Greta, Noah och en kärleksförklaring till New York

Foto: Linus Hallsenius

Noah Baumbachs mest lyckade film sedan The Squid and the Whale. Greta Gerwigs bästa skådespelarinsats hittills. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har träffat huvud-
personerna bakom en av höstens mest lovordade filmer.

Frances Ha är svartvit. Det kan tyckas störigt. Men vartefter man kommer in i filmen accepterar man det, i fotofiltrens tidevarv. Det blir en instagram-bild som allt annat. Man gör om verkligheten tills den blir som man vill ha den.

– Jag har alltid velat göra en svartvit film. Alla rådde mig att inte göra det. Men den enkla anledningen är att vi ville göra en svartvit film för att det är vackert, säger regissören Noah Baumbach själv när jag träffar honom i en skrubb på Kungsholmen i Stockholm.
 
Vi pratar lite om om Woody Allen och den klassiska slutscenen i Allens film Manhattan då Woody springer över hela ön för att förhindra att hans 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) åker till London. Woody har insett vad han har och att han, fram till den stunden, har tagit det för givet. Han kutar som aldrig förr och når Tracy precis när taxin till flygplatsen anländer utanför hennes port. Det känns oartigt att påpeka rätt ut, men den nya filmen är Baumbachs egen Manhattan.
Scenen finns nästan identiskt återberättad i Frances Ha. Inte bara som karbonkopia utan också som tema för hela filmen. En typ av dysfunktion som är talande för hela Baumbachs produktion. Ett slags felslut som bygger på traumatiserade upplevelser av vad en relation ska vara, minnen av skilsmässa och förvirringen i vad man ska hålla fast vid och lämna.
Det är fint återfött i den nya filmen där grundfrågan lyder: Hur ska man leva sitt liv? Hur ska man leva sitt liv utifrån ett perspektiv där man egentligen har allt.

Är det verkligen synd om Frances?

– Alltså, även om hon tillhör en privilegierad grupp människor kan det ju ändå vara svårt att göra det man vill. Jag ville göra en film om hur villkoren för konstnärligt skapande har ändrats för den som vill verka i New York. Det är inte samma värme som på sextio-, sjuttiotalet. Vem som helst kan inte bara börja leva sin dröm där, som det var innan. Konstnärer trängs undan av de som har råd.

Frances Ha handlar om en 27-årig lantis som vill bli dansare och syssla med konst i New York. Hon gör slut med pojkvännen och hamnar på glid, inom medelklassens ramar; ligger med någon på första dejten, har en odefinierad relation med en killkompis, pallar inte ta ett skitjobb. Frances spelas av Greta Gerwig, som för tillfället sitter och äter frukt i ett hörn. De två har skrivit manuset ihop som Baumbach sedan regisserat. Greta kommer försiktigt fram till oss där vi sitter i soffgruppen.

– Får jag vara med?

– Självklart, säger Noah, jag älskar när du är med.

Baumbach har I sina tidigare filmer varit mer eller mindre trogen en konventionell dramaturgisk framåtrörelse men har i Frances Ha gett efter för en sekvensstyrd berättelse där enskilda scener och känslor är viktigare än filmen i sig. Det märks också att han inte tar medelklassen på lika stort allvar längre, det mesta är sorglöst och blir aldrig extremt åt något håll. Ungdomens blaséartade och frigörande naivistiska livssyn lyfter liksom berättelsen och det känns som att Gerwig satt sin starka prägel på filmen. Bort från självmedicinering med ångesttyngda familjer instängda i sina townhouses och villor.

– Det var inte så stor grej att jobba ihop. Vi skriver väldigt bra tillsammans, berättar Noah Baumbach där han sitter i en ledig kostym inför dagens stundande fotografering.

Är det självbiografiskt?

– För mig handlar det inte om mig nu, men kanske om den jag en gång var, säger Baumbach.

Nej, det är svårt att beskriva någon av er som direkt misslyckade bortglömda indiekonstnärer.

– Nej, men vi har ju varit där och vi har framförallt upplevt känslan av att vara fel, av att inte passa in och inte kunna uppföra sig riktigt, berättar Greta Gerwig om den middagsscenen. Det har hänt mig, att jag liksom inte kan säga rätt saker och att alla tycker att man är konstig och att man sitter med en föräldrageneration som man liksom inte når, eller blir nådd av.

Är det inte lätt att det blir romantik när man tänker att saker och ting var bättre förr?

– Jo, men samtidigt är det inte romantik. Det är verkligheten för många.

Men att det är svartvitt och det finns så många scener som är en hommage till Woody Allens filmografi, kan inte det skada realismen i berättelsen?

– Jo, kanske. Men det är inte så farligt om det blir romantiserande, svarar Baumbach som blir lite sur.

Hur var det för dig Noah att skriva om 27-åringar som inte är bra på vinsorter och sover på folks soffor?

– Jag har ju också haft det så. Det är bortom ålder. Det är mina minnen blandat med iakttagelser. Jag har ju också varit strävande. Och vad gäller Greta. Det är typ ett års skillnad mellan hennes egen och Frances ålder.

– För mig handlar filmen väldigt mycket om staden också, säger Gerwig. Det är en hälsning till New York. En kärleksförklaring till staden.

– Jag älskar Allens Manhattan och jag visste jag skulle få frågan om likheter, skrattar Baumbach. ■

Frances Ha hade premiär i augusti. Läs recensionen på sidan 50.

Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013