I den tredje och avslutande rapporten om Göteborg filmfestival blir Maja Waltré sur på Mia Engberg och frågar sig om inte den samlade kritikerkårens hyllningsregn över Aniara inte ändå är en konspiration.
Jag tyckte mycket om Belleville baby men Lucky one (som också vann Audentia Award under årets filmfestival), den andra delen av Mia Engbergs trilogi, ger mig vidgade näsborrar och hög puls. Så vad föranleder min vrede? Halva filmen går i svart, den andra halvan utgör vad som till synes är långa, menlösa tagningar från diverse övergångsställen i Paris. Om sin egen trilogi sa Mia Engberg till Göteborgsposten att hon vill utveckla filmmediet, men jag undrar hur hon avser att uppnå det genom att hennes film regredierar till en punkt som spontant känns väldigt 1800-tal. Är det banbrytande? Är det experimentellt? Är hennes film en samtida triumf? Svar nej. Den är ett hån mot filmmediet. Mia Engberg är en skicklig skribent men om hon inte tänker acceptera den audiovisuella konstformens premisser är det faktiskt inget som hindrar att hon ägnar sig åt radioteater och prosa i stället.
Victor Kossakovskys naturfilm om vatten är det punkigaste jag har sett under årets upplaga av Göteborg filmfestival (om än ackompanjerad med hårdrocksmusik). I Aquarela företräder vatten – med sina åtskilliga ansikten, former och skepnader – jordens ursinniga revolt mot människans arrogans, och är ett mäktigt skådespel och en påminnelse om vår maktlöshet inför fysikens lagar.
Det finns en fantastisk scen i årets vinnare av Dragon Award Best Nordic Film, Queen of hearts, där filmens huvudperson Anne (spelad av vinnaren av skådespelarpriset, Trine Dyrholm) dansar ensam till ”Tainted love” medan hennes middagsgäster gör sitt bästa för att dölja hur besvärade de är av hennes drickande och sociala kodbrott. Men kanske är hon inte den ”sofistikerade” alkoholist som hon vid en första anblick ger intryck av att vara – och inte heller en person vars klandervärda beteende kan ursäktas med en livskris. I stället visar sig hennes gränslöshet härröra ur ett djupt nedgrävt barndomstrauma som tar sig uttryck i patologisk mytomani, kognitiv dissonans, och en kausalitetskedja som involverar ett hjärtskärande högt pris. Men vad hjälper väl det att Trine Dyrholm är fullständigt fenomenal när Magnus Krepper stagnerar deras dynamik genom en alltigenom intetsägande insats. Om regissören May el-Toukhy hade fokuserat mer på att raffinera undertexten än utsidan, hade hennes film inte bara blivit bra, utan riktigt bra.
Fördelen med lågbudgetfilmer är att de till trots för tekniska skavanker framhåller desto tydligare om man har att göra med en regitalang. Så är fallet i den långfilmsdebuterande sydkoreanskan Park Young-jus film Second life. I den undersöker hon människans existentiella behovstrappa för överlevnad. Å den ena sidan avhandlar hon liksom i förbifarten det intressanta temat skam (förhoppningsvis uppehåller hon sig längre vid det en annan gång) – å andra sidan undersöker hon desto mer djupgående det basala behovet att bli sedd som människa. För att bli det går filmens protagonist så långt att hon återuppfinner sig själv i olika kontexter. Det vid en första anblick osympatiska draget att ljuga känns framförallt rörande i Young-jus film, eftersom motivet bakom lögnerna är att få vänner, om så bara en.
Under lördagskvällen var det till slut min tur att besöka en av filmfestivalens största höjdpunkter: sarkofagen, eller "världens mest klaustrofobiska bio", som den också har marknadsförts som. Det var en så pass intim bioupplevelse, att det kändes som att jag slutgiltigen hade flyttat in i min mobiltelefon. På ett bra sätt. Däremot borde Göteborg filmfestival verkligen investera i bättre ljud om de (förhoppningsvis) upprepar konceptet igen. Jag har haft blandade förhoppningar inför Aniara. Ryktesvägen har jag hört att filmen har fått stående ovationer på kritikersidorna runt om i landet, men efter att ha umgåtts med Nöjesguidens Oscar Westerholm i några dagar var det inte utan att jag också började undra om inte det hela rörde sig om en konspiration. Tyvärr måste jag ge Oscar rätt. Manuset var undermåligt, och av skådespelarnas genomgående insatser att döma – så även regin. Kan det ha att göra med att Pella Kågerman och Hugo Lilja trotsade kutymen om diktatorskap och delade på regitronen? De mänskliga reaktionerna inför sin existensvakuum var mer spekulativa än studerade, metaforiska, eller logiska. Det anstår inte en filmatisering av Harry Martinsons rymdepos. Visuellt var filmen på många sätt klanderfri, där en scen särskilt fastnade på näthinnan: en rymdfarkost i en kolsvart rymd, ack ensamma rymd, i fjärran solen.
De övriga vinnarna i huvudkategorierna i årets filmfestival var:
Årets kritikerpris, FIPRESCI, gick till Tuva Novotny och filmen Blind Spot.
Årets Dragon Award Best Nordic Documentary tilldelades Anna Eborn för filmen Transnistra.
Årets Ingmar Bergman International Debut Award tilldelades A Family Submerged av María Alché.
Sven Nykvist-priset, som delas ut till en filmfotograf, gick i år till Ita Zbroniec-Zajt för Säsong
Årets publikpris för bästa nordiska långfilm gick till Queen of Hearts av May el-Touhky.
Dragon Award Best International Film gick till Giant Little Ones av Keith Behrman.
Nordic Honorary Dragon Award tilldelades i år till Mads Mikkelsen.
Startsladden gick till Elin Övergaard för filmen Ingen Lyssnar.
