TEXT: Fredrik Sahlin
För 100 år sedan kostade det 20 öre att gå på bio. Det var ganska dyrt. Idag kostar det 70 kronor. Det är också dyrt. Inte minst i de fall då biografduken bara är en ynka tum större än TVn där hemma. Men det kan komma att bli ännu dyrare.
En biografbiljett är hårdvaluta. Det visar inte minst de slogan-tävlingar och dylikt som Coca Cola och andra företag öser ut över Sommarsverige. "Samla tio choklad-papper. Säg något kul och vinn en resa till månen. Andra till tionde pris är fem biobiljetter." Faktum är att det är ganska dyrt att se film på bio. Kanske inte reellt, men definitivt relativt sett.
Om biobiljetten hade följt prisutvecklingen från 1966 hade en biobiljett idag kostat drygt 50 kronor och inte de 70 kronor som vi nu måste punga ut med, oavsett om vi går på megabiografen eller på en liten bioholk (medelpriset för landet är 66 kronor men då räknas barnfilmerna in, vilka oftast tingar 40 kronor). Skillnaden på nära 20 kronor kan tyckas vara liten att bråka om, speciellt med tanke på att genomsnittssvensken ser knappt två filmer per år, och den personliga förlusten därför inte är speciellt kännbar. Däremot är det naturligtvis stora pengför de största biografägarna, Svensk industri och Sandrews. Frågan är dock hur länge de kan höja priserna innan publiken reagerar och låter de stora multibiograferna stå ensamma i pop corn-oset.
Kanske kommer prisändringarna att ta andra former, så att det blir som det en gång var här hemma: att man betalade olika mycket beroende på var i salongen man satt. Eller att det blir som det sedan länge är i England: du betalar mer för att sitta i en stor THX-klassad premiärbiograf och mindre för att se på duk i miniformat eller på kvartersbiografen som ger mindre och udda, men likväl nya, filmer.
Systemet med differentierade priser kan vara till gagn för såväl publik som bolag - beroende på hur det används.
Men chansen att de svenska bolagen ska införa differentiering genom att sänka priset på de små salongerna är kanske inte så stor. Risken är istället uppenbar att det blir tvärtom: att de stora blir mycket dyrare och de små i bästa fall har kvar ett oförändrat pris. I Norge ägs merparten av biograferna av kommunen, men det har på senare tid kommit några privata intressen på marknaden och de differentierade priserna är på ingång. Ett inte så lyckat exempel på detta, ur publikens ögon sett, är när 20th Century Fox hyrde in sig på Oslo Spektrum och visade den renoverade kopian av Stjärnornas Krig för 125 norska kronor per person. Man får anta att popcorn-försäljningen inte slog branschrekord den kvällen.
Det är emellertid inte bara det faktum att filmsalongerna skiljer sig mycket i storlek och sittkomfort som talar för varierade priser. Den första omedelbara anledningen vore väl att locka folk till biograferna. För 30 år sedan löste det svenska folket 35 miljoner biljetter per år och 1996 enbart 15 miljoner. Det publikraset beror självklart inte bara på priset men en flexibilitet i prissättandet skulle nog inte hämma publikflödet. Nu när procentsatsen för arbetslösheten har stabiliserats på en tvåsiffrig nivå skulle en billigare biljett för just dessa vara på sin plats. Eller varför inte helt enkelt subventionera ungdomarna som av den senare tidens undersökningar utsetts som de stora förlorarna. Pensionärerna, som enligt samma undersökningar, får en allt drägligare tillvaro, åtnjuter fortfarande positiv särbehandling vid biokassan - trots att de alltså mte längre är ensamma om att vara sysslolösa på dagtid.
– Pensionärspriser är väl något av kutym i branschen, säger Jeanette Nilsson, biografchef för SF i Göteborg.
I samma stad existerar ett uns av det differentierade tänkandet, åtminstone på biografen Filmstaden, som tar 50 kronor av den som vill se film före 17.00. På vardagar. Det har dock inte visat någon större verkan på det totala biogåendet.
– Det är inte speciellt lönsamt, jag skulle nog vilja säga att det är plus-minus-noll. Det är mer en markering. Det ska vara dyrare under prime time.
SFs VD, Torsten Larsson, berättar att respektive stads biografchef bestämmer prisnivåer utefter sin kunskap om den kundkrets de jobbar med.
– I Stockholm lönar det sig inte med billigare pris på dagtid. Det kommer inte tillräckligt med folk helt enkelt.
– Men pensionärsrabatt finns visst fortfarande någonstans, säger han.
Att sänka priset för arbetslösa tycker han är en behjärtansvärd idé, "de arbetslösa har varit uppe på bordet och vänt", men det skulle bli alltför svårt att lösa rent praktiskt. Torsten Larsson säger också att man inom SF har fört en lång diskussion om differentierade priser men att man aldrig har lyckats komma fram till någon helgjuten lösning. Att en film skulle kosta mindre för att salongen är dito, tycker han inte är rimligt. Inte heller att det finns någon anledning att ha olika priser för olika platser.
– Det finns inga "första raderna" längre i våra biografer. Man ska se lika bra från alla stolar.
SF har, som bekant, slopat de måndagspriser vilka bolaget, liksom Sandrews, införde i början på 90-talet.
–Vi såg inte den ökning av det totala biogåendet som vi hade hoppats på, i praktiken blev det bara så att vi flyttade runt biobesöken från en dag till en annan.
Konkurrenten Sandrews har emellertid behållit sina billigare måndagar. Inte heller detta bolag anser sig tjäna grova pengar på denna mer uppstyrda form av differentiering men biografchef (de har bara en) Bo Nilsson säger att det ligger "ett mjukt värde" i att ha kvar dem. Förhoppningen är att det ska stimulera biointresset, att måndagens biobesök ska ge mersmak och att kunden sedan ska komma tillbaka en annan dag.
– Poängen med en specifik lågprisdag är att folk jobbar in en rutin, och eftersom det kommer mycket publik blir själva besöket desto roligare för alla. Det är ju trots allt en helt annan sak att se på film i sällskap med många andra än att sitta själv. Våra måndagar är mycket bättre än branschens i övrigt, fortsätter han utan att överraska, så man får väl dra slutsatsen att publiken gillar priserna.
Han vill dock inte sträcka sig så långt att hävda att folk är snåla.
– Men det finns många människor som letar röda priser, som känner sig nöjda med att ha gjort en bra affär.
Om man tittar igenom repertoaren i de tre största städerna framgår det tydligt att bolagen tar chansen att höja priset på extra långa filmer. Film per parti och minut, helt enkelt. Oscarmagneten Den engelska patienten, exempelvis, kostar 85 kronor på Sandrews minisalong Biopalatset 8 i Stockholm. Bo Nilsson erkänner att det är så, och att en Oscar eller fler kan dra upp priset, men säger sig kunna försvara åtminstone det förstnämnda ur en driftmässig synpunkt -l ång film, färre betalningstillfallen - men tillägger att han egentligen inte tycker att längden ska spela någon roll.
– Jag förstår om kunden ibland kan känna sig lurad. Det finns ju många långa filmer som är tråkiga.
Kvalitetsaspekten lyser annars med sin frånvaro i denna rundfrågning. Vilket i och för sig är rätt rimligt eftersom detta skulle innebära ett rejält definitionsproblem. Sanna Grönlund, på Triangelfilms Biograf Sture i Stockholm, närmar sig dock en sådan när hon svarar på frågan om man som liten biograf, med mer udda filmer, känner sig pressad att dra ner priserna för att locka publik.
– Vi vill inte rea bort våra filmer, det vore som att säga att vi har så konstiga filmer att vi måste dumpa priset. Egentligen är det Batman som borde kosta 40 kronor och våra dubbelt så mycket.
Det är uppenbart att frågan om differentierade priser har diskuterats ett tag i branschen. Alla tillfrågade - inom och utom denna texts ramar - ger ifrån sig en lätt suck och drar igång sina motargument, argument som inte verka bottna i personlig övertygelse utan i en ekonomisk-praktisk sådan. Biografcheferna tycker extra illa om de specialerbjudande som de olika filmdistributörerna anordnar tillsammans med media. Det till synes lättlösta erbjudandet "Gå två, betala för en" erbjuder, enligt dem, svåra problem för personalen i biljettluckorna och deras dataprogram. Alla är också rörande överens om att 70 kronor inte är för dyrt för en biljett.
– Inte med tanke på de enorma investeringarna som gjorts i Biosverige de senaste åren, säger Sandrews Bo Nilsson. Sverige har en av världens bästa biostrukturer. Detta samt att biopubliken får två timmar underhållning skapad av några av världens mest kreativa begåvningar borde vara värt entréavgiften.
Även om det där om "världens mest kreativa begåvningar" i många fall milt sagt kan ifrågasättas kan man ju ändå betänka att en biljett inte kostar mer än en snabbt försvinnande drink på krogen.
Å andra sidan räcker 70 kronor till en månads förråd av corn flakes.
Stad:
Kategori:
