FUCKING JÄVLA KUK_ÅMÅL!

 

Text: Fredrik Sahlin Foto: Joan Bergmark, nummer 8 1998. 

Efter lite funderande kom Lukas Moodysson på att ovanstående citat ur hans långfilmsdebut kanske inte var en så lämplig titel på en biofilm. Så nu blir det bara Fucking Åmål. Nöjesguiden har hälsat på under inspelningen. 

"Jag har två meddelanden. Först ska vår reporter spå sig, och jag kan redan nu I avslöja att det kommer att anmärkas lite I på kärlekslivet, och om fem-tio minuter kommer Dagens dubbel."  Radio Skaraborg regerar i bilen mot Trollhättan. Jag och fotografen skrockar lite storstadselitistiskt åt kanalens bonnighet i allmän­het och den knarrige hallåans Åke Strömmer-komplex i synnerhet. En countryschlager tonar bort och in kom­mer åter "Åke" som nu, med aningen tjockare röst, be­dyrar Garth Brooks storhet. "Världens okrönte country-kung som säljer minst., ja, som säljer så många plattor att det är helt ofattbart. Det ni!"

Vi är på väg till det som kallas Trollywood for att besö­ka ett av svensk films nya hopp, Lukas Moodysson, under hans arbete med den kommande filmen FuckingÅmål. Ef­ter två drivna, underhållande och träffsäkra kortfilmer har poeten, författaren och filmaren från Åkarp i Skåne fatt chansen att ta steget till det långa formatet.

Det har varit påfallande tyst om Lukas de senaste åren, jämfört med början på decenniet då han var namnet på alla, nåja: många, litteraturvetares läppar. Recensenter­na slungade epitet som "brådmogen tölp" och "charmig anarkist" om vartannat. "Malmös Rimbaud" var ett an­nat epitet. Han debuterade 1987 och gav sedan ut en bok per år fram till 1991, var medlem av diktargruppen Malmöligan, men deklarerade sedan att han var färdig med poesin. Viss ambivalens lär dock ha rått eftersom han gav ut ytterligare en diktsamling 1996. Några av åren där emellan gick han på Dramatiska Institutets regilinje och det är tack vare detta, eller snarare frukten av detta, som vårt sikte är inställt på Trollhättan.

Den tidigare cementerade bilden av en svår, anemisk och trulig ung man, har emellertid på senare tid bytts mot en mer medgörlig och positiv Lukas. I såväl Göte­borgs-Posten som Dagens Nyheter bedyrade han i våras den kommande filmens glada rundhulthet.

Men dagarna innan vi ska ge oss av får jag ändå av en kollega veta att det utbröt ett smärre tumult i samband med nämnda DN-intervju. Detaljerna är oklara men det verkar som om kollisionen hade skett mellan Lukas och fotografen - och en liten bit av myten om den diviga konstnären lever sålunda ändå kvar. I den sadistiska pedagogikens namn nämner jag det­ta för Nöjesguidens fotograf som tar emot informatio­nen med föga entusiasm.

Väl i Trollhättan hittar vi, efter en lättare felkörning, fram till det område som ibland kallas Film i Väst, ibland Trollywood. "Område" är egentligen fel ord. Det som jag hade fått för mig var en smärre filmstad, i stil med den nyväckta Filmstaden i Solna, utgörs bara av en större gul tegelbyggnad, en före detta turbinhall, på ett mindre industriområde.

Lukas Moodysson tar emot på andra våningen i ett rum som mest påminner om en skolsal utan bänkar. Vi slår oss ner vid hans "kateder" och får genast veta att det inspelningsschema som gällde i går har blivit ändrat på grund av det ihållande regnet. Vår inledande intervju får bli kortare än planerat, säger en uppenbart tidspressad Lukas och visar mig in i den provisoriska sminklogen. Jag noterar att han har sin V-ringade t-shirt bak och fram men säger inget. Lukas tar kommandot från start.

- Jag har en sak att säga innan vi börjar. Jag försöker alltid vara samarbetsvillig men det finns en skillnad mellan samarbetsvillig och lite mindre samarbetsvillig. Om jag ska vara öppenhjärtlig i vissa frågor måste du lo­va att inte skriva en del saker jag berättar. Det är inga provocerande eller häpnadsväckande saker men om det kommer ut får folk förutfattade meningar om filmen. Så, antingen kommer jag att dölja det, eller så berättar jag, och då skulle jag vilja att du inte skrev det.

Det är inget ovanligt att ett intervjuob­jekt vill hålla vissa saker "off the record" men med mina och fotografens diskussio­ner i bilen i färskt minne anar jag oråd. Det visar sig dock bara röra sig om att Lukas in­te vill att jag ska avslöja för mycket vad fil­men handlar om, då det skapar förvänt­ningar och fördomar hos publiken. Jag undrar om det inte blir svårt att undgå att det kommer ut ändå, inte minst med tanke på de allt mer utförliga trailers som har drabbat branschen.

- Jo, men j ag vill inte att man ska veta för långt i förväg. Men visst det är ett problem med trailers. Det här är något som jag går och grubblar väldigt mycket över. Det finns något fantastisk i att gå och se en film som man inte vet något om. Folk som läser manus vet ju ingenting när de börjar på sidan ett och deras reaktion blir då mer naken, det är så synd att man aldrig kan nå det på duken.

Vi har som sagt i den senaste tidens medi­erapportering sett en mer ödmjuk bild av Lukas Moodysson. Lukas skulle varken förr eller nu skriva under på epitetet "diva" men det är ett ord som förut var frekvent i diskussionen om honom, eller rättare sagt om hans verk och hans officiella Jag. En kursändring är trots allt synlig.

-  Det är inget medvetet, inte ett ställ­ningstagande, människor förändras. Jag har inte gått igenom en stor förändring men det stämmer att jag hade ett mycket bättre självförtroende för tio är sedan. 

Annars brukar det ju vara så att ett sämre själv­förtroende skramlar högre än ett gott sådant.

- Nej, det stämmer inte på mig. Tidigare, om någon kritiserade mig, blev jag ännu mer övertygad om att jag var bäst, nu blir jag bara jätteknäckt.

I så fall måste detta att göra en långfilm vara något av ett mentalt självplågeri. Som lång­filmsregissör blir du ju allmän egendom på ett helt annat sätt än när du gör kortfilm eller ger ut diktsamlingar.

- Speciellt gäller det kortfilm, men dikt­samlingar har en underlig förmåga att bli recenserade i varje tidning i Sverige, trots att de läses av väldigt få personer. Det är ju tungt, eller roligt, eller både och. 

En helsida i DN i våras. Sex sidor i Nöjesgui­den. Jobbigt?

- Hm...nej. Bara om det blir en dålig film, eller rättare sagt om folk skriver att det är dålig film. Däremot är det jobbigt att bli fo­tograferad, att se mig själv på bild. Det spe­lar egentligen ingen roll vad du skriver, det viktiga är hur fotografierna ser ut. Jag kom­mer nog lägga ett papper över bilderna när tidningen kommer.

Du har gjort två kortfilmer, steget till långfilm är ganska stort. Händer det att du får andnöd?

- Absolut.

Går det åt mycket Zantac?

- Nej, jag äter mest vitamintabletter, Alvedon och Echinaforce eftersom jag är rädd för att bli sjuk. Jag är också beroende av att få sova mycket, annars blir jag sur. Jag går så väldigt mycket på entusiasm och den svackar ibland när jag blir trött.

Är ansvaret tyngande?

- Ja, jag känner det inför mig själv och för skådespelarna. Om jag har skrivit ett dåligt manus och alla genomskådar det när fil­men kommer ut, spelar det ingen roll hur bra skådespelarna agerar, alla kommer än­då att säga att det är en dålig film. När jag tänker på det kan jag på panikångest. Jag kan få panikångest inför mig själv också. Jag har ett starkt inre tvång att lyckas.

Den lite udda titeln har skapat en storm i det kommunala ankdammen i Åmål. I GT dundrade kommunalrådet Bengt-Åke Karlsson: "Jag satte i halsen när jag läste om filmen...Det är avskyvärt!" och tillade att han visst hade humor, men titeln var inte alls rolig.

- Den hette något helt annat från början, säger Lukas (Var inte rädd, NGs anm), men jag tyckte inte att det var så himla bra så jag skrev på skämt på försättsbladet att den kun­de heta Fucking Åmål. Det är en person i fil­men som säger det, hon säger dessutom "Fucking jävla kuk-Åmål!" Sedan har titeln levt kvar. Jag vet inte, den kanske är för grov... 

De borde å andra sidan vara ganska glada i Åmål att någon sätter staden på kartan, de flesta vet väl knappt var den ligger.

- Det tycker jag också. Men det var verklgen en riktig hatartikel. Det skulle bli skade­ståndsprocesser och det ena med det andra. Men bilden i GT på kommunalrådet var egentligen mer fördomsfull mot Åmål än hela min film. De hade passat på att ta fotot precis när det i bakgrunden kommer en tant med rullator. "Det här är pensionärsstaden, staden där absolut ingenting händer".

