Jag skäms alltid för att berätta att jag är vegan. Jag vill inte missionera med mitt budskap, för jag tänker sällan på det själv, och jag är fullkomligt ointresserad av att diskutera ämnet med alla typer av kosthållare. Den enda anledningen till att jag ibland tvingar mig själv att tipsa om hur en häller upp sojamjölk för att kaffet inte ska skära sig är att jag har fått för mig att det är min plikt att vara en välbehövlig motvikt till myten om den världsfrånvända, militanta veganen.
Men veganers självmytologiserande, och mitt självhat, tilltar i och med den senaste tidens svenska diskussioner om ”speciesism”.
Speciesism är, mycket kortfattat, faktumet och problematiserandet av att olika arter behandlas på olika sätt – att det i gemene mans ögon är okej att äta djur men inte människor, till exempel. Antispeciesister (!) jämställer speciesism med sexism och rasism, och menar att det måste göras plats för djuren i en äkta intersektionell analys.
Låt mig först och främst göra det glasklart att jag verkligen förespråkar veganism. Jag tycker att alla som har möjlighet borde skära ner drastiskt på sin djurkonsumtion, och att det är sorgligt att så lite görs på ett politiskt plan för att öka medvetenheten kring frågan. Men jag var övertygad om att vi alla tyckte att det var moraliskt oförsvarbart när den evigt sladdrande deppmunnen Morrissey under en spelning i Warszawa, strax efter att terrordådet på Utøya ägt rum, påstod att det var ”ingenting” i jämförelse med vad som pågår på McDonald’s. Eller när samma deppmun bara häromdagen lät sina sorgkantade naglar flyga över tangenterna i frågan om kanadensisk säljakt, på det antika Morrissey-fanzinet True To You, där han framhöll att även byggandet av koncentrationsläger bidrog med arbetstillfällen.
Jag trodde bara att vi hade kommit längre än att ställa mänskliga minoriteters rättigheter mot djurs, för det är ointressant i sammanhanget att antispeciesisterna vill höja djurens status och inte sänka människornas – västerlandets historia av att jämföra rasifierade med djur går liksom inte att tvätta bort.
Nej, alla veganer är inte antispeciesister. Många av oss är inte ens särskilt radikala i vår hållning. Med tiden smyger sig den ökända vardagen på – vi som äter våra grönsaker och ligger vakna och grubblar nätterna igenom över det etiska/estetiska dilemmat fejkskinn är inte de som hörs mest.
Kanske är det synd. Om vi ropade lika högt om att tofu måste pressas innan den marineras för att ta åt sig tillräckligt med smak, som de ropar om att Förintelsen sker dagligen i slakterierna, skulle omvärldens bild av veganer nog vara en annan. Inte fullt så långt ute i galenskapskylan i omvärldens ögon.
När jag blev vegan var jag också arg – delvis över allt lidande som orsakas, mest över köttätares eviga tjat om hur lite kött de äter. Men det går inte att argumentera för veganism med känslor. De är godtyckliga, ständigt förträngda och irrationella – hur många köttätare har inte sett en av de många ökända filmerna inifrån slakterier, proklamerat att de aldrig mer ska äta av just det ledsenögda djur som figurerade i videon, för att två veckor senare "bara råka"?
En veganrörelse som också fungerar på just detta sätt, som aldrig tänker ett steg längre, som vill inkludera djur i en intersektionalitet den själv inte har koll på innebörden av, skjuter sig själv i foten. Intersektionalitet och djurkonsumtion är båda viktiga frågor som förtjänar långt större plats i det politiska samtalet, men de har faktiskt inte särskilt mycket med varandra att göra.
Det är inte genom att verka omedvetna, världsfrånvända och stirrigt dömande som vi övertygar. Ofta fungerar det bättre att visa hur en häller upp sojamjölken i koppen först, skamlöst mycket, och kaffet sedan.
