Kan man slippa både matlådor och dyra uteluncher utan att få skörbjugg? Frasse Levinsson testar livet på flytande föda.
För inte så längesedan kunde man få en stabil lunch på stan för en hundring. Numera kan man inte göra samma ärende utan att de först måste göra en kreditupplysning. Jag alternerar mellan tre olika restauranger där jag får betala åtminstone 150 kronor för en måltid som varken är god eller nyttig. Som om inte det vore nog försvinner dyrbar tid och tankekapacitet när jag måste bestämma mig för vilken av dessa överprissatta bespisningar jag ska gå till just i dag. Plötsligt kom det en dag när jag inte ville delta i deras sjuka spel längre. Jag ville slå mig fri. En lösning vore att göra som min vän Bobbe, som går till samma indiska restaurang och beställer samma bangladeshiska rätt varje dag. Lyxigt nog utan att personalen känner igen honom (trots att han tryckt upp sina egna ”få var tionde lunch gratis”-kuponger, som han lyckats övertala restaurangen att acceptera, men det är en annan historia). På ett sätt lever han min dröm. Jag hatar nämligen tanken på att personalen värderar mina lunchvanor. Jag vill inte att någon ska tänka ”Är han här nu igen?” ”Äter han samma sak i dag?”, ”Varför varierar han inte sin kost mer?” eller något annat i den stilen. När han i kassan på sushin i närheten av kontoret frågade om jag vill ha ”det vanliga” kunde jag inte gå tillbaka dit på flera veckor. Ville inte framstå som någon som inte gör något annat än att äta yakiniku. Dessutom vill jag inte att väntan på take away-påsen ska bli en yta för småprat.
Men restaurangen med den ansiktsblinda ägaren som Bobbe går till ligger för långt från mitt kontor. Dessutom verkar alla indiska restauranger tro att de ligger på flygplatser och kan sätta vilka priser de vill. Så det skulle knappast lösa kostnadsfrågan. Ens om jag fick var tionde lunch gratis. Att laga mat hemma? Knappast ett alternativ. För det första är det svintrist att laga mat om man inte bor tillsammans med någon som säger att man är nästa Paul Bocuse och frågar om man funderat på att öppna egen restaurang. För det andra har de ondskefulla Ica-handlarna bestämt att mat inte längre är en mänsklig rättighet och att en sparris ska kosta som en månresa. Åter till ritbordet.
Jag är knappast ensam om den här problematiken. På kontoret har vi länge skämtat om att man borde börja med Huel. Ett pulver som förvandlas till en komplett måltid om man blandar det med vatten. Lunch för en Elon Musk-dyrkare. I takt med att inflationen stigit har det blivit mer och mer allvar bakom skämten. En dag i januari gör jag slag i saken. 24 kronor per lunch, why not? En anledning skulle förstås kunna vara att man ser ut som en riktig fitta (på företagets hemsida skriver de att de ramat in orden ”Don’t be a dick” på huvudkontorets hemsida, den ambitionen får man konstatera att de misslyckats med) när man halar fram en shaker med Huels logotyp på. Men det är ett pris jag är villig att betala för att aldrig mer behöva stå inför hovmästarnas domstol. Dessutom kan man alltid hävda ironi.
Vad är Huel egentligen? Huvudingredienserna är ärtprotein, havre, rårisprotein, linfrön och favabönor som malts ner till pulver och tillsammans innehåller 26 nödvändiga vitaminer och mineraler. Namnet är en sammanslagning av engelskans ”human” och ”fuel”. Jag klickar hem en säck som ska räcka till 17 näringsmässigt kompletta måltider och kostar 456 kronor. Välkomstpaketet innehåller en shaker, men det framgår inte särskilt tydligt så jag beställer en sådan också. Det ska även ingå en Huel-tshirt, men när jag öppnar kartongen finns där ingen sådan. Det var väl en herrans nåd att inte den kom fram. Pengarna min nya diet frigör använder jag till att beställa en Burberry-halsduk. Vem hade kunnat ana att man skulle bli så posh av att vara sparsam?
Första dagen på mitt nya liv inleder jag med att skopa ner två skopor pulver i shakern och packar ner den i väskan. Portionen ska innehålla 40 gram protein. När mina kollegor överlägger kring var de ska äta lunch himlar jag bara med ögonen.
– Lunchslavar. Fångade i restaurangnäringen, Ica-handlarna och konventionernas grymma fängelse, mumlar jag för mig själv.
Den typen av beslut behöver jag inte längre bry mitt söta lilla huvud med. Jag behöver inte heller trotsa januarivädret för att tillgodose mitt energibehov. Sådant höll man på med på jägar/samlar-tiden. Det är ingenting den moderna människan ska tvingas stå ut med. Jag kan bra gå till kranen och fylla min shaker med vatten. Jag fyller den till brädden och skakar den som en sinnessjuk. Sedan skakar jag lite till. Den här gymnastiken önskar jag att man också kunde slippa på något vis, det är förnedrande att se ut som en bartender i dagsljus. Får trösta mig med att det kanske är bra med lite motion.
Mitt första intryck är att drycken känns lite väl utspädd. Den smakar som en tesked oboy i en karaff vatten. Nästa problem är delar av pulvret klumpar sig och blir kvar i botten. Jag måste gå fram och tillbaka till köket flera gånger och fylla på med nytt vatten för att lyckas spä ut allt pulver. Sista vändan ser jag att det finns en märkning på shakern som anger hur mycket vatten man ska ha i. Jag har överskridit gränsen med två deciliter och mycket talar för att det är jag och ingen annan som ska bära hundhuvudet för utspäddheten.
