Rom är ett slugt ord. Ibland betyder det en spritsort och ibland en centraleuropeisk storstad.
Alla vägar bär inte till Rom. På Köpenhamns flygplats tar jag fel gate och hamnar på ett plan till Malta. Vilket hade varit fantastiskt om jag varit på väg till Malta. Det är jag inte. Jag ska till Rom. Rom. Staden där kvinnorna lever på läppglans och cigarretter och männen använder nagelfil och hårnät. Det finns bara en stad i världen där de manliga omklädningsrummen är utrustade med hårtorkar. Det är Rom. [Nej Carl, det finns bara en stad i världen där männens omklädningsrum inte är utrustade med hårtorkar. Det är Göteborg. Med vänlig hälsning Daniel Sparr, chefredaktör] Rom är fåfånga, historia, fotboll och vansinnigt dyra butiker. Vilket är synd då jag förlorat 600 kronor innan jag ens satt en fot i staden. 600 kronor är vad en taxichaufför ska ha för att ta dig till Rom från Leonardo da Vinci-flygplatsen. Jag vet inte vem den där Leonardo Da Vinci tror att han är, men han är i alla fall alla taxichaufförers hushållskassas hjälte och skyddshelgon. 600 kronor. Det är vad Ryan Air tar för en jorden runt-biljett. Och det första jag får reda på när jag når mitt hotell är att tåget ut bara kostar en krona. En krona. Behöver jag berätta vilket som är mest prisvärt? Men låt mig vara rättvis, för 600 kronor får jag inte bara en tripp i en gul Alfa Romeo från framtiden, utan också en spännande vansinnesfärd genom Roms stadsplanerade galenskap. Jag har aldrig lyckats ta mig ner till länder som Indien, Grekland, Turkiet där idéen om en väl fungerande trafik är att tutan ska vara funktionell och laddad med 1 000 watt. Så, för mig, är det en absolut, total, definitiv chock att mötas av detta veritabla kaos med vespor som använder taxibilar som studsmattor, trottoarer som testbanor och det längsta fingret på handen som en chevaleresk hälsningsfras. Jag vill egentligen bara öppna min iBook, krypa in i något gammalt Power point-program och avsluta min kärleksaffär med skrikande italienska Pirelli-däck och trafikkonsgang-bang omedelbart. Och min pappa har fortfarande mage att fråga varför jag inte har körkort. Körkort? Herregud, de kvinnliga vespaförarna med Bottega Veneta-väskor inklämda mellan benen har sin blodgrupp målad med läppstift på hjälmen. Är det ett bra tecken? Nej, det är det inte. Taxichauffören, tjock, svettig och invirad i halsduk och en enorm blå dunjacka, vänder sig om mot mig och skrattar:
– Det var en jävla ride! Har du kvar ditt könsorgan?
Ja, men styvheten är borta.
När livskraftigt blod återigen fyllt mitt bleka, ängsliga ansikte och solen kommit fram fylls jag av en behaglig känsla. Mina ögon slutar kisa bakom solglasögonen och ett arkitektoniskt mästerverk reser sig framför mig i rosa. Hotel de Russie. Bredvid Spanska trappan. Bakom lyxstråket. Under Gud. Välsigne Hotel de Russie och den italienska stadsarkitekturen. Det är så vackert att jag vill gråta och gråta och gråta igen. Varför ser inte alla städer ut så? Varför? Jag är vansinnigt förtjust i nakna skyskrapor i stål och betong som reser sig över Central Park. Jag hyser stor respekt för kupolerna i Moskva. Och jag gillar de små, små hyddorna på Dominikanska öarna. Men jag älskar Roms stadsbild. Det är precis så fint som i reklamen. Tänk om jag bara kunde förstå vad invånarna säger. Jag checkar in, dricker vita persikor och champagne i en sparkling fresh bar och går ensam runt bland italienska Patrick Bateman-kopior på ett hotell som tagit halva min resebudget. Men bara sängen är värd allt. Den har till och med kuddar. På kudden längst mot väggen ligger en mintkaka. Bredvid en mintkaka ligger en Margret Atladottir. Inget hotellet bjuder på. Sådana delikatesser växer bara på Island. Så, vad gör man i Rom om inte dricker te? Te är stort här, och jag börjar min romans med Rom med att besöka Tea Room vid spanska trappan. Tea Room är väldigt rustikt och fint. Margret beställer in Cola light. Den kostar femtio spänn och serveras i sitt aluminiumskal. Läsk på burk är som pärlor i ostron i Italien. Jag tar in en kaffe som är så stark att jag är övertygad om att jag aldrig mer kommer sova. Klientelet runt om oss är också par. Hade vi rört oss väldigt snabbt i lokalen och hälsat på varandra kunde vi väldigt lätt ha blivit misstänka för speed dating. Jag skulle kunna prata vidare om inredningen som är jättefin, hur betjänterna är klädda i frack och är väldigt vänliga, men det jag fastnar för är att den yppersta statussymbolen i Rom måste vara enorma armbandsur. De är samtliga huggna ur ett stycke platina och kostar lika mycket som bilen din granne just köpt och som du hoppas ska rosta sönder till vintern.
Friska på koffein har vi övernaturliga krafter att tranchera Roms modehus. Vi springer in och ut. Jag på herravdelningar och Margret på dam. Ibland blir vi så uppspelta att vi springer fel och upptäcker det inte förrän jag spräckt ett par Prada-trosor. Det är ett dyrt nöje att spräcka Prada-trosor. Dyrare än segling. Vi lämnar modehusen, springer in i tusen rosförsäljare som vill sälja på oss blommor. De har en fantastisk taktik, låtsas ge dig blommorna som en "gåva" och blir sedan förbannade om de inte får en "gåva" tillbaka och tar blommorna ifrån dig och spottar och svär. Jag försöker uttala "pollenallergi" på italienska, men när jag hittar ordet pollen i mitt lilla lexikon har blomförsäljarnas vandrande rabatt nått Vatikanen. Resten av dag ett: Äter små, små pizzaslicer i lösvikt, köper italienskt kortison, hamnar i någon konstig gång med massa stånd, träffar en svenska som berättade om romarnas mentalitet, en uppassare förstör Margrets smink med vatten, köper två kostymer, träffar Morrissey, äter på Roms finest, restaurang Checchino med all tänkbar inälvsmat/bebisdjurmat samt innehavare av Roms största vinkällare. Vi ber en taxichaufför köra oss till en popklubb, går på nattklubb med techno, techno, techno. Sedan sova, sova, sova. Men köper istället med oss champagne, lämnar Margret i en taxi som pant när jag springer in och hämtar pengar, slår på jacuzzin, bubblorna börjar nå ytan, löser ut Margret, sjunker ner i jacuzzin och somnar under en såpbubbla.
Dag två. Vaknar med rostade läppar. Luftkonditioneringen är sönder. Rummet är vansinnigt hett. Läpparna flagnar över ett Marlboro light-filter. Ceratet kostar hundra kronor. Vi promenerar längs Vatikanens höga, rosa murar. Går förbi vattendrag, torg, statyer, små sjöar, parker, Borgo Santo. Korsar Tibern vid Ponte Vittore och går mot Navona, Pantheon och Fontana di Trevi. Det finns mycket vackert att se i Rom, fantastiska butiker, restauranger, barer, klubbar, museum, men staden själv med dess arkitektur och myller är den största attraktionen. Det finns en tunnelbana, vi använder den också, men försöker uppleva så mycket av staden som möjligt till fots. Och varje stadskvarter fungerar som Gatorade. Staden är vacker och får oss att slappna av. Märkta av nattens äventyr skapar vi oss ett friktionsfritt förhållande till stadens konditorier. Vi äter cannoli som om det vore Special K. Tar en taxi tillbaka till hotellet, lyssnar på Spandau Ballets True, Margret målar naglarna, jag köper italiensk glass i en skål, umgås i sängen med Joyce Carol Oates, tar en drink i hotellvestibulen, ser ett barn i miniatyr-Ralph Lauren-dräkt gråta, hälsar på en piccolo som genast beställer sex taxibilar, jag lyckas hejda honom vid den tredje, går tillbaka till rummet, hissen surrar, allt annat är utblockerat, isolerat och det enda som ockuperar mitt sinne är den fantastiska fiskerestaurangen Sabatini där vi ska infinna oss om tio rödmålade tånaglar. Jag skrev en lång Pasolini-artikel för ett par år sedan. Den ligger nu uppslagen i min hand när jag ber taxikillen ta med oss på en Pasolini-resa genom romnatten. I Roms arbetarkvarter cirkulerade ofta Pasolini med sin sportbil, hårt utsvängda jeans och ett Marlboro light-paket fastsurrat vid ärmen. Han letade efter manlig kärlek i Roms mindre bemedlade kvarter. Det är fortfarande enorma klasskillnader i Rom, utanför stadens kärna är byggnaderna inte lika iögonfallande. Men det är en viss spänning att köra på samma väg som huvudpersonen i Accatone dör på med orden "Nu mår jag bra" ackompanjerad av Johann Sebastian Bach.
När vi efter den långa omvägen glider upp mot Sabatini är det som en klassresa i miniatyr. En liten illustration av den klasskamp som råder i Italien, mellan arbetar- och överklass, fattig och rik, nord och syd. Många rika i norr vill fortfarande se Milano som huvudstad. Men den stolthet, envishet och livskraft vi ser bland människorna här alstrar en spänning som ingen annan stad. Rom förblir huvudstaden Rom. På Sabatini får man kika lite på den fisk man önskar äta innan den ska tillredas. Vi får se några stycken och bestämmer oss för den som är mest lik Francesco Totti och beställer in hinkar av Chablis. Det är lurigt att beställa in vin i Italien. Priserna är i mångt omkastande och du kan hitta champagne-kap för halva priset mot vad du betalar i Sverige, men samtidigt beställa in en enkel Moët och luras betala 1 000 kronor. Fisken är lysande. Slottsvinet är lysande. Jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på en fin helg i Rom. Vi lämnar Sabatini. Tar en liten barrunda i kvarteret, besöker klubben Nazca, en hel skolklass raggar på Margret, men det mest centrala är att jag lyckas få liv i en liten ekorre som slagit huvudet i en hasselnöt utanför klubben. Vi lämnar honom till dörrvakterna. Vad som hände med honom sedan vet vi inte, men jag ska föreslå katolska kyrkan att helgonförklara mig.