- Men så är inte min film, det är en posi­tiv film, full av liv. Jag har haft kontakt med många från Åmål, ungdomar och andra, de tycker att titeln är kul och bra. Men när jag pratade med kommunalrådet började han prata om deras höga arbetslöshet, att före­tagarna ringer till honom och säger att "det här går ju bara inte". Då fick jag otroligt då­ligt samvete.

Varför just Åmål. Har du några anknytningar?

- Nej, jag satt med kartboken och letade efter en plats som hade den typ av isolering som jag var ute efter. En liten stad som ligger långt från en storstad, det finns en slutenhet i sådana städer som inte finns i exempelvis Kungälv eftersom det ligger nära Göteborg.

Apropå små orter så flyttade du efter Dl till Glanshammar. Varför gör man något sådant?

- Min tjej, min nuvarande fru Coco, flyt­tade dit eftersom hon var så trött på Stock­holm, hon jobbade på en lagård, och då flyt­tade jag med. Det var superskönt. Nu bor vi Göteborg men ska flytta till Malmö, mitt under inspelningen faktiskt. Jag tänkte att jag skulle prova alla svenska städer...nej, men jag bodde faktiskt i Kungälv ett tag, i tre månader, men det var outhärdligt. Och Göteborg är inte mycket bättre.

(När vi träffas dagen därpå ger Lukas en mer definierad bild av "sitt" Göteborg: "Gö­teborg består av tre saker: revy, Henry Lloyd ochprogg.")

Fucking Åmål berättar om två systrar som lever ett normaltrist tonårsliv i nämnda ort. Livet cirkulerar kring killar, kompisar, fester och mopeder. Och framförallt läng­tan efter något annat. En ganska vardaglig historia, med andra ord. Lukas säger att han alltmer har förflyttat sitt fokus från sig själv till omvärlden, till andra människors öden. Till vardagen. Nå­got som inte minst märks i den sorgesam­ma kortfilmen Bara prata lite, om en äldre man (Sten Ljunggren) som tappar fotfästet när han blir arbetslös.

- Det är på sätt och vis samma känsla nu, jag jobbar med samma fotograf, Ulf Brantas och vi har väl lite grann samma stil. Men Fucking Åmål blir mer färgrann, fler närbil­der, fler panoreringar och inte lika lång­sam. Men det finns något i ljusättningen som är lite...det ser lite inkompetent ut. Vi ljussätter ungefär så här, säger Lukas och tänder en skrivbordslampa.

Närheten till vardagen gäller även för manuset. Där svensk ungdomsfilm annars är överbelastad av droger, små gudfäder, action och annat som ska locka publiken, är Fucking Åmål förankrad i en verklighet som Lukas har tagit stor hjälp av andra, med erfarenheter av livet i en småstad för att skildra.

- Vi ska faktiskt göra en knarkscen i dag, men den är på skoj Jag hittade på den nu, all­deles nyss. Men det är inget riktigt knark, Elin ska tro att man kan bli hög på Novalucol.

Vi försjunker oss en kort stund i min­nen av att röka basilika, innanmätet av bananskal brända i ugn, och andra min­dre effektiva och desperata försök att ge tillvaron en kick - och jag inser att denne 29-åring yppar mer än många andra. Det­ta förutsatt att jag ibland själv lättar lite på förlåten. Och även om Lukas pratar mycket, och gärna påbörjar en mening tre gånger innan han har fått till den som han vill, erbjuder han inget artigt småprat för att hålla konversationen igång. Informationen flödar inte ohämmat som hos många andra, mer inter­vjuvana, filmpersoner. Om det är något han inte vill svara på eller om det är en tankeba­na som han inte förstår, eller inte anser vara värd ytterligare diskussion, blir han helt so­nika tyst och väntar på en annan fråga.

- Det är den känslan jag vill åt, avbryter han min lekmanna-analys. En desperation ef­ter att något ska hända. En snäll desperation.

Du är med dina 29 år fortfarande att betrak­ta som ung, åtminstone i filmsammanhang. Känner du ett krav på dig att vara rebell? Att komma med något nytt, något som rör runt li­te i parnassen?

- Jag känner mig väldigt orutinerad på ett sätt, ung i regissörsrollen, men jag har ändå hållit på ett tag. Men...nej...det är svårt att diskutera andras krav på mig, det blir en slags metadiskussion. Det är en berät­tigad fråga men det blir gäggigt att prata om det för då måste jag först ta reda på vad folk förväntar sig av mig.

