I Fagersta kan ingen höra dig skrika.

Band som går upp på morgonen, tar på sig Kalle Anka-kostymer, polerar damasker och skriker tills de går och lägger sig är ett tecken på sjukdom. Om det stämmer att Fagersta-bandet The Hives sålt 500 000 skivor finns det en halv miljon skäl att inte svara när det ringer. Det kan vara Djävulen som vill tala om att världen är upp och ner, Gud bara var på skoj och att hela världen förvandlats till Ankeborg med en stor James Bond/John Barry-festival. Jag ringde bandets mor, mamma Hives, och fick ett schema på hur det såg ut när Hives var ett litet barn. 09.00: [I]Diamantfeber[/I]. 09.54: Mamma Hives sätter in en stek i ugnen lagom till månbilen. 11.35: [I]Agent 007 ser rött[/I]. 13.35: Hives lägger ut små leksaksgubbar på golvet och leker jättar. 13.40: [I]Älskade spion[/I]. 15.55: [I]Never Say Never Again[/I]. 17.57: [I]Åskbollen[/I]. [B]Pappa Hives:[/B] - Ni kan inte springa runt och leka James Bond här i radhuset. [B]Pelle Hives:[/B] - Det här är inget radhus. Det är en Dry Martini. Det officiella språket i Hives låtsasvärld är stora bokstäver. Man skriker. Hela tiden. 24 timmar om dygnet. 365 dagar om året. 366 när det är skottår. Bandet skriker till exempel "vi är störst, bäst och är ditt nya favoritband". Ingen vet varför. Varför inte bara återvända till Fagersta, Hives? Där kan ingen höra er skrika. Men eftersom de fortsatte att skrika gjordes en undersökning på Hives hjärnor. De var jättesmå och förstod inte att universum är slumpmässigt uppbyggt, har en obestämd moral och att livet i allmänhet är ganska meningslöst. The Hives är skyltdockor från en annan värld som kommit ner på jorden för att föröka sig med Sahara Hotnights och skapa nya små damasker. Att ha sex med Sahara Hotnight är accepterat i Fagersta, men i den riktiga välden är det bara jobbigt och ganska äckligt. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i er värld fylld av damasker. Rent kliniskt, hur snabbt lämnar sädesvätskan ett damaskdraperat könsorgan? Jag vet inte. Men vi har inte mycket tid att spela på. Att få uppleva en värld utan damasker är för mig lika självklart som ren luft. Jag vill inte tvingas in i en låtsasvärld med kostymer och spännen. Jag är neurotiker och skulle bara leta efter cancerknölar överallt bara för att upptäcka att det är skjort- och damasknappar. Men alla fruktansvärda Mojo-tidningar från England med en medföljande gratis-cd står bakom och slår på stora damasktrumman. Det är hemskt. Och det är bara stor synd och skam att man inte har en stor automatkarbin hemma. Jag försökte ringa upp bandet för att erbjuda hjälp, men det finns inget riktnummer till Ankeborg. Det enda jag kan hoppas på är att klockan snart slår tolv i Hives-land och hela bandet förvandlas till en stor pumpa.