Göteborg filmfestival: Del I

Oscar Westerholm 10:03 29 Jan 2019

Det är inte alltid enkelt att plocka ut guldkornen ur det telefonkatalogstjocka programhäftet, men efter ett par sömnlösa nätter lyckades Oscar Westerholm skapa sig en representativ bild av festivalens utbud.

Årets tema på filmfestivalen i Göteborg är apokalypsen. Det är sällsynt välfunnet, med tanke på fjolårets skogsbränder och politiska turbulens. När jag nu ställs inför apokalypsens väldigt många olika former – intergalaktiska finlandsfärjor och decentraliserade ekokollektiv som ”återvinner” människor – börjar jag tänka på hur en utopi skulle kunna se ut. Om jag inte minns fel – detta är i och för sig ett uttalande som tillskrivs många olika författare – var det Mark Fisher som påstod att det är lättare att föreställa sig världens undergång än slutet på det kapitalistiska systemet. Detta är en ideologisk förklaring till varför det går en apokalyptisk film på dussinet i dagens kommersiella biorepertoar, men det skulle också kunna betraktas som en uppmaning att börja producera konst som inte bara saboterar den värld som redan är, utan försöker föreställa sig en som ännu inte är.

Jag inledde festivalen med att se en efterlängtad filmatisering av en nobelprisbelönad svensk klassiker. Det finns böcker som anses vara omöjliga att filmatisera, en lista som kröns med titlar av storheter som Virginia Woolf, Marcel Proust och James Joyce. Dikteposet Aniara av Harry Martinson är – eller borde nu anses vara – en av dessa. I föreliggande tolkning, av den debuterande regiduon Pella Kagerman och Hugo Lilja, har Martinsons fritt flödande verser omvandlats till något som mer liknar Rederiet i rymden, en rörig kvasipoetisk såpa som lustmördar allt som kallas logik, trovärdighet och god smak.

High life är den franska regissören Claire Denis nya film, och det är ett labyrintiskt och gåtfullt science fiction-epos, en posthumanistisk tankespiral som lämnar tittaren lika konfunderad som förundrad. Denis sysslar inte med exposition, utan låter tittaren ana en hemsökande bakgrundshistoria dold under en sargad fasad. Robert Pattinson lyckas än en gång bevisa att han är en skådepelare att räkna med. Det är en mästerlig film som i skrivande stund, av någon obegriplig anledning, inte kommer få svensk biopremiär utanför Giff.

Season of the Devil är den filippinske regissören Lav Diaz senaste film. Att se en film av Diaz är alltid en utmaning. Inte nog med att innehållet är makabert och grymt, utförandet är för det mesta långt-långt. Det är slow cinema när den är som absolut längst (hans längsta film är över tio timmar). Season of the devil klockar in på nästan fyra timmar, men det är trots det en film som faktiskt lyckas framstå som förhastad när eftertexterna rullar. Det är en rockopera utan några gitarriff, trummor eller basgitarrer – alla låtar framförs a Capella. Det är en mörkt humoristisk och tragisk berättelse om en bokstavligt talat tvehövdad diktator och en ung poet som letar efter sin försvunna hustru. Om du vill ha en upplyftande stund borde du verkligen inte se den här, men om du däremot vill vara med om en unik estetisk upplevelse – varför inte gå och se Season of the devil?

En av festivalens märkligaste filmer är Infinite football, en rumänsk dokumentär om en byråkrat som är övertygad om att han har revolutionerat en av världens mest populära sporter: fotboll. Hans mål är att slutligen få bort all kroppslig aktivitet från planen för att maximera bollens hastighet, och genom en rad teoretiska procedurer lyckas han abstrahera sporten till en obegripligt statisk process. Rumänska nya vågen-regissören Corneliu Porumboiu har hittat ett briljant sätt att gestalta en rad politiska, estetiska och filosofiska teman i den här avskalade, ökentorra och överdrivet teoretiska filmen om en av världens mest älskade (och vinstdrivande) sporter. Efter att du har sett den här kommer fotboll aldrig vara sig likt igen – och det bara på gott.   

Den sydkoreanske regissören Song Hangsoo är en återkommande favorit i festivalsammanhang. Grass är en lågmäld och bedrägligt enkel film om några slumpmässiga möten på ett kafé. En författare, några skådespelare och ett kärlekspar samtalar om allt mellan himmel och jord, men ett tragiskt dödsfall letar sig hela tiden in och tvingar karaktärerna att konfrontera frågor om skuld, trohet och försoning. Hangsoo är en löjligt produktiv regissör – 2017 släppte han tre filmer – men lyckas trots det skapa filmer som letar sig in under huden. Det är en både uppslitande och humoristisk berättelse som absolut är en av festivalens bästa filmer. Synd bara att den visas vid så få tillfällen.

Årets filmfestival har ett välkurerat program som erbjuder många fantastiska filmer. Det är fortfarande några dagar kvar, så jag ska försöka klämma in An elephant sitting still, Becoming animal, Her smell, A land imagined och kanske också Dead souls.

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!