"Ingenting går att överträffa"

Frasse Levinsson bläddrar i arkivet och får en akut känsla av att han måste lämna in brickan och pistolen.

En sådan här text skulle Johan Croneman ha skrivit. Precis som jag var han ombedd att sammanfatta Nöjesguidens 40-åriga historia. Men han misslyckades. ”Jag får helt enkelt inte ihop någonting som duger”, lät han meddela i ett sms. Om inte ens han klarade det, hur ska jag då kunna? Jag säger som Johan Pehrson: “Jag var ju inte ens där”.

Truth is att jag ändå ofta romantiserar den gamla goda tiden. När jag är ensam kvar på redaktionen händer det att jag lyfter ner oljeporträttet av Carl Reinholdtzon Belfrage och vrider om reglaget till bankvalvet som innehåller arkivet från tidningens storhetstid. Där blåser jag dammet av gamla upplagor och drömmer mig bort.

Det krävs inte mycket för att jag ska börja hamra på en tidsmaskin. Det kan räcka att läsa en Tidens Anda från nittiotalet, där de utsett att gå på kafé till en av månadens största trender med den slappa motiveringen ”Hett igen”. Eller att läsa en ingress av typen ”Kor kan man välta för skojs skull. Eller ligga med dem om man är väldigt ensam. Men har ni tänkt på att man även kan äta dem?”

I ett nummer från 1997 listar Tomas Andersson Wij, som på den tiden bara hette Tomas Andersson, olika saker som gör honom trygg. Dit hör till exempel cykelkorgen: ”En kvinna med cykelkorg är vad varje man letar efter. Cykelkorgen är så nära en kvalitetsgaranti man kan komma. I cykelkorgen fraktas bara goda ting: picknick, badkläder och purjolök. Cykelkorgen som ett försök att skapa en småstad i storstaden, som en hommage till den alltid lika betalade vardagen. En kvinna med cykelkorg petar inte i maten, hon är på väg någonstans, kan tapetsera och vill ha fler än ett barn”. Och varma mackan: ”Natten är dagens mor och kaos är granne med varma mackan. Det sägs att ljummen mjölk är bra mot panikångest, men varma mackan är bra mot det mesta: gräl mellan kvinna och man, bakfylletankar, dålig kontakt med mamma och pappa, mysig lägenhet, overklighetskänslor och hunger. En universalrätt. En klasslös rätt. Det definitiva beviset på att kropp och själ sitter ihop”.

Det kanske måste poängteras att det inte är kvinnosynen från den här tiden, som jag inte är säker på att Tomas Andersson Wij står bakom i dag, som gör mig varm i kroppen. Det är formuleringsglädjen. Det finns så många begåvade skribenter som tagit sina första simtag i Nöjesguidens pool. Utöver de nyss nämnda är Quetzala Blanco, Johanna Koljonen, Fredrik Strage, Kristoffer Triumf, Margret Atladottir, Jan Gradvall, Parisa Amiri, Greta Schüldt och Essy Klingberg bara några exempel.

Men det finns en person jag inte kommer runt. Mannen på oljeporträttet. Carl Reinholdtzon Belfrage. Min flickvän har förbjudit mig att prata om honom mer än en gång per kvartal. Det är dags att förbruka Q4:s ranson. Carl hann med mycket under sin regeringstid i mitten av 00-talet. När jag läser hans texter får jag en akut känsla av att jag måste lämna in brickan och pistolen. För ingenting går att överträffa. En gång lät han The Tough Alliance intervjua sig själva och lämnade in texten som sin egen. En annan gång intervjuade han Jens Lekman, i egen hög person, och skrev: ”På senaste skivan Night falls over Kortedala nämner Jens Lekman ”kärlek” mellan 876 och 1206 gånger, beroende på hur många gånger man spelar skivan”.

Min favorittext av Carl är när han besöker Rom och inleder med att skriva att Rom är den enda staden i världen där männens omklädningsrum är utrustade med hårtorkar. Han blir rättad av dåvarande chefredaktör Daniel Sparr, som anmärker: ”Nej Carl, Göteborg är den enda staden i världen där det inte finns”. Sedan klagar Carl på taxipriset: ”600 kronor är vad en taxichaufför ska ha för att ta dig till Rom från Leonardo Da Vinci-flygplatsen. Jag vet inte vem den där Leonardo Da Vinci tror att han är, men han är i alla fall alla taxichaufförers hushållskassas hjälte och skyddshelgon. 600 kronor. Det är vad Ryan Air tar för en jorden runt-biljett” innan han beskriver trafiken: ”Jag har aldrig lyckats ta mig ner till länder som Indien, Grekland, Turkiet där idéen om en väl fungerande trafik är att tutan ska vara funktionell och laddad med 1 000 watt. Så, för mig, är det en absolut, total, definitiv chock att mötas av detta veritabla kaos med vespor som använder taxibilar som studsmattor, trottoarer som testbanor och det längsta fingret på handen som en chevaleresk hälsningsfras. […] Och min pappa har fortfarande mage att fråga varför jag inte har körkort. Körkort? Herregud, de kvinnliga vespaförarna med Bottega Veneta-väskor inklämda mellan benen har sin blodgrupp målad med läppstift på hjälmen”.

Vissa av er börjar kanske förstå min flickvän. Därför ska jag runda av nu. Min chef säger dessutom att tidningen trycks om en timme. Jag förstår inte. Deadline? Nu? Enligt min klocka är det 2006 och har precis börjat snöa. Det är 16 år kvar till deadline.