Linn Koch-Emmery testar en livsstil hon hatar.
Få saker har känts så svårsmälta som de senaste årens van life-inflation. Heterosexuella, vita par i 30-årsåldern som girigt tar till sociala medier så fort de ska genomföra ett gemensamt projekt och “ta sig ur ekorrhjulet”. I nio fall av tio innebär det att de säger upp sig från sina jobb inom reklam eller kommunikation, hyr ut lägenheten i Vasastan till priset av en goldendoodle för att livnära sig på att göra mindre privilegierade människor avundsjuka, till tonerna av en akustisk version av Home av Edward Sharpe.
Jag säger inte att det bara är privilegierat. Mest att Bali-hippie-estetiken som oundvikligen verkar komma på köpet när man blåser ut en Ford Transit är töntig som fan. Trots att jag är medveten om att känslan bottnar i avundsjuka, ger van life-trenden och den självgoda tonen den ofta marineras i, mig en märklig lust att slåss.
Med det sagt: när jag och min kille fick möjligheten att köra hem en campervan från Nordnorge till Stockholm tog vi den. Bilen tillhör våra vänner, som – för protokollet – inte är influencers, utan professionella skidåkare. Nu var en av dem skadad, med ett brutet lårben, och för att hindra honom från att köra 48 timmar i nyopererat tillstånd erbjöd vi oss att ta hem bilen. De fick ta fågelvägen.
Tromsø i början av april kunde ha varit ljust. Det är det inte. Det stormar och jag är en hårsmån från att kräkas av turbulensen i landningen. Vi blir upphämtade och kör upp mot samhället som ligger inklämt mellan de branta fjällen. På en parkering bakom ett gult trähus beläget mitt i ett moln står den: bilen som ska vara vårt hem i två dygn. Dimmade spotar, smaragdgrönt kakel, vitmålad pärlspont, duntäcken och kuddar. Men fortfarande en skåpbil i en vinterstorm halvvägs upp på ett fjäll i polcirkeln.
Vi kramar hejdå, kränger upp rattlåset och kör.
Det tar drygt en timme innan vi ser något som liknar en ort. Husen vi passerar ser övergivna ut. Kartan visar en timme till närmsta bensinmack, obemannad, och ännu längre till mat som inte innebär att bryta sig in eller döda. Jag öppnar påskägget som ligger mellan oss, vår enda proviant, och stirrar ut över landskapet. Grått och vitt i 180 grader. Horisonten slutar alltid i ett fjäll. När man passerar det kommer ett nytt. Jag försöker förstå skalan men det går inte. Det är för stort.
Första stoppet blir Bardufoss. Ett kluster byggnader i en dal som nyligen fått kalla sig stad. Vi parkerar på torget, en parkering framför en frisörsalong, bakom ett hotell och bredvid en hamburgerrestaurang. Efter viss språkförbistring serveras vi bryggkaffe och en hamburgertallrik med generösa mängder grillkrydda. Spänningshuvudvärken släpper.
Mätta och belåtna kör vi vidare med dagens fjärde true crime-dokumentär i högtalarna. Jag lutar mig mot rutan för att bättre se konturerna av Narvik samtidigt som en kvinna berättar hur hon förgiftade sin man med arsenik.
Jag har passerat tillräckligt många landsgränser i minibuss för att veta att gränspolisers misstänksamhet mot vita skåpbilar inte är slumpmässig. Men vid gränsen till Sverige finns ingen. Varken bilar eller människor. Om någon hade velat invadera vårt land via bil hade ingen hindrat dem. Svaret kommer ett par minuter senare när vi rullar in på ICA Riksgränsens kundparkering. Kön ringlar ut bland bilarna. Kundvagnar fyllda med cola zero och choklad packas in i bakluckor med norska registreringsskyltar för att rullas över gränsen. Till ett pris som hade varit kriminellt i Norge. En barnfamilj i matchande lusekoftor och snabba glasögon firar med glass i snöstormen.
Vi ger upp kön, trots att det är timmar till nästa butik. Norrbotten öppnar sig. Malmbanan löper bredvid oss, LKAB:s flaggskepp. En mindre romantisk variant av Hogwarts-tåget, med vagnar fyllda med det som en dag ska bli någon annans pension. Renar längs vägen, flera döda. Solen färgar snön rosa när vi passerar Abisko och det där U-formade berget som inte går att låta bli att fotografera.