Och det vill han inte. Kanske är det en av anledningarna till hans framgångar; för­mågan att följa det egna sinnet, det egna humöret, istället för att sätta upp fingret i luften för att se vad som är gångbart, eller tvärtom: vad som bör tillföras för att konst-stämplen ska tas fram. Hans avgångsfilm på DI, En uppgörelse i den undre världen var en glad överraskning för den som genom åren lidit sig igenom symbolmättade och preten­tiösa alster komna ur Godard- eller Bergman-wannabes händer. Stefan Sauk, Camil­la Lunden och några andra namnkunniga skådespelare gav liv åt ett välsnickrat ma­nus och en dialog som var träffsäker som en krypskytt (filmen vann pris på interna­tionella filmfestivalen i München för film­högskolor). Det var vardag, återigen, upp­höjd till en lätt absurd, tragikomisk, nivå. Samma tendens som i Bara prata lite och som, vad det låter, i Fucking Åmål. Det enda som skiljer är på vilket sätt Lukas väljer att höja vardagen och skruva illusionen. I det senare fallet ger han bland annat systrar­nas monotona småstadsliv en doft av surre­alism genom valet att filma på så kallad reversalfilm - en slags dia-variant av film som ger en mer ruffig och udda färgskala.

Inspelningsledaren Malini har redan varit inne en gång och tittat uppmanande på oss, nu återkommer hon och säger att de måste ge sig av. Lukas ska iväg och titta på de scener som har spelats in och vi får inte följa med. Vi får adressen till eftermiddagens, och morgondagens, inspelningsplats; en lägen­het i ett höghusområde precis utanför Trollhättan.

Två timmar senare står vi vid given adress men vårt enda sällskap är det ihär­digt fallande regnet. Malini har upptäckt att vi har fått fel adress och platschefen Karl kommer för att lotsa oss rätt. Vi baxar in oss i den trånga lägenheten som hyser ett oräkneligt antal unga film­arbetare (medelålder 26,7 år, yngst i Sverige, som någon senare berättar) som alla är sysselsatta med att på oli­ka sätt förbereda kvällens scen - eller att ja­ga varandra med parfymsprayer.

"Men jag vill knarka!" utbrister senare Alexandra Dahlströms huvudrollsfigur Elin när hon ligger i systerns knä på sängen i det lilla flickrummet. I handen har hon en ask Novalucol. Lukas sitter på en tältstol i rummet bredvid och ser i monitorn vad som utspelas i det noggrant scenograferade rummet. Trots att det vid det här laget är typ femte tagningen, och trots att Lukas själv har skrivit manus, sitter han halvt ihopkrupen i spänd nyfikenhet och skrat­tar åt vad som sker, som om replikerna kommer som en total överraskning. Alexan­dra går bort mot affischen med den nakna mans-torson, pratar om att hon minsann al­drig har särat på benen för någon, hon tap­par koncentration, glömmer sin replik, Lu­kas ger henne chansen att komma rätt igen men ropar efter en stund "Bryt" och sminkösen, attributören, B-fotografen och de an­dra förbereder en ny tagning.

Filminspelningar ger oftast en chimärisk bild av total oordning men just denna känns extra kaotisk. Till viss del självklart på grund av det bristfälliga utrymmet - känslan av att vara ivägen är, trots teamets genuina gästfrihet, ständigt närvarande. Lukas samlande utrop innan första repetionen anger tonen: "Okej, nu ska vi se vad vi ska göra för något i dag." Något bildmanus existerar inte, de enda strålkastare inom synhåll är de som står utanför huset för att skapa rätt ljus mot fönstrets persienner, Lu­kas öppenhet inför de oerfarna skådespe­larnas förslag är stor, replikerna ändras från tagning till tagning, och improvisa­tion verkar vara lag. Och, det ska erkännas, jag undrar hur Lukas någonsin ska få ihop allt till en fungerande enhet. Jag drar mig till minnes vad Lukas sagt tidigare på da­gen, angående regirollen: "Jag vet faktiskt inte hur man regisserar, har egentligen ing­en aning, jag bara hankar mig fram".

Den rutinerade fotografen Ulf Brantas (bland annat Björn Runges Harry & Sonja) som med sin ålder antagligen höjer medel­åldern rejält, tar den relativa röran med upphöjt lugn.

- Jo, storyboards är det ont om. Vi vet al­drig vilka bilder vi ska ta, ur vilka vinklar och det kan vara lite frustrerande ibland men det ger också en bra flexibilitet. Och eftersom vi inte har några lampstativ eller ljusriggar får vi också mer rörlighet.

Brantas berättar att även Alexandra har haft åsikter om ljussättningen och att hon fick honom att ändra när hon tyckte att en scen "behövde lite sol". Ytterligare ett spänningsmoment kom­mer av redan nämnda reversalfilm, som man inte alltid vet hur den kommer att se ut när den väl är framkallad. Ett faktum som Lukas kan få panik av: "Tänk om vi får göra om allt!"

