Den långa filmens mästare

Pretentiös slow cinema ställs mot Breaking Bad och Mad Men när Oscar Westerholm djupdyker i regissören Lav Diaz verk. 

En av de längsta spelfilmerna som någonsin gjorts är det filippinska dramat Ebolusyon ng Isang Pamilyang Pilipino, Evolution of a Filipino Family. Filmen är 593 minuter och filmad i svartvitt med en DV-kamera i långa, gryniga tagningar. Lav Diaz, filmens regissör, omnämner ofta skämtsamt sin publik som sina ”krigare”. Det ligger kanske något i det. För att ta sig igenom hela filmen i en sittning krävs en viss form av övertygelse. När den drygt tio timmar långa filmen visades på filmfestivalen i Toronto 2004 gavs bara, i enlighet med regissörens instruktioner, en paus på tio minuter. 

Lav Diaz är idag en av världens mest kända okända regissörer. Han föddes i Filippinerna 1958. Sedan 90-talet har han varit en flitig filmare, men det var först i och med att Norte, the End of History från 2013 hamnade i Un Certain Regard vid Cannes som han började bli ett hushållsnamn även utanför Filippinierna. 2014 belönades han med Guldleoparden vid Locarno Internation Film Festival för From What is Before.  

Med tanke på att Lav Diaz filmer har en tendens att vara väldigt långa är hans produktivitet anmärkningsvärd. De senaste tio åren har han regisserat över femton filmer, varav åtminstone fyra pågår i över fem timmar. Filmen som han premiärvisade i Cannes i år, Season of the Devil, kan med sina knappa 234 minuter betraktas som en trailer. Diaz själv brukar kritisera allt fokus som läggs vid hans filmers längd, men längden är en del av vad som bidrar med filmernas styrka och komplexitet.
 

"Filmen är 593 minuter och filmad i svartvitt med en DV-kamera i långa, gryniga tagningar."

Season of the Devil är en rockmusikal utan något ackompanjemang: karaktärerna sjunger, eller mumlar, mestadels fram sina repliker till en avgrundsdjup tystnad. Texterna är fyllda av sorg, historiska konflikter och trauman. Långt ifrån en lättsmält rockmusikal, med andra ord. Lav Diaz hade som yngre ambitioner att bli rockmusiker, men valde istället en karriär som filmregissör. Det var troligtvis ett bra val. Hans minimalistiska och grubblande estetik har rönt stora framgångar på filmfestivaler över hela världen.

Det krävs nog för övrigt mer än övertygelse. För att se en film av Lav Diaz måste du ha tillgång till ett visst sammanhang: festivaler, cinematek, obskyra streamingtjänster. En film av Lav Diaz går inte upp på SF. Du måste anstränga dig, ta dig bortanför invanda mönster. Du måste leka detektiv: läsa artiklar, följa ledtrådar, lusläsa kommentarsfält på filmbloggar, bläddra igenom tidskrifter, festivalprogram och referensverk. Är det som att leta efter en nål i en höstack? Ja, ibland. Men det är en del av tjusningen.  

Är det här så galet okonventionellt som det låter? Ja och nej. Ja, eftersom det a priori finns få saker som är lika otäcka som hög konst. Och hela samtalet som omgärdar Lav Diaz skriker på det hela taget ”Hög Konst”. Och nej, det är inte så galet okonventionellt som det låter eftersom Lav Diaz filmer faktiskt delar många egenskaper med vår tids mest älskade filmmedier: TV-serien. 

Den amerikanske filmkritikern J. Hoberman gör observationen att Lav Diaz 450 minuter långa Melancholia från 2008 faktiskt skulle göra sig bra för andra typer av sammanhang. Det är till synes en film som trivs bäst i ljusskygga, exklusiva festivalvisningar, men dess episodiska struktur lämpar sig bra, menar Hoberman, för andra slags ”visningsrytmer”. 

Det är med andra ord filmer som utmanar mer än bara tittarens tålamod. Kanske finns det en möjlighet att, med Lav Diaz hjälp, utmana uråldriga föreställningar mellan hög- och lågkultur?

Det går sällan helt att bortse från att man också är en kropp, inte bara en filmtittarmaskin. Att sitta i en biofåtölj – eller, för den delen, i en soffa med laptop i knät – i över nio timmar gör något med en människa. Fysiskt såväl som psykiskt. Ryggen knarrar. Magen kurrar. Tarmarna ligger fel i magen. Du minns inte senast du åt ett lagat mål mat. 

Går det att jämföra Diaz och tv-serier? Att titta på en film av Diaz är i längden något mycket givande, men det är något annat än underhållande. Det krävs koncentration, och underhållning är vanligtvis något som inte avkräver tittaren på något annat än ett passivt konsumerande. Diaz filmer vill att tittaren aktiverar sig, blir till medskapare. 

Det är avkopplande att en regnig eftermiddag sträcktitta på fyra säsonger av Breaking Bad eller Mad Men, men det leder kanske inte till att du omvärderar din uppfattning om tid och historia. Det är högkvalitativ verklighetsflykt jämförbar med att sluka en roman av Charles Dickens eller Stephen King. Det är däremot inte avkopplande att titta på Melancholia. Den episodiska strukturen är kanske hjälpsam för att dela upp filmen i flera avsnitt. Intrycken blir kanske lite lättare att smälta. Men Melancholia innehåller scener vars styrka mångdubblas med hjälp av Diaz minimalistiska estetik, och att titta på filmen i en sittning – det vill säga i åtta timmar – är en krävande uppgift. Även för en inbiten filmtittarmaskin. 

Tidigt i Melancholia befinner vi oss i ett trångt, möblerat rum. Kameran fångar upp stora delar av rummet från en sidovinkel. En säng, och kring sängen sitter män och kvinnor på stolar. En man erbjuder dem att beställa mat. De ska bevittna ett spektakel. En kvinna leds in i rummet och några minuter senare har hon och en man samlag på sängen. Kameran rör sig inte. Sängen är upplyst med strålkastare. Bilden är svartvit och av låg kvalitet. Ljudupptagningen är också bristfällig, men alla läten i rummet går att urskilja. Det är en brutal och kompromisslös scen.

Melancholia handlar om sorg och trauma, och om hur tiden är slagen ur led. Landets traumatiska historia kanaliseras genom flera trasiga karaktärer, varav många arbetar inom prostitution eller pornografi. Lav Diaz riktar kameran mot ett trasigt samhälle och försöker skildra det så verkligt som möjligt, men han vill också lyfta fram filmskapandets vikt. Att filma långa tagningar, att göra filmtittandet till en faktisk ansträngning, tvingar tittaren till att erkänna filmens betydelse.

Lav Diaz har själv beskrivit att hans filmskapande handlar om att ”fånga verklig tid”.
– Jag försöker uppleva det som dessa människor upplever, säger han i en intervju. De går, jag måste försöka uppleva deras gång. Jag måste uppleva deras tristess och deras sorg.

Tiden är ett centralt element i TV-serier som Mad Men och Breaking Bad, men den omnämns sällan. Tiden är det som Don Draper (John Hamm) i Mad Men och Walter White (Bryan Cranston) i Breaking Bad vill ha, men som omvandlas till andra valörer: pengar, makt, sex. 

Historiens gång är ett genomgående tema i Mad Men. Världen förändras, men Don Draper, seriens huvudperson, vägrar foga sig. Tiden är, som Hamlet säger, ur led. Draper lever, till råga på allt, under en stulen identitet, något som bara förstärker hans alienation till sin samtid. 

I Breaking Bad kämpar seriens huvudperson, den briljanta kemisten Walter White, mot sin egen biologiska tid. Han har fått en pessimistisk cancerdiagnos. Tiden är brutalt linjär: det finns ett slut, och det är påtagligt för White. Varje sekund räknas.

Men det är skillnad på att behandla tid, eller bristen på tid, som en tematik och att använda sig av tiden som ett instrument. Det Lav Diaz gör är snarare att skapa ett rum för tittaren att själv uppleva tidens gång. Till skillnad från att titta på Mad Men eller Breaking Bad, där tiden är ett konstant undanglidande motiv, något att undvika, blir tiden medvetandegjord när man tittar på en film av Lav Diaz. 

Tagningarna är långa. Innehållet kompakt och tankemässigt svårsmält. Att titta på en lång tagning av Lav Diaz är ett sätt att bli mer medveten om hur tiden går, hur den försvinner. Det kräver en fysisk ansträngning. Många gånger saknar scenerna till synes en tydlig dramatisk struktur, men det är för att ett händelseförlopp som vanligtvis skulle kräva ett klipp på trettio sekunder dras ut till att räcka trettio minuter. 

Lav Diaz växlar inte in tiden till andra valörer. Tid är tid. Tagningarna är, precis som filmerna, långa av en anledning: att medvetandegöra tidens gång, att lyfta fram historiska händelser. Det är motsatsen till verklighetsflykt. Diaz skapar en dramatisk struktur som på sätt och vis försöker återskapa hur tiden faktiskt fungerar: den är trög, långsam och tung. Karaktärer pratar långsamt, otydligt, rör sig sävligt och agerar ibland på sätt som är obegripliga för tittaren.

I Evolution samspelar form och innehåll. Filmen skildrar Filippinernas tumultartade historia mellan 1971 och 1987. Ferdinando Marcos hade upprättat en militärdiktatur och landets styre präglades av korruption och våld. Filippinernas tragiska historia skildras genom privatlivets prisma: en familjs sönderfall får symbolisera landets nedgång i kriminalitet, inbördeskrig och laglöshet. Historien, tidens gång, har inneburit stora förluster, personliga såväl som kollektiva. Den känns i kroppen. 

En av filmens mest centrala scener är när en av huvudpersonerna, Kadyo, dör. Scenen pågår i 21 minuter: vi ser hur karaktären långsamt blöder till döds i en övergiven gränd. Diaz har själv beskrivit scenen som ett försök att gestalta filippiniernas utsatthet genom historien. Som en spansk koloni i trehundra år, en amerikansk i närmare hundra, japansk under andra världskriget och sedan som en fascistdiktatur i 14 år under Marcos militärjunta.
– Tro mig, sa Diaz i en intervju om scenen. Jag ville att den skulle vara längre. Och den kunde ha varit längre om det inte vore för att en unge på en cykel som kom in. Jag klippte typ sju minuter på grund av att ungen störde tagningen.  

Diaz tillhör en skara filmskapare, en ung generation auteurer, som utforskar ny mark. Den kinesiska dokumentärfilmaren Wang Bing premiärvisade sin nya film, den drygt åtta timmar långa Dead Souls, på filmfestivalen i Cannes i år. Men det finns också långa klassiker. Den ungerska regissören Béla Tarrs Sátántángo från 1994 eller den franske Out 1 av Jacques Rivette från 1971.

Det är enkelt att reducera Diaz filmer till att bara handla om längd. Många av hans verk passar bekvämt inom olika genrefält. Norte, the End of History är en deckare, From What is Before en spökhistoria. Diaz mest radikala uttryck är dock känslan av att bevittna tidens gång, hans iscensättande av verklig tid. Efter att ha tittat på en maratonvisning av Melancholia kan du givetvis vara nöjd med att ha upplevt något som få människor har, och förmodligen kommer att uppleva. Det är en exklusiv upplevelse. Men den gör också något med din uppfattning om världen. Du upplever tiden annorlunda. Den är verklig igen. Det är ett utmärkt botemedel mot en accelererande samtid.  

Om du är nyfiken på Lav Diaz så kan du hyra hans filmer på streamingtjänsten Mubi.