Fortfarande Parham

Pojk må ha varit en hyllad debut, men andra skivan Hemma här cementerar Parhams roll som en av svensk hiphops starkaste berättare. Med Nöjesguidens Karin Londré pratar han om prestationsångest, underdogperspektiv och jakten på något av värde.

– Det är min andra platta, vet inte riktigt vad man ska säga om den. Den heter Hemma här och handlar om allt möjligt… Har du några specifika frågor om den, eller…?

Jag har bett Parham berätta om sin senaste skiva, och han vet uppenbarligen inte riktigt var han ska börja. Jag förstår honom – den tydliga linje som gick genom hela Pojk saknas på Hemma här. Debuten avhandlade från början till slut rapparens ungdom, medan uppföljaren har ett tema som är något mer diffust.
– Låtarna på den här plattan har en blå färg, ingenting är svart eller vitt. Man kan göra en låt som hyllar sina föräldrar, men man kan också prata om att de är svin. Det handlar om att två sidor kan finnas i en och samma människa. Och så handlar skivan om mina egna laster och svagheter. Och om mitt bekräftelsebehov. Men samtidigt om att vara stolt över den man är. Ja, det låter ju ganska luddigt, men det är nog det som är den röda tråden – att det är luddigt.

Parham är dock i allra högsta grad fortfarande Parham. Han säger själv att han, med hjälp av producenten Nibla, strävat efter ett modernare sound, men grunden är densamma. Grunden finns i berättelserna, i den typen av ämnen han väljer att behandla, i texterna som inte sällan balanserar mellan personligt och privat.
– De senaste åren har jag fokuserat mycket på vad jag vill ha sagt, vilken typ av historia jag vill berätta och vilken känsla jag vill förmedla. Jag går runt och tänker på något, och så försöker jag tänka högt. Ofta är mina texter som en dagbok, fast en dagbok som ska rimma och flowa. Jag försöker vara så öppen och ärlig jag kan när jag skriver, inget ska kännas påklistrat.

Är du någonsin orolig för att en låt blivit för privat?
– Innan jag har släppt den kan jag absolut känna så, men efter ett tag får jag distans till det jag skrivit och då känns det helt naturligt. Framför allt när det visar sig att fler kan relatera till det jag skrivit. Och jag skulle aldrig ens försöka avgöra om en låt ligger för nära mig innan den är klar, det gör jag senare. Man ska inte censurera sig innan man skapat, för då vet man aldrig hur slutresultatet hade kunnat bli. Tänk om jag hade skrivit tre rader om min farsa och sen tänkt ”nej, det här går inte”, det hade ju inte funkat.

Som tur är slutade han inte skriva om sin farsa efter tre rader. Resultatet blev förstasingeln från Hemma här – en låt med titeln Sådan far, sådan son. Det är en brutal uppgörelse med en pappas beteende gentemot en son och en mor, och hur det beteendet går igen i generationer efter.

”Vill slita ut mina ögon för dom påminner om dina
Svårt att föreställa mig hur mycket du fått henne att lida
Förminskat henne, svikit henne, tagit så mycket tid från henne
Hon gav sina bästa år, du tog ett halvt liv från henne"

– Ur Sådan far, sådan son

– Vissa män har svårt att fatta hur de beter sig, för de är grisar. Och de lärde sig att vara grisar av sin farsor. Man växer upp och fostras så, så man vet inget annat. Man tycker att det är kvinnans jobb att hålla ordning och städa. Det är så fortfarande, och därför måste vi lyfta det här. Om jag kan prata om det ur mitt perspektiv, och ur min mammas perspektiv, kanske det blir en ögonöppnare för någon som hör det. Och då kanske det får ett värde för samhället.

Han pratar mycket om det där – att det ska finnas ett värde i det han gör. Han vill inte ”säga saker som inte säger saker”. Flera gånger har lärare och elever kommit fram och berättat att de jobbar med hans texