Världens största spelmässa, E3, har nyligen genomförts. Los Angeles draperas med spelreklam och strålkastarljuset sköljer över succétitlarna. Men de allra finaste pärlorna måste en leta aktivt efter för att hitta. Vi listar E3-mässans mest intressanta indietitlar.
Electronic Entertainment Expo i Los Angeles är spelvärldens i särklass viktigaste händelse varje år. En spelmässsa dit närmare 70 000 branschpersonligheter kom för att få se det allra senaste på nära håll. Det är de här dagarna som brukar stå som exempel för hur framgångsrik det unga spelmediet har blivit. Och visst lockar strålkastarljuset. Skyskrapor draperade med spelreklam gör en varm i bröstet. Men ytan blir snabbt tråkig. Du lär dig vad som serveras, vad du ska förvänta dig. Det behövs något mer för att hålla uppe intresset. Playstations Europachef Paul Ryan sa i en intervju under mässan att Sony valde att inte visa några indiespel på sin konferens ”eftersom det inte längre är relevant”. Varför visa upp oberoende spelskapare när det finns Virtual reality, frågade Ryan sig.
Sony bestämmer naturligtvis själva vad de ska visa och inte, men det är inte utan att det låter lite arrogant. De små, lite mer vågade idéerna är ofta de som sticker ut. Och det intressantaste med indiespelen baseras i deras begränsningar. När du inte kan skapa ett spel som innehåller allt så tvingas du fokusera på en, eller ett par saker – och får försöka göra dessa så bra som möjligt. Ofta handlar det om estetik och stil, men också om spelmekanik och sättet berättelser förs fram. Where the Water Tastes Like Wine är ett spel där du spelar luffare i ett USA post den stora depressionen. I spelet får du höra 16 olika karaktärers historier, som korta noveller. Alla skrivna av olika författare och spelutvecklare. I The Last day of June är berättelsen helt ordlös, där handlar det om att under loppet av en dag göra allt för att förhindra en olycka som separerar två vänner.
Ooblets är ett slags hopkok av spel som The Sims, Pokémon och Animal Crossing – men ihopsatt med en sådan fingertoppskänsla att det blir något helt unikt. Du odlar små blommonster, dansar och stajlar din karaktär – och allt känns otroligt genuint. Knights and Bikes är ett annat spel gjort, precis som Ooblets, av en pytteliten studio men som ändå utstrålar fantastiskt mycket hjärta. Utvecklarna själva beskriver det tecknade äventyret som en blandning mellan Earthbound och Goonies. Det är gjort för att spelas i co-op, tillsammans med en vän.
I Donut County styr du ett hål genom en stiliserad värld. Hålet har, trots sina korrekta fysiska egenskaper, märkliga effekter på sin omgivning. I The Artful Escape of Francis Vendetti styr du en ung man som är släkt med en legendarisk folkmusiker. Francis försöker fly sitt förflutna och skapa sig en egen röst – och det gör han genom att spela asgrymma gitarrsolon så att världen förändras. Bokstavligt.
Ashen, Nidhogg 2, Overland, Sundered, Tunic, Battle Chasers, Riverbond, Absolver – listan på indiepärlor som visades, på mer eller mindre undanskymd plats, kan göras hur lång som helst. Det svenska A Way Out fick gott om scentid, men bör väl nämnas som ett spel som försöker göra något nytt.
E3 2017 var en intressant årgång, även om det till en början såg lite torrt ut. Spel som Call of Duty, Anthem och Battlefront går inte att förneka som tekniska framsteg. Eller som vansinniga mastodontprojekt som måste sälja tiotals miljoner exemplar för att gå runt. Men det är inte där de du hittar de spännande experimenten. Det är inte där de annorlunda upplevelserna finns. Indiespelen slutar nämligen aldrig vara relevanta.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2017.