Vid 20-tiden når vi Kiruna. Efter flera timmar av ingenting känns det som att komma till Norrlands Bangkok. Vi smyger oss in på kyrkogården för att få en skymt av kyrkan, tillfälligt gömd bakom höga stängsel. Sen äter vi sushi. Ägaren förstår inte min fråga om hans restaurang räknas till nya eller gamla Kiruna. Jag nickar och säger “så spännande” för att inte riskera att förolämpa honom.
Vi kör vidare mot Gällivare. De branta fjällen slätas ut till förmån för skog. Det märker vi först morgonen efter, när vi vaknar på en rastplats längs E10. För första gången på ett dygn finns färg.
Vi har sovit bekvämt, efter att ha fått igång dieselvärmaren. Vi borstar tänderna bredvid en långtradare. Ingen spegel, inget vatten att skölja med. Jag nosar mig själv i armhålan och äter en sur ferraribil till frukost i förarsätet. Det är strålande sol och en halvtimme senare köper vi drickyoghurt i byn Hakkas. Vi sticker ut, av fler anledningar än att vi är de enda kunderna som inte låter motorn gå medan vi handlar. De har inget kaffe, men hänvisar till Överkalix, som ligger en dryg timme bort.
Vippabacken räddar oss. En vägkrog/antikvariat/souvenirbutik med omkring 40 uppstoppade djur, hembränningsapparat och kokkaffe. Klockan är 10.30. En barnfamilj beställer kebabtallrik. Vi hinner knappt sätta tänderna i våra tekakor innan ordet LKAB yttras första gången. En kvinna varnar mig för att det “bara finns sån där sprit” på toaletten men att hon “körde på rejält”.
Tre timmar korsord senare är vi i Skellefteå. En man som kör bil på cykelbanan vinkar oss välkomna. Vi duschar, äter räkmackor och dricker espresso hemma hos min killes pappa, innan vägen kallar oss vidare. Vid Skuleberget svänger vi av och kastar macka i havet. Det är kallare här än i Gällivare. Vi kör över Höga kusten-bron i golden hour till Björn Olssons Annika. Det känns vemodigt och lite äckligt. Som alltid när verkligheten överträffar dikten.
I Härnösand hittar vi en indisk restaurang som mirakulöst nog är öppen trots att det är röd dag och tomt på gäster. Vi äter tikka masala och vitlöksnaan i lysrörsljus. Till det två glas vatten. Det bästa och sämsta med bilsemester är att man just kör bil. Vi fortsätter köra till midnatt när vi sätter punkt på en rastplats utanför Sundsvall. Det regnar. En man sover i förarsätet på en personbil en bit bort. Jag kissar bakom vår van, rädd för att gå de tio extra stegen till skogsbrynet. Vi borstar tänderna i skenet från motorvägen, återigen utan att skölja varken tandborstar eller mun. Vi delar på en melatonin och somnar till Suits, regndropparna dunsar mot taket.
På morgonen har regnet avancerat till snöblandat och vi köper frukost på ett folktomt McDonald’s i Hudiksvall. Jag har tappat bort min penna och kan inte lösa resten av korsordet, byxorna är fläckiga av småätande i bilen och jag gömmer händerna i mössan i väntan på att förarhytten ska bli varm.
Sträckan mellan Gävle och Stockholm känns kort. Vi lyssnar på Välkommen till vårt äktenskap av skådespelarparet Christopher Wollter och Julia Dufvenius. Det regnar fortfarande när vi rullar in i Stockholm. Vi har just kommit till avsnittet om bröllopet, där Julia får en känsla av att den stora dagen inte kommer att handla så mycket om deras relation, när vi slår av motorn för sista gången. Jag slänger resterna av vår proviant i en soptunna i närheten. Varför känns det alltid så äckligt i slutet? Jag häller ut vattnet på den redan regnblöta asfalten. Med en känsla av att redam ha sett, sagt och hört allt som går, kliver vi tysta in i lägenheten.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2026.