Några dagar in på mitt nya liv upptäcker jag en knöl. Knölen har mig veterligen inte varit där förut och jag tänker att det är just min vanliga tur att börja hälsoresan med att drabbas av bröstcancer. Jag har precis skriva på mitt testamente och fördela bråtet jag samlat på mig genom åren till de närmast sörjande som kan tänkas vara intresserade, Steinwayflygeln vill jag att Johanna ska ha och min ganska imponerade, om jag tillåts säga det själv, fjärilssamling ska doneras till Biologiska museet, när jag slås av en ny insikt. Knölen är ingen knöl. Det är mitt skelett, och mycket pekar på att det har suttit där i 32 år. Det har bara dolts av fett och hållit en relativt låg profil fram till nu.
Eftersom jag bara använt Huel i några ynka dagar kan det magiska pulvret knappast ta på sig hela äran för viktnedgången. Att jag i övrigt lever på färdiga kylrätter och aldrig äter mellan måltiderna, det är ingen som har lyckats övertyga mig om att vuxna ska äta mellanmål, är säkert bidragande faktorer. Det sägs att man ska gå upp i vikt av sertralinet jag just börjat med, men jag antar att kalorierna inte sitter i själva pillren. Hur som helst börjar jag fundera på om det är så klokt att hålla på med Huel, som det enligt företagets hemsida är svårt att inte gå ner i vikt av, när jag redan är tunn som ett rakblad. Men vad gör man inte i sanningen och den granskande journalistikens tjänst? Normalviktig kan man alltid bli senare.
Oscar Wilde sa att endast urtrista människor briljerar under frukost. Jag vågar påstå att detta även gäller lunch. Naturligtvis inte på krogar som Savoy och Kramer, där de stora feta affärskontrakten signeras när lunchtimmen omärkligt glider över i a la carte och mattorna är mjuka som sandstränder. Men det gäller definitivt i personalmatsalar där de anställda sneglar i varandras matlådor för att se hur den egna står sig i konkurrensen och ställer frågor som ingen egentligen vill ha svar på. Nej, min devis har alltid varit att lunch äter man vid datorn. Den är det enda sällskapet man behöver på en arbetsplats. Jag delar med mig av tankarna till min kollega Pierre Tanguy, som hyser lika stort intresse för vilt främmande människors lägenhetsrenoveringar och livspussel som jag. Han köper att Huel är ett smart sätt att få permission från det meningslösa småpratet, men undrar om jag inte glömt något.
– Det dagliga varma målet mat är ju den enda ljusglimten man får på det här bygget. Man har något att se fram emot på förmiddagen och när det väl kommer får man ett avbrott från ekorrhjulet. Vill du verkligen att dagarna ska bli ännu enformigare? Och hur smakar ens den där sörjan? Jag tror inte jag skulle fixa det.
Han har förstås en poäng. Man behöver saker att se fram emot. Saken är bara den att lunchdealen på Yama sushi, 11 bitar och en läsk för 135 kronor, inte gör jobbet för mig längre. Pomodoro con burratan på Cucina Povera gör det förvisso, men jag tror att personalen börjar misstänka att jag är någon sorts autist. Jag får helt enkelt försöka hitta andra morötter, månaderna lönen kommer på rätt dag och när wifit fungerar till exempel. Den kulinariska upplevelsen är bättre med rätt dosering. Trots att den utger sig för att smaka choklad smakar drycken främst havre. Det låter kanske inte så festligt. Men om det är gott nog åt Horsy Dream, som travade hem fem miljoner kronor i Elitloppet i fjol, är det väl gott nog åt mig?
Nej, smaken är det minsta problemet. Blir man mätt? De första dagarna tyckte jag det. Men längre in på hälsoresan känner jag mig hungrig på kvällarna trots att jag redan ätit middag. Ibland så hungrig att jag måste stiga upp och bre några nattmackor, vilket får mig att känna mig som Homer Simpson. Även detta kan såklart ha sin förklaring i kylrätterna jag oftast äter till middag, skulle tippa att Huel rekommenderar att man kombinerar med en varierad och näringsrik kost, men förut stod jag fram till gryningen på dem. Planerar man att i huvudsak dricka Huel till lunch under en längre period är jag rädd att man inte kommer undan att handskas med grytor och kastruller då och då. Än kan inte hemmaköket förpassas till historiens kyrkogård.
Efter nästan tre veckor av flytande flöda händer det som oundvikligen skulle hända förr eller senare. Jag glömmer att ta med mig shakern till kontoret. När klockan klämtar mot tolv måste geniknölarna gnuggas. Pasta eller sushi? Pasta får det bli. Med viss bävan styr jag stegen mot Cucina Povera. Ska hon i kassan fråga var jag hållit hus? Säga något skämtsamt i stil med att hon just var på väg att ringa Missing people? Inte småprata, lova. Men korsförhöret uteblir. Man kan nästan tro att hon inte ens reflekterat över att jag inte varit där de senaste veckorna. Allt hon gör är att hälsa mig välkommen och ta min beställning. Sedan lämnar hon mig att vänta på min mat i tystnad. Bryr hon sig inte om jag kommer hit eller inte? Till slut får jag min påse. Jag återvänder till kontoret, dukar upp framför datorn, lyfter på locket och tar en första tugga. Det är som att höra Mozart spela. Herregud, jag mindes inte att mat kunde smaka såhär gott. Stackars Horsy Dream.
Läs även: Frasse Levinsson möter Pete Doherty
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2025.
