligt. Jag kan skriva privat, men jag försöker visa på något större som folk kan relatera till. Vi behöver inte ha samma typ av liv men vi kan ha likadana känslor. Om du är fattig i Uganda går det faktiskt att jämföra med att vara fattig i Sverige, till exempel. Folk säger att det inte går, att det är olika nivåer. Men det finns beröringspunkter – att känna att man inte räcker till och inte får vara med.
Åren som följer startar Robin duon Leo Brothers tillsammans med sin bror Kevin, och de tar in sångerskan Blen. Låten You Are The One går rätt bra på Youtube men inte mycket mer.
– Blen och Kevin känner att de måste börja jobba, och sen står jag där själv igen och blir fett besviken på allt. Jag inser att jag bara har mig själv att utgå från, att jag inte kan vara en drivkraft för alla andra hela tiden. Jag har ingen struktur och ingen kontroll. Jag har inte haft ett jobb på åtta år, och vad har jag gjort på den tiden? Inte haft socialbidrag i alla fall. Hänger du med?
Det är nu, i början av 2014, Mwuana börjar jobba med den typ av musik som han ska komma att slå igenom med.
– Det finns inga lager kvar längre. Jag skiter i att det inte är coolt att rappa på svenska, det är ju modersmålet och där gråten ligger.
Han gör en EP på sju låtar som han spelar upp för några kompisar och Peter Swartling som precis har startat skivbolaget Art:ery. De säger att det är tungt, även om det behöver fixas till lite.
Under tiden som bolaget byggs upp träffar Mwuana Spiridon, som han gjorde Drake-skivan med, igen. Den gamla irritationen är borta, och båda vill göra nya grejer ihop.
– Det hade gått år sedan jag hörde så feta grejer som han spelade upp för mig då. Vi lånar en lägenhet och styr upp hela första EP:n på en vecka. Gör Parranoia och alla de där.
Då hör Peter Swartling av sig igen.
– Då har jag redan massa nytt material redo, med värsta feta produktionerna. De fattar direkt att det här är ready to launch. Produktionen är on top, vi kan gå till vilket bolag som helst om vi vill. Så vi gör klart papprena snabbt som fan.
EP:n är redo att släppas redan sommaren 2014, men lanseringen drar ut på tiden eftersom Mwuana och Spiridon börjar bråka igen när det ska förhandlas om pengar.
– Men allting happens for a reason. Jag sitter där och är ledsen och tror att “ingen kan prodda som Spiridon”. Peter undrar vad fan jag snackar om, och sen hookar han mig med producenter som jag aldrig kommer svika i hela mitt liv.
Han pratar om Collén och Chords, som han gjorde den andra EP:n med.
Mwuana ser livet som en fors. De flesta står mitt i det rusande vattnet och trycker emot, tycker att de har kontroll för att de kan stå kvar. Men Mwuana, han låter vattnet ta honom.
– Ingenting har varit strategiskt. Jag har haft chansen så många gånger men inte tagit den.
Men hade det inte varit mer att go with the flow att ta den då, och till exempel släppa Drake-plattan?
