Säsongsfinalen i Stranger Things klockar in på två timmar och tjugotvå minuter. Hur långt får ett tv-avsnitt vara innan det blir något annat?
I en av sommarens bästa miniserier, Irma Vep, ska en ångestriden regissör återskapa en stumfilmsklassiker. Det är ett drömprojekt för honom, och ett prestigefyllt sådant för alla andra. Men för att få sina drömmars projekt finansierat måste han böja sig för den kommersiella ordningen.
En sådan detalj är att projektet behöver styckas upp till en tv-serie. För det ska streamas och det ska bingeas. Filmen som medie är död. Och det enda sättet att få pengar att realisera något är att sälja in det som teve. Gärna med pitchen Känt varumärke #1 möter Känt varumärke #2. För att urskulda detta förklarar regissören och alla runt honom att de inte gör en tv-serie – de gör en film, om än i åtta entimmeslånga delar.
Jag tänker på den formatförvirringen när jag läser en artikel i The Guardian där kritikern Stuart Heritage undrar om Stranger Things fortfarande kan klassas som teve. De fläbbiga avsnitten i den fjärde och senaste säsongen har varit i filmlängd, och säsongsfinalen klockade in på vettlösa två timmar och tjugotvå minuter. Hur långt kan ett tv-avsnitt vara innan det blir något annat?
När Netflix började rulla ut sina egna produktioner, i synnerhet House of Cards, var jag och många andra förvånade av att avsnittens längd kunde variera från runda 40 minuter till över timmen. Det fanns inget format. Att sakna format var själva formatet. En berättelse fick vara så lång den behövde vara, sades det.
För att mota kritiken om att vara lågkulturellt opium till folket drog pr-konsulterna till minnes att Charles Dickens, Arthur Conan Doyle med flera minsann också sysslat med följetonger. Det streamingtjänsterna försökte reproducera var inte tv-serier – utan 1800-talets litterära följetonger.
När ljudboksjätten Storytel å sin sida lanserade de egenproducerade ljudboksföljetongerna Originals så var det inte den litterära följetongen de hänvisade till – utan det strömmande tv-formatet. Ungefär som regissören i Irma Vep sa de att de gjorde tv – i ljudboksversion.
Om något är Stranger Things övergödda jätteavsnitt ett symptom på prestige-tv-seriernas baksmälla. Inte nog med att mediet tagit över filmens publik och popularitet, det har även plockat upp den berättigande “Vet du vem jag är?”-attityden.
När Martin Scorsese släppte den tre och en halv timme långa maffiafilmen The Irishman på Netflix var han noga med att vi skulle se den i en sittning och framför en stor teve, i brist på bioduk. Det här är inte teve – det är film. Det är, fick vi höra, en skillnad. Men jag var inte ensam om att konsumera The Irishman i delar, på mobilen. Medan jag diskade.
Bara för att det strömmande formatet gör att tv-skapare kan ta friheter med avsnittslängden betyder inte att de ska göra det. Att släppa en två och en halv timme lång säsongsfinal med förklaringen att berättelsen ska vara så lång "den behöver vara" är att medge att man har struntat i att tajta manuset, skippat den sista redigeringsvändan eller inte suttit tillräckligt länge i klipprummet. Gränsen mellan att förtrolla publiken med ett storslaget mastodontverk och att hålla dem gisslan med ett oraffinerat hafsverk är hårfin – men märkbar.
Läs även: "Kritikern ska veta sin plats"
