Norska Highasakite kommer till Södra Teatern respektive Pustervik för en miniturné i mars. Vi ringde upp frontfiguren (och låtskrivaren och textförfattaren) Ingrid Håvik för ett samtal över språkgränserna.
Ingrid Håvik och Trond Bersu träffades i Trondheim där de båda studerade jazz på musikhögskolan. Där träffade de tre andra musikanter (som inte är med i bandet längre), och Highasakite var ett faktum. Hyllade debuten All That Floats Will Rain kom 2012, men det var först med uppföljaren Silent Treatment som det smällde till på bred front. Silent Treatment kom ut 2014, tillbringade över två år på Norges topp 40, och ledde till norska grammisar (Spellemanprisen) för både gruppen (årets popalbum) och Ingrid Håvik (årets kompositör och årets textförfattare).
Med bandets tredje album, Camp Echo, cementerade Highasakite sin plats som ett av Norges största band och Ingrid Håvik sin plats som en av Norges största artister. Samma år uppträdde de på Nobels fredspris-festen tillsammans med till exempel Sting. De är med andra ord riktigt stora i Norge.
Egentligen är Highasakite lika med Ingrid Håvik. Det är hon som skriver alla låtar, sjunger i, och frontar det musikprojekt som hon har ihop med Trond Bersu (fram till 2017 bestod bandet av totalt fem personer). Sa jag att hon är från Norge? Turns out att norska och svenska inte alltid är så lättsynkade, men jag och Ingrid gav det ett gott försök.
Hej Ingrid, och grattis till den nya skivan!
– Tusen tack, det är alltid fint att få ge ut en skiva.
Tidigare har ni alltid jobbat med en (och samma) producent, hur var det att göra allting själva?
– Ja precis, nu producerade Trond skivan men vi hade ju med oss “mye flinke folk” (översätter det till “många bra människor”, reds. anm.) och fick massor av hjälp. Allt ansvar låg på oss och det var väldigt krävande, men också väldigt roligt.
Jag undrar lite över vad du hämtat inspiration från - utanför dig själv - när du skrev låtarna till Uranium Heart. Tidigare har du vad jag förstår till exempel tagit intryck av amerikanska soldaters berättelser om Irak och Afghanistan (Silent Treatment) och Guantanamo och Breivik (Camp Echo).
– Hmm. Kanske ingenting genomgående, men science fiction kanske. Jag måste nog fundera på det.
Ni gör väldigt fina videos till er musik, är de viktigt för dig?
– Det har blivit mer och mer viktigt att ta kontroll över karriären och hur vi framställs, vilka bilder som ska kopplas ihop med musiken. Men det kräver också att man hittar personer som man gillar att arbeta med, och det är inte alltid det lättaste.
När du lyssnar på annan musik, vad lyssnar du på då?
– Bon iver… vad mer… jag får alltid hjärnsläpp när folk frågar mig sånt.
Den 21 mars kommer ni till Södra Teatern och dagen därpå spelar ni på Pustervik. Hur skulle du säga att er musik gör sig i studion jämfört med live?
– Det är så klart en annan sak att uppleva oss live än att lyssna på en skiva, men det är svårt för mig att beskriva upplevelsen. Det är en väldigt, vad ska man säga, konceptuell och sammansatt show. Vi har arbetat mycket med att det ska bli bra live. De musiker vi har med oss har varit med under inspelningen av skivan och även på tidigare livespelningar.