Nöjesguidens fotograf bränner av några plåtar mot Lukas där han sitter och plötsligt, för en kort sekund, gör Lukas en snabb imi­tation av en byfåne på väg att falla av gärsgår'n. Det går ett sus genom teamet, som om de just har sett en naturlag brytas: Lukas Moodysson apar sig framför en kamera.

Alexandra får yla efter sitt knark ett otal gånger till innan det är dags för "lunch" -klockan 22.00. Hela teamet verkar lida av en inspelningsrelaterad jet-lag och är mer ystra än någonsin där de sitter kring lång­bordet i samkvämslägenheten på våningen ovanför inspelningsditon. Det mesta har gått planenligt och utan friktion och jag sköljer ner mina tidigare dubier om Lukas regikunskaper med en Ramlösa. Brantas håller hov med mer eller mindre slagfärdi­ga skämt och jag frågar Lukas varför man väljer ett så sanslöst omständigt medium som film för att göra sig hörd.

Lukas berättar att han faktiskt redan un­der DI-tiden fick för sig att han var trött på film och att han borde bli modefotograf. Ef­ter ett försök i den branschen insåg han dock att han inte hade något att hämta där och fortsatte sitt arbete med den rörliga bilden. Men han håller med om att det kan vara krävande.

- Frustrationen uppvägs av att få se min historia och mina repliker få liv. Jag har al­drig jobbat i grupp tidigare men har länge varit intresserad av det sättet att arbeta. Som när fyra killar står i en replokal och al­la jobbar mot samma mål. Filminspelning­ar, när de är som bäst, kan fungera lite som musikskapande. När man ger och tar lite. När allt inte är så fast bestämt från början, för då, när man har bildmanus, blir det mer klassisk musik. Vi brukar istället säga att vi spelar jazz.

Den flexibla registilen, improvisationstek­niken, står lite i kontrast till den bestämda och målinriktade Lukas. En lätt motsättning. Men Lukas håller inte med.

- Nej. I dag är lite extra rörigt eftersom var en nypåkommen scen. Men okej, ibland släpper jag det kanske för löst, bland saknar nog både ljudtekniker och fo­tograf lite riktning men de är nog nöjda än­då Nej. förresten ljudtekniker är nog aldrig nöjda med att inte veta vad som ska hända, men jag tror att Ulf trivs. Vi har en bra ar­betsmetod. Ibland märker jag visserligen att skådespelarna blir lite stressade. När de suckar att de inte har hunnit lära sig sina repliker, får jag ta det lite lugnare.

- Ibland kan jag drabbas av tanken att: Wow, alla dessa människor jobbar för att min idé ska bli så bra utförd som möjligt. Plötsligt lyssnar folk på mig, tar det jag sä­ger på allvar. Om jag säger att jag behöver Novalucol så är det någon som går och kö­per. Det är en underlig känsla. Ungefär som ett undantagstillstånd.

Dagen efter.

På väg till Lukas som bor inhyst i en av Trollywood hyrd lägenhet. Vi parkerar bilen vid ett tvåvåningshus i sten. Gatan är rätt, numret också men färgen fel. Det är blekt ro­sa, inte gult som Lukas sa dagen innan. Hu­set bredvid är dock gult. Medan vi diskuterar huruvida det är lättare att missta sig på färg eller gatunummer öppnas dörren på glänt och en liten klarögd tant tittar ut. Kanske in­te skrämt, bara lite undrande. Det här är en dam med koll på grannskapet och vi är defi­nitivt främlingar. Hon har "verkligen aldrig hört talas om Trollywood" men när jag be­skriver Lukas vet hon genast att han bor i hu­set brevid, en trappa upp. Till vänster.

Lukas tar emot med sömn i ögonen. Vi hade lämnat inspelningen strax före mid­natt och det hade flutit på bra även däref­ter. Så pass bra att de hade lyckats klämma in en extra scen. Men det blev ganska sent. Gårdagens t-shirt ligger slängd över en stol och jag frågar varför han hade den bak och fram, och Lukas säger att han inte insett det förrän Malini i går påpekade samma sak. Vi är först inte helt säkra på om vi ska tro ho­nom; men när vi senare pratas vid per telefon dyker detta obetydliga ämne återigen upp (med den envetenhet som nästan bara futila ämnen hyser) - och Lukas bedyrar att det hela verkligen var ett stressymptom.

Lägenheten ser ut som en ungkarlslya av värsta sort, den där sorten där man miss­tänker att någon får betalt för att komma en timme om dagen och stöka till det. Lu­kas sover här, knappast något mer och han säger att det känns bisarrt när frun Coco och lilla Emil kommer på besök.

- Det är som om vi vore skilda: "nu ska vi åka och hälsa på pappa en stund i hans äck­liga lägenhet".

Teamet får fungera som en surrogatfa­milj. Lukas visar en bärbar CD-spelare som han fick i present alldeles nyligen.

- Jag har inte varit med om något liknan­de sedan jag var liten och stod i leksaksaffä­ren och fingrade på en leksak som jag sedan fick på julafton. Min pappa hade sett att jag gillade den. Så var det nu också. Jag ville köpa CD-spelaren men undrade om man verkligen måste köpa en sån med "electronic shock protection". Jag var sur och beklagade mig över att den var så dyr. Då var det någon i teamet som gick tillbaka och köpte den till mig.

Jag undrar om Lukas känner sig privilegi­erad. Han är bara 29 år men har redan gjort två kortfilmer, fått ett antal diktsamlingar och romaner publicerade, gått DI, och nu gör han långfilm.

Han tvekar en aning, säger sedan:

- Jag längtar efter känslan av att ha åstad­kommit något, exempelvis att den här fil­men ska bli jättebra, men det är alltid "se­dan", inte nu. Jag känner mig inte stolt, den positiva känslan uppväger inte den negati­va inför det jag har skrivit, pinsamhetskänslan är större än stoltheten. Jag längtar till den tiden då det är tvärtom, då ska jag få den ro som jag inte har nu. Men det kom­mer nog alltid vara så här. Gräset är alltid grönare i framtiden. Bra aforism, va?

Mmm, låter lite Rolf Zetterlund. Men till den upplevelsen hör ibland en känsla av att vara en fake, att inte vara på riktigt. En svårighet att fylla upp den bild man själv har skapat av ett givet yrke; regissör, författare, skådespe­lare. Känner du igen det?

- Absolut, det känner jag hela tiden. Väl­digt mycket. Jag vet inte vad den kommer av, kanske att man vill förstöra det man har gjort.

Ytterligare en aspekt på debut i långfilmssam­manhang är att det kan vara svårt att komma igen om filmen man har gjort blir en flopp. Får du lättare en extra chans eftersom du har gått Dl?

- Nej, inte därför, snarare tack vare att jag också är manusförfattare. Om jag skriver ett bra manus säger nog ingen: "Nej det här vill vi inte göra eftersom du har ju gjort en dålig film tidigare". Att enbart vara regissör måste vara mer riskfyllt, jag kan överhuvudtaget in­te sätta mig in i den situationen. Det är inte det att jag är en principfast förespråkare för auteur-traditionen -  jag skulle kunna låta andra regissera mina manus - men jag kan inte förstå hur man är funtad om man nöjer sig med att göra film på andras historier.

- Manusförfattaren är den viktigast per­sonen i ett filmprojekt, fortsätter han. Jag säger inte detta för att polemisera, men jag tycker exempelvis att Tic Tac är Hans Ren­hälls film - och skådespelarnas. Men det är nästan alltid bara regissörens namn som nämns när man pratar om film. Kvadda ma­nus kan alla göra men det är omöjligt att lyfta ett dåligt manus.

Lukas är medveten om att han kanske trampar på ömma tår men menar att det finns en missuppfattning om regissörens roll.

- Regirollen omges ofta av en demonisk, gudaktig bild, men det handlar egentligen bara om att vara en människa som kan skapa förtroende och bra stämning. Jag ser mitt jobb nu ganska mycket som att vara snäll och uppmuntrande, lite arbetsledare, men mer fritidsledaren i biljardrummet än rektorn.

Likt många andra regissörer jag har mött ser Lukas ganska lite på film. Den vanligas­te orsaken brukar vara ont om tid. Ungefär som för gemene man. Och så även för Lukas som när han inte jobbar väljer att vara hem­ma med sin fru Coco och tvååriga Emil (som fick ett syskon i juli).

Ser du inte ens svensk film?

- Jag försöker men jag har ett jobbigt, lite bakvänt förhållande till svensk film. Jag blir nämligen ledsen om det är något som är bra. Jag får prestationsångest om det är någon som är bättre än jag.

Men Tic Tac hade du sett?

- Nej, faktiskt inte. Bara snabbspolad på vi­deo när jag letade efter en skådespelare. Nu känns det som om jag har sett hela filmen, vilket är synd eftersom det ska vara en bra film, och jag känner Hans Renhäll sedan DI.

Följer du filmdebatten?

- Vilken? Jag är helt ointresserad av filmpolitik och branschen. Det var delvis därför jag flyttade från Stockholm. Jag tycker att det är något äckligt med alla koketterier, när alla samlas i små klickar, bor på samma ställe, gör samma saker. Därför ska jag bo i Malmö. Det bästa med Malmö är att staden inte har en egen identitet som man måste anpassa sig till.

Och så var det där med tumultet vid Da­gens Nyheters besök. Lukas tvekar först, överväger kanske hur mycket han ska säga.

- Nej, det var bara en oerhört inkompe­tent fotograf, säger han till slut. Han var faktiskt otroligt dum. Han sa rent föroläm­pande saker. En av de första saker han sa till mig, var att jag var en av de mest stela som han någonsin hade fotograferat. Och sedan fortsatte han i den stilen, "nu är du bara en Pellejöns" sa han när jag inte ville ställa upp på vissa bilder. Och det är oerhört plåg­samt när någon bara klampar in på inspel­ningsplatsen och säger: "Men le lite grann då!" Mitt under inspelning! Och så kom han in och fotograferade när jag gick igenom manus och då bad jag honom att sluta. Istället gick han ut till Malini och sa att han aldrig hade träffat en så grinig person: "Och han som inte ens är känd! Fattar ni in­te vilken PR detta är för er film, det är värt en halv miljon med en sådan här artikel i DN. Han borde vara mer samarbetsvillig!" När jag hörde att Malini hade blivit ut­skälld gick jag fram och slängde ut honom. Jag gick till attack. Men inte handgripligen. Det var en lustig dag, det var samma dag som de ringde från TT och berättade att kommunalstyrelsen i Åmål protesterade. Det var nog sista jobbet DN gjorde med mig.

Efter en fotosession som bland annat fick Lukas att klä på sig pyjamasen igen kläm­mer vi in oss alla tre i den minimala bilen och beger oss till Film i Väst för samtal med filmens producent, Lars Jönsson, och sedan tillbaka till flickrummet igen. I bilen frågar jag varför han valt att göra film om två tonårstjejer.

- Jag kan komma med massa förklaringar varför jag gör just den här filmen men det blir bara efterhandskonstruktioner. Det handlar egentligen bara om att det är det som känns roligast och mest spännande. Men absolut inte att det var det enklaste va­let. Ibland känner jag att jag har gett mig på saker som jag inte behärskar. Egentligen är jag ju alldeles för gammal - och av fel kön.

 

HÅRD SKOLA

14-åriga Alexandra Dahlström gör filmens huvudroll Elin. Som stockholmare har hon ibland lite svårt att hitta den rätta dialekten. Hennes övningar under inspelningen att på åmålska utbrista "Men jag vill knarka", ger en viss bild av hennes ambitioner, och inte minst Lukas Moodyssons strävan efter att detaljerna ska bli rätt. I ett av Film i Västs programblad kan man läsa (trots att detta är sådant som Lukas helst inte vill ska komma ut) att Alexandra tittade på gamla avsnitt av Macken för att få in den rätta nyansen i talet. Lukas hittade Alexandra i Christina Olofsons Sanning eller konsekvens där hon gjorde en av de större birollerna.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Efter det sista mötet med Lukas Moodys­son söker vi upp producenten Lars Jöns­son, mannen med de många bolagen Trust film, Memfis film och Trolfywood, som just har anlänt från Stockholm. Med hans arbeten med udda själar som Björn Runge, Leif Magnusson och inte minst Lars von Trier i bakgrunden känns det helt följdriktigt att Lars Jönsson beslöt sig för att satsa på Lukas Moodysson. Men det har det senaste åren höjts många röster mot att släppa lös debute­rande, unga regissörer innan de är mogna nog att ta i ett så stort projekt som en lång­filmsinspelning ändå är. Risken att efter en eventuell publikflopp drabbas av inofficiellt yrkesförbud, anses vara överhängande. Det talas om talanger som kvävs i sin linda. Lars Jönsson erkänner och inser ansvaret.

- Det är ett dilemma det där men å an­dra sidan måste ju alla göra sin debut nå­gon gång, annars får vi ju ingen ny genera­tion filmare. Men visst, fortsätter han, alla filmer är en chanstagning.

Lars Jönsson och Lukas har emellertid redan, i och med Bara prata lite, med fram­gång prövat att samarbeta.

- Den var från början menad att vara en långfilm men jag tyckte att det kändes lite för tidigt så vi bestämde oss för att först göra en kortfilm.

Vid tidigare möten med Jönsson har han talat sig varm för att ge manusutveckling gott om tid, samma sak gäller också för framväxandet av ett samarbete; vikten av att ha ett samkört regissör/producent-par är, enligt Jönsson, stor. Och det råder ingen större tvekan om att Jönssons förtroende för Moodysson är stort. Lukas är "en genuin berättartalang" och har haft en enastående förmåga att omarbeta manuset utan att tappa dess kär­na. Och den improvisationsteknik som vi har tagit del av är tydligen inte alls sympto­matiskt för Lukas arbete. Manuset är utför­ligt planerat och det är bara de små detal­jerna som har tillåtits omdaning på plats.

Stadga i det annars unga teamet ges av rutinerade namn på tunga poster som bland annat klipp och fotografi, Michal Leszczylowski respektive Ulf Brantas. De jobbar också i ett mindre format, både vad det gäller budget och filmiska ut­tryck. Stapeln av kronor är endast nio miljo­ner hög, vilket gör ett eventuellt fall min­dre ödesdigert

- Det är mycket värre att dra igång en apparat på normala 15 miljoner. Det här är ett vettigt projekt att debutera med.

Och fortsättning lär följa. Moodysson-Jönsson har redan en ny filmidé under be­arbetning.

FILMHUVUDSTADEN

För att göra en kort framgångssaga ännu kortare görs det nu fler filmer i Västsverige än någon annanstans i landet. När Nöjes­guiden var på besök spelades förutom FuckingÅmål även norska Sufflösen in här. Roy Andersson var på möte här samma dag och Lars von Trier har väft Trollhättan som skådeplats för sin kommande musikal Dancer in the Dark. Leif Magnussons Hela här­ligheten färdigställdes i våras, Daniel Al­fredssons Vildhundama och Colin NutleysUnder solen är två andra exempel på filmer som är på gång.

Film i Väst lade för snart två år sedan, in­för ett samlat Filmsverige, fram ett pro­spekt som handlade om att bygga upp en mindre, men dock, filmindustri i Västsveri­ge. Grunden var Film i Västs flytt från Alingsås tili den mer filmvänliga kommunen Trollhättan, samt ett rejält knippe olika bi­drag, bland annat från EU. Men det behöv­des nytt folk och, framför allt, intresserade filmproducenter. Där många såg projektet som en utopi gjorde Lars Jönsson en kalkyl som ledde fram till tanken: "Fan, det här kan nog låta sig göras." Varför då just här? Ett av svaren är, enligt Lars Jönsson, att Film i Väst inte bara har visioner utan även en verklighetsnära plan att genomföra dessa med.

- Jag tror också att det är viktigt att det hela inte initierades av filmbranschen, utan av landstings- och kulturpolitiker som har förankrat projektet i samhället.

Jönsson menar att om det är filmfolk som står för fiolerna är risken större att eventuella egenintressen kan orsaka grus i maskineriet. Han säger att det råder en stark pionjä­randa i området, något som han själv bidrar till - och själv har drabbats av. Han ser nu till att placera så många produktioner som möjligt här.

En annan anledning att så många produ­center nu förlägger hela etter delar av sin produktion till Trollhättan är att Film i Väst skjuter till den så kallade toppfinansiering­en, det vill säga de där sista miljonerna som får filmens budget att, åtminstone på pappret, gå ihop. Jönsson ser egentligen bara ett pro­blem: de obehagliga luftgroparna som drabbar de små flygplanen som trafikerar sträckan Stockholm - Trollhättan. 

Men begreppsförvirringen är ofta stor. Trollywood är alltså ingen plats, ingen stor filmstad som namnet kan antyda, utan Jöns­sons produktionsbolag som tillsammans med andra bolag är inhyst i Fiim i Västs gula tegelbyggnad på ett gammalt industriområ­de. Och Film i Väst är en regional fitmorgani-sation som med chefen Tomas Eskilsson i fronten på olika sätt stödjer filmens utveck­ling, både vad det gäller faktiska produktio­ner och som grundläggande arbete för framtiden, I huset finns en inspelningsstudio och en ny på 800 kvm ska stå färdig i höst. Danska Zentropa har investerat i ett teknik­bolag för efterproduktion och Fitmhusateljeerna har etablerat en filial i regionen. 

Denna stora satsning har betytt mycket för Trollhättan med omnejd, kommunsty­relsen uppges vara nöjd och de involverade är övertygade om dess betydelse. Men Nöjesguiden hittade inte det självklara bi­fall som var väntat när vi frågade folk på stan. De flesta kände till Film i Väst men dess verksamhet ansåg de sig inte ha märkt så mycket av.

Damen i stora hotellets reception suger på en lång konstpaus innan hon säger:

- Nej, vi har inte märkt någon större skillnad, vi har alltid fullt här, men det är klart...Tomas von Brömssen gick ju omkring här sminkad för ett tag sedan.

Infödde platschefen på Fucking Åmål, Karl Strandlind, fångar nog ändå bäst de entusiastiska stämningar som rådde i den nya filmpoolen.

- Nu kanske folk kan förknippa Trollhät­tan med film istället för nedbrända moskéer.