Fråga Lund - Regina Lund

Precis som knark är synonymt med Thorsten Flinck och rock´n´roll med Lars Adaktusson, så är ordet sex obligatoriskt i alla rubriker som handlar om Regina Lund. Men jag är övertygad om att Thorsten hellre pratar tvättråd än mer bisarra saker som knark, hjärtstillestånd på Södermälarstrand eller att ha barn ihop med Annika Jankell. Och på samma sätt har jag fått för mig att det är med Regina. För får hon frågan om hon föredrar kyssar framför kalvsylta, kan man ge sig fanken på att rubriken blir "Regina Lund: Sex är viktigare än mat". Men hur låter det om man skuggar henne ett par dagar, följer henne i hasorna på filminspelningar, manusläsningar och tekokande? Är det en annan Regina som framträder då? Vette sjutton. Det hela börjar hur som helst hemma hos henne. Eller snarare slutar, för det här är tredje gången vi ses. Regina visar mig runt i den rökelsedoftande lägenheten. Hall med mängder av foton varav ett är signerat av Billy Wilder, sonen Wiggo Love Linblås blå rum, kök med badkar (säkert helt emot någon svensk byggnorm) och rött sovrum (helt emot min sovnorm). Regina bjuder på brustablett och te vid det låga Yin&Yang-bordet i köket, där vi snart sitter och pratar skit. Bokstavligt talat. Jag har frågat henne hur hennes skapande fungerar, och då kan man svara att det är ett konstant flöde eller liknande. Regina liknar det vid att bajsa. Eller kräkas. För mig, säger jag, är det tvärtom. Men jag struntar i att utveckla det, då jag inser att liknelsen plötsligt blivit ännu ofräschare. -Nej, säger Regina, det är jättekul med kiss och bajs. Men kiss är ju inte särskilt kul. - Nej, bajs är mycket roligare. Det är roligare ljud på något sätt plus att det är mer genant. Det är tyngre helt enkelt. Jag menar, all bra komedi är ju tragik, skruvad tragik. Och det är ju en bajskorv. "Comedy is tragedy plus time", som Alan Alda säger i Woody Allens [I]Små och stora brott[/I]. "The night Lincoln was shot, you couldn't joke about it. But now, time has gone by, and now it's fair game" - Så om man då säger "humorn är en bajskorv", så är den det för att man bara kan skämta om det när den har lämnat kroppen? Ja, men det är ju ingen korv innan. - Du borde ha sett [I]Censorn[/I] som jag spelade på Stadsteatern i Göteborg, säger Regina. Då hade jag en tangatrosa och en kondom med en plastbajskorv instoppad och när jag satte mig ner tryckte jag ner kondomen så att det såg ut som om jag bajsade. Fröken Fontaine gör det för att provocera fram emotionella minnen hos censorn, för att slå hål på hans fasad. Hon frigör honom från sin impotens genom att komma på att han såg när hon bajsade när han var ung och blev kåt. Så då bajsar hon och då blir han kåt och så har de sex. Skitsvår scen helt enkelt. Tio dagar tidigare, en söndag i slutet av maj, har det varit kollationering för [I]Victor Victoria[/I] på Oscarsteatern. Det är då hela ensemblen träffas för första gången och gemensamt går igenom föreställningen. Uppe i teaterbaren står ett femtiotal personer och väntar på att Jan Malmsjö ska bli klar med champagneupphällandet. Iklädd blå-rödrutig utanpåskjorta och gråvita sneakers ställer han sig mitt bland alla med en låda Moët under armen och utbringar en skål. Regina går omkring med Wiggo på armen och hälsar och kramas. Utöver Jacob Eklund, Allan Svensson och de övriga skådespelarna minglar även dansare, sminkös och ljudtekniker med koreograf, scenograf och kapellmästare. Jag skymtar även en av de tre producenterna, Vicky von der Lancken, som tydligen fått permission dagen till ära. De flesta verkar ha jobbat ihop tidigare, eller är åtminstone bekanta på ett eller annat sätt. - Så är det ju, säger Jacob Eklund, den här världen är så liten att det är näst intill oundvikligt att man har jobbat med varandra någon gång tidigare. Till slut ledsnar Wiggo på all uppståndelse och går iväg och sätter sig bakom hörnet. Efter välkomstceremonin slår sig hela ensemblen ner vid ett stort bord en trappa upp. Salongen råkar vara uppbokad av något företagsevent just idag. Vid ena kortsidan sitter regissören Anders Aldgård, Jan, Regina, Jacob och Allan. På bordet står skålar med frukt, petflaskor med Ramlösa, plastmuggar, manus och pennor. På en bänk längs med väggen finns mjölk, kaffe, tepåsar, tevatten, socker och kaffelängd. - Vad roligt att få se alla dessa namn som man hört talas om så mycket, säger Anders och börjar beskriva Broadwaysuccén som får premiär i september. Han beskriver [I]Victor Victoria[/I] som "varm, trevlig, glittrande, gripande, befolkad av riktiga människor". Den hade urpremiär i mitten av 90-talet och bygger på Blake Edwards film med Julie Andrews i titelrollen. När Anders såg den bestämde han sig för att försöka köpa rättigheterna, men det visade sig att Vicky hunnit före. - If you can´t beat them, join them, säger Anders och ler mot fru von der Lancken som sitter med sin medproducent Julius Malmström vid bortre långsidan. - Paris, 30-tal, säger Anders, mycket spännande saker... homosexualitet, dragqueens... Allan Svensson spelar en obehaglig typ. - Varje rollbesättning är en förolämpning, säger Jan Malmsjö. Nu ser jag vad det står på hans t-shirt. "Jag är en eternell". Anders drar igenom handlingen i korta drag - om hur nattklubbsartisten Toddy får snilleblixten att göra om den fattiga sångerskan Victoria till transvestiten Victor som klär ut sig till kvinna. Alla slår upp första sidan i manus och Anders börjar läsa scenanvisningarna. Ljudteknikern spelar upp ouvertyren från en CD-skiva. Anders sjunger på svenska över den amerikanska rösten på skivan. Vicky trummar med handen. En förkyld Camilla Thulin sitter och snörvlar i leopardmönstrade byxor och vit chiffonghalsduk. Hon skissar på Reginas kostymer och klänningar, invid teckningarna gör hon anteckningar. Efter någon timme med högläsning av manus, men med total avsaknad av inlevelse, börjar mina tankar fara iväg och jag tänker på det Jacob Eklund sagt. Ägnar mig åt en egen variant av Kevin Bacon-leken: Regina Lund och Jacob Eklund var båda med i [I]Pariserhjulet[/I], Regina har spelat mot Allan Svensson i [I]Hassel - Förgörarna[/I], Allan och Jan har varit med i [I]Dödsdansen[/I], Allan och Jacob i [I]Bert[/I]-filmen, Jan är före detta svärfar till Regina och Camilla Thulin lever ihop med Johan Rabeaus som Regina spelade mot i TV-serien om Ivar Kreuger. Sedan börjar mina associationsbanor gå över styr - Jan Malmsjö har en minimal roll som pressfotograf i Hitchcocks [I]En läcka i ridån[/I] med Paul Newman och - Julie Andrews! - Det här är en jävla bra låt, säger Jan om Victors entré. Vi lyssnar, utan att regissören eller Regina sjunger med. Själv hör jag ingen melodi över huvud taget. I fikapausen pratar jag och Regina om deadlines. - Jag hittade gamla anteckningar där jag hade en mission, säger Regina. Att jag skulle ha skrivit minst en bok, gett ut minst två skivor och gjort minst två långfilmer innan jag fick slappna av. Helt sjukt. Sedan hittade jag en lista som var lite mer resonlig där jag hade skrivit att när jag gjort en tung rulle som jag är nöjd med och en platta som jag känner är äkta, då får jag andas ut och bli gravid. Jag frågar Regina om hon behöver deadlines. Det är ju alltid lättare att få saker gjort med en arg chef som håller ordning på hur man sköter sig. Annat att vara sin egen. - När man hamnar i den här spiralen att alla jävlar ska tycka så mycket mår jag dåligt. Precis lika lite som jag mår bra av att vara inburad i en institutionsteater så trivdes jag inte med att vara inburad i Warner Music. Det var för många som tyckte för mycket, jag fick inte vara ifred med mitt skapande. Sedan valde jag samarbetspartners som de inte gillade, som de tyckte var fel och inte hippa nog. Jag blev för bråkig, ville inte att skiva nummer tre skulle låta likadant som de två första bara för att kritikerna gillade dem. Vi är ju så rädda för att göra bort oss. Vi är så rädda för att inte vara rätt. Och jag spyr på det. På väg ut från Oscarsteatern kikar jag in i salongen, det är det ökända amerikanska pyramidspelsföretaget ACM som håller väckelsemöte. Själva kallar dem det nätverksmarknadsföring och projicerar bilder på vice VD:ns villa, pool, vackra fru och välartade barn. Detta tillsammans med Vicky von der Lancken får mig att inse vilket syndens näste detta är. Det går ett par dagar. Regina har åkt till Laxå för att medverka i en kortfilm. Sista inspelningsdagen kommer jag efter. Jag tar 07.10-tåget mot Hallsberg och försöker duktigt förbereda mig med att skriva ner lite nya frågor och ämnen som dykt upp sedan sist. Tanken är att jag ska göra själva intervjun med Regina på tåget hem till Stockholm samma kväll. Och det är i höjd med Flemingsberg som jag stelnar till och börjar riva i väskan. Jag plockar upp minidiscen och kan mycket riktigt konstatera att jag glömt mikrofonen hemma. Fanihelvetesjävlaapa. I Hallsberg byter jag till en liten femtiotalsaktig rälsbuss och i Laxå väntar rallyföraren Mats som kör mig ut till inspelningsplatsen. Bilen stannar vid ett litet pittoreskt torp mitt ute i skogen. Utanför sitter ett tiotal personer i alla åldrar, tjocklekar och former. Statister. De fikar lågmält och hyschar mig när jag säger hej. Hundra meter upp i skogen spelar de in. Jag traskar iväg och möts av ett filmteam samt Regina halvt nedgrävd i marken med mossa på valda delar av överkroppen och myggbett på de icke skylda. - Här, säger hon och kastar en myggmedelsdeo mot mig. Jag får en kopp kaffe av Bosse som spelar den andra huvudrollen, en man som hittar en kvinnlig lök i skogen. Regina är en kvinna som en gång varit människa men återgått till naturen och, ja, blivit en lök. As you do. Det slutar med att även Bosse flyttar ut i ett hål bredvid Regina. Med resväska och allt. Männen bakom filmen heter Daniel Svanberg och Daniel Nylund, de är från Örebro och har pluggat film i San Fransisco. Filmen har en budget på 100 000 kr och är Danielarnas första, utöver ett par dokumentärer. Stämningen är oerhört familjär och avslappnad, även om jag kan ana mig till en viss fascination över att ha gamla [I]Rederiet[/I]-Mona här ute i obygden. När en av statisterna är på väg att sätta sig på en ledig pinnstol säger en annan snabbt "Akta, det är Reginas". Halvt på skämt, halvt inte. Det är svårt att se någon röd tråd i Reginas rika produktion. Hon har spelat allt från ryska maffiaexperten Galina Kalinova i [I]Hassel[/I] och schlagerdrottning i [I]Livet är en schlager[/I] till lesbisk polisaspirant och Greta Garbo. Samt, icke att förglömma, sexrådgivaren Stella Måne i kommande [I]Kärlekens språk Redux[/I]. Det skulle väl vara att det genomgående är ganska starka, självsäkra karaktärer. Ser du någon linje i allt du gör? - Nej, absolut inte! Det är som när skivbolaget sa att "det måste finnas en röd tråd" när jag höll på med tredje plattan, för den spretade mycket åt alla håll. Den röda tråden - det är ju för fan jag! Och det är det farligaste, när man tror att man måste vara försäljningsbar. Det sägs att Harvey Keitel väljer roller genom att nåla upp anbuden på väggen, ta på sig en bindel och kasta pil. Jag tror säkert att Regina har en betydligt strängare urvalsprincip än så. Med ett undantag. Långfilmen [I]Sjön[/I]. Jag berättar vad jag tycker om den, hur den är fylld av människor som hela tiden talar om vad de gör i bild ("Nej, om vi skulle ta och gå då", "Jag häller upp lite mer kaffe" etc) samt ett fyrverkeri av logiska vurpor. Alltså: främst ett genomuselt manus. Jag märker att hon tar lite illa vid sig. Och det är klart, även om det främst är manuset jag kritiserar så är det ju även hennes omdöme som jag någonstans just ifrågasatt. Dock ska sägas att hon gör sitt bästa för att skaka liv i Lisa som kommer tillbaka från London för att sälja barndomshemmet sedan hennes far mystiskt försvunnit. Hon blev för övrigt nominerad till en guldbagge för rollen. Det man på senare tid kunnat läsa mest om när det gäller Regina Lund, är hennes medverkan i den nya versionen av [I]Kärlekens Språk[/I] från 1969. Ända sedan filmens förproduktion har man sett rubriker som "Regina klar för sexfilm" och den mer bisarra "Arne Weise, 72, debuterar i sexfilm med tonåringar". Han agerar berättarröst i en förkortad version avsedd att visas på skolor. Den ursprungliga filmen regisserades av Torgny Wickman som senare gjorde sig ett namn med [I]Ta mig i dalen[/I], 1977. Han låg även bakom uppföljaren till [I]Kärlekens språk[/I] - [I]Mera ur Kärlekens språk[/I]. För övrigt den film som Travis Bickle i [I]Taxi Driver[/I] går på bio och ser med Betsy och där en ung kvinna på klingande svenska berättar: "Mina föräldrar var mycket strikta, de sade till mig att kroppen var Guds hus, sex var smutsigt, något att skämmas för." Den nya filmen är regisserad av Anders "[I]Chock 2 - Kött[/I]" Lennberg och handlar om Stella Måne, programledare för TV-showen [I]Kärlekens språk[/I], som är ett sex- och samlevnadsprogram med studiopublik och expertpanel. - Stella har rockstjärnestatus, alla har en åsikt om henne, berättar Regina. Hon har en mikrofon som även är en ficklampa som hon lyser med mot publiken. På två bildskärmar finns samlevnadsexperterna Maj-Brith Bergström-Walan och Katerina Janouch, och i programmen tas olika ämnen upp, som exempelvis homosexualitet och impotens. Stella har även en pojkvän, en fotomodell spelad av Themba Tainton och som helst vill iväg till Milano. - Han är lite porrfilmsskadad, har utvecklat sin sexualitet efter alla filmer han sett. Men Stella kör på med sin cirkus, medan hon privat är ensam och vilsen. Hon blir med barn och killen drar till Milano. Så hamnar hon på en klubb där hon flörtar med en tjej som hon drar hem och har sex med. Nästa morgon visar det sig att hon bara var en liten artonåring med flickvän, som hon så småningom gör slut med. Och den tjejen i sin tur har en morfar som spelas av Bert-Åke Varg. Så får vi följa hans relation med Kim Anderzon. Parallellt löper historier om dels ett straight par som säger till alla de känner att de har sex, men i själva verket inte har det, och en historia om en bögkille som är ihop med en straight tjej. Filmen slutar i lycka och rullstolssex. Efter showen får Stella skjuts av den rullstolsbundne ljuskillen Rullis, spelad av Jan Mybrand. Han hänger med hem, lagar mat och så slutar det i den så berömda sänghalmen. Men är det egentligen en sexfilm? Jag minns i TV4:s barndom de så kallade erotiska kortfilmerna Sinnligt, sent på natten, men de bestod i att en kvinna tvättade fötterna på en berghäll. - Det är kvällstidningarna som försöker få det till det. Man får inte se några autentiska sexscener. Och alla könsorgan är animerade. Ser du paralleller till ditt eget liv i [I]Kärlekens språk[/I]? - Ja, det är klart. Utsattheten. Cirkusen som pågår, som man är uppsnärjd i. Att vara kontraktsbunden att le. På vilket sätt kan du hjälpa unga i deras sexualitet? - Jag tror att filmen väcker diskussioner, får folk att prata. Filmen är helt emot porr, medan jag väl själv har använt det en eller två gånger som onaniobjekt. Men filmens budskap är "vänd dig inåt, blunda och känn efter, det är okej att vara en sexuell varelse". Och det är superfantomviktigt, sex är friskvård. Alla måste inte ha analsex och gruppsex, samtidigt måste man inte låta bli heller. Bara man inte gör våld på sig själv. Det kan jag önska att någon sa till mig när jag var liten. Där vi sitter på förstubron till stugan och väntar på att Regina ska få göra ljudpålägg, berättar hon om sin tro på det övernaturliga. Om indiska spågubbar och häxan Ängla-Lisa som hon går till, om att hon via ett medium har kommunicerat med Margaretha Krook när hon ville ha svar på en fråga. Och när en kompis skickade en ängel till henne via sms. - Jag fick ett sms, men det stod ingenting. Då frågade jag henne om hon precis skickat ett sms. Ja, sa hon. Men det stod inget, sa jag. Nej, sa hon. Var det en ängel, frågade jag. Ja. Regina slutar berätta och tittar på mig. - Jag ser på dig att du tycker att jag är dum i huvudet. När inspelningen är slut vill alla statisterna ha autografer och bli fotograferade tillsammans med Regina. Av Bosse får hon hans urdruckna kaffekopp med en nalle på som minne. Vi får skjuts till Hallsberg och kan ta ett tåg som går två timmar tidigare än det vi har biljetter till. Jag har ännu inte sagt något om mikrofonen. Först när vi klivit på så harklar jag ur mig blundern. Vi bestämmer att vi ska ses imorgon istället. Så var det med det. Regina somnar liggande över två säten och vaknar först i Södertälje. Tillbaka i Reginas kök och vi har fått ännu en anledning att hålla oss kring ämnet fekalier. Regina stänger dörren till toaletten. - Eftersom jag bor högst upp kommer det ångor och pustar ibland. Men jag svarar att det bara är så det är i dagens Sverige - man träffar inte varandra i trappuppgången utan bekantar sig genom varandras avföringsdofter. Det är ju nästan så nära en annan människa man kan komma. Eller som Elijah Woods Mikey Carver säger i [I]The Ice Storm[/I]: "When you smell a smell it's not really a smell, it's a part of the object that has come off of it, molecules. So the next time you go into the bathroom after someone else has been there, remember what kinds of molecules you are in fact eating" - Åh, säger Regina, det finns så mycket fantastiska filmer... [I]Ice Storm... Magnolia... Pianot... Sjön...[/I] - Hörröduru, nu ska inte du vara elak. Men det tog hårt. Du har kommit tillbaka till det jag sa om [I]Sjön[/I] flera gånger nu. - Nej, men det är klart att jag är ledsen att jag inte får göra filmer som [I]Pianot[/I] en gång i halvåret, men det är inget jag kan styra. Först trodde jag att du slutat vara rolig, men så såg jag att din hemsida har rubriken "Människan, skådespelerskan, sångerskan". Det tycker jag är humor. - Jag måste uppdatera den, jag har verkligen inte gjort det. Var det menat som humor? - Du tyckte det var humorbefriat? Det kändes som någon som drev med bilden många kanske har av dig. - Det här måste du greppa liksom, att mitt skapande är inte min hemsida eller artiklar om mig eller vad andra skvallrar om mig. Det är därför det så ofta egentligen blir meningslöst att göra intervjuer. Felcitat förökar sig och så plötsligt är det "sanningar". Och jag kan inte utgå från det i mitt liv och mitt skapande. Om jag gjorde det skulle jag ta livet av mig. Visst, en dementi spär ju också bara på det: "Harry Schein: Jag är inte pedofil". - När man är kvinna och skapande, och kanske inte är fullt begriplig för sin omvärld hela tiden, så ber jag alltid journalisten "Läs mina texter, lyssna på skivan". När manliga artister intervjuas får de frågor om processen, man frågar om låtar, citerar textrader och berättar kanske någon anekdot från studion. Men när jag började göra musik fick jag bara frågor om vem jag var ihop med, om jag ville ha barn, om jag ville gifta mig. Jag fick inte ha en identitet som kreativ person. Varför är det så då? - Varför? Tusen år av kvinnoförtryck. Det säger ju något också - du har inte läst mina texter. Du undrar inte "Vad fan är det för samplingar eller vad menar du när du skrev så där?". Men jag valde att rikta in... - Det är ingen anklagelse, men jag blir upprörd när jag tänker på det. Det är ju oftast så att jag får svara på frågor om min egen mediabild som INTE JAG HAR SKAPAT! Jag har ingenting med det att göra! Det är inte jag. När [I]Unique[/I] kom, om jag då hade fått fokus för det jag gjorde, för mitt uttryck... eller när jag gjorde [I]Moder Svea - ett äkta svenskt självmord[/I]... om inte alla bara "Ah, hon är skitkonstig, hon döper sig i blåbärssoppa"... om folk hade tagit reda på vad fan det var man sa, då hade de ju fått ett message! Just den där blåbärssoppan var väl det man främst hörde talas om i den föreställningen. - Men det var ju så mycket mer än bara det! [I]Moder Svea[/I] handlar om att vara en alien i sitt eget land. På scen ligger åttio liter jord i ett kors, som en landningsbana. I jorden sitter lika många potatisar som det finns stjärnor i amerikanska flaggan, och under jorden är en amerikansk flagga nedgrävd. Åtta bandspelare spelar upp turistbyråns information om Sverige på tre olika språk och en kista ligger draperad med svenska flaggan. I kistan ligger jag med fem liter blåbärssoppa och kalaspuffar och man hör en slags andningsmusik som jag gjort tillsammans med Johan Söderberg från Lucky People Center. Så dras svenska flaggan in i kistan och jag kommer upp med frågan "Excuse me, is this Sweden?". Det handlar om att leta efter sin identitet, och jag gör det med olika ritualer, texter och dikter. Jag går mellan engelska och svenska och gräver upp amerikanska flaggan. Det gälller att komma först, som en spermie, och så gräver jag mig ner och har sex med jorden. Sedan sår jag kalaspuffarna och sätter igång alla bandspelarna så att det blir en kakafoni av "80% of the population lives in the larger cities...". Sedan ställer jag mig på kistan och döper mig i blåbärssoppa, häller den över mig och stryper mig med den svenska flaggan och så är det slut. Tanken är att om någon gräver ut det här om två tusen år så ska de veta hur det var att vara kvinna 1995. Regina går in i sovrummet och letar efter manuset till [I]Moder Svea[/I]. Hon kommer tillbaka tomhänt. - Hur som helst börjar jag inse att man får ta sitt eget ansvar, det är ingen annan som kommer att hjälpa mig. Men ibland orkar man inte, när man ska hämta på dagis, när familjen och känslolivet ska hålla ihop samtidigt som man vill få utrymme för skapandet. - Så det är klart att jag är i händerna på dem som har stålar, visst finns det en jättestor del i mig som gör intervjuer bara för att sälja, för att folk ska få upp ögonen för mina plattor, diktsamlingar och andra saker som jag tycker är bra. Och jag säger det här lika mycket till mig själv - jag får inte glömma bort att jag vill hitta min essens.... Regina går bort till spisen och sätter på nytt tevatten. Hon tar min kopp. - Ska vi inte skita i den här intervjun? Vet du vad, vi kan göra en sån där varannanmening-dikt när man skriver en rad var på ett papper och viker över. Det kan vi göra. Men det kommer nog inte med i tidningen. - Nej, men jag känner mig bara så tråkig... jag känner bara att jag var på tomgång. Regina sätter sig igen och väntar på att vattnet ska börja koka. Hon börjar berätta om det som hon verkar tycka är det viktigaste hittills i hennes karriär. TV-serien [I]Solisterna[/I] i regi av Geir Hansteen-Jörgensen, som gjorde [I]Det nya landet[/I] härom året. Inspelningen är precis avslutad. Regina spelar advokatsekreteraren Charlotte Dahl, gift med Malte, spelad av Thomas Hanzon, och berättelsen börjar när familjens hus har brunnit ner och parets tioåriga dotter Linn, spelad av Märta Ferm, hittas död i de förkolnade resterna. De har levt ett väldigt framgångsrikt liv med fina bilar och stort hus, och när katastrofen är ett faktum vägrar föräldrarna berätta vad som verkligen har hänt. En mörk historia om en familj i sönderfall som kommer att sändas i tre entimmesavsnitt på SVT i december. - Det är så oerhört bra, säger Regina. Det handlar om vad som händer när vi tror att konventionen är det viktigaste, det som förväntas av oss. [I]Solisterna[/I] är intelligent, viktig, stenhård och livsviktig. Här ser man människor som inte klarar av att ändra sina liv, oförmögna människor som är stympade på olika sätt. Det intresserar mig, hur vi tar oss ur våra inre stympningar. Regina tystnar och tar upp något jag sagt tidigare på dagen, inte alls menat som kritik, men tydligen tog hon illa vid sig. Hur många tår kan man trampa på innan man bör byta till sockiplast? - När du sa... jag blir så ledsen när du säger "Man har läst så mycket om dig, du har blottat dig så mycket så det finns ingenting kvar", då kan jag känna så här "Fuck you!" Hon har lutat sig fram över bordet. Jag väntar på något slags skratt eller åtminstone ett dubbeltydigt leende. Men hon bara tar sin tekopp och dricker. Det var väl inte riktigt så jag sa, jag menade bara... - Det är mitt fucking liv, det är min fucking gräns som blir trespassed, det är mitt lilla sköra space, det är min lilla sköra själ de håller på att tjäna pengar på. That´s not my life, liksom. Regina reser sig snabbt upp. Hon har kommit på något. - Nu vet jag, säger Regina och ler. Det här ska bli min sista intervju någonsin! Fan vad skönt. Det suger alldeles för mycket energi och tid från skapandet och tiden med sitt barn. Egentligen är det ju tortyr att ställa upp på sådant här om man är folkskygg, när man egentligen vill vara extremt introvert och bara sitta i studion och skriva låtar, vara med sin son och filma lite då och då. Jag är stum. Hon träffar mig några gånger och det resulterar i att hon aldrig mer vill göra en intervju? Borde kanske kika förbi Arbetsförmedlingen på vägen hem. Jag drar mig till minnes hur Regina sa upp bekantskapen med skvallerpressen i ett brev publicerat i Expressen för några år sedan. Droppen för Regina var när en paparazzi från Se & Hör tokplåtade Regina och hennes son när han var nyfödd. När hon frågade vem han var svarade han "Jag är anonym". Och jag minns även att det inte dröjde så väldigt länge tills man i Aftonbladet kunde se Regina och Jonas Malmsjö mata varandra på en filt i det gröna, med bifogade recept på böcklingmousse och plommonbåtar med chèvretopp. Så när hon nu har bestämt sig för att följa upp sin tolkning av Garbo tvivlar jag på om hon verkligen tänker hålla det. - Absolut. Jag ska bara ringa och kolla vad det står i mina kontrakt för [I]Solisterna[/I] och [I]Victor Victoria[/I], ibland måste man nämligen ställa upp på "viss press". Men jag ringer dig senare idag om det. En halvtimme efter att jag lämnat Reginas lägenhet, närmare bestämt klockan 16.06 den femte juni, piper det till i min mobil. Jag öppnar inboxen. Där står: "Ok. Den sista intervjun. Untouchable hereafter. Jag har kollat. De e cool m kontraktet. Dom kan inte stämma mig". Nästa morgon sms:ar jag en fråga om hon håller fast vid tystnadslöftet, nu när hon sovit på saken. Jag får ett långt svar: "Ännu mer nu. Tyst kommer jag aldrig bli. Men min sista intervju är det. Någonsin. Men sen kommer den fattige kortfilmsmakaren å behöver mitt stöd. Då blir d svårt. Men dom kommer förstå. Som att vakna upp från en fylla. Man säger aldrig mer. Aldrig mer. Man minns inte vad man sagt och gjort men man tror man hade kul men konstaterar att d inte var värt d. Aldrig mer liksom. Igen. Nån dag e d dags att inse att man inte vill va bakis. Ergo: aldrig mer en intervju. R" [B]Vill Regina ha i lurarna-topp fem[/B] 1. Boolaboss 2. Massive Attack 3. Carl Craig 4. Metro Arrea 5. Microman [B]Rökelse topp fem[/B] 1. Nag Champa 2. Nag Champa 3. Nag Champa 4. Nag Champa 5. Ahtma [B]Nick Drake topp fem[/B] 1. Fruit Tree 2. Day Is Done 3. Way To Blue 4. River Man 5. Hazey Jane II [B]Brutna löften-topp fem[/B] 1. Att sluta äta kött 2. Leva i celibat 3. Att aldrig göra våld på mig själv 4. Aldrig dricka sprit 5. Aldrig mer ge intervjuer [B]Göra innan jag kan ta det lugnt-topp fem[/B] 1. Osynlig-plattan och lite andra musikprojekt 2. Diktsamlingen och diktplattan Förlåtnejjagmenaraj 3. Några riktigt tunga filmroller 4. Byta land 5. Ta körkort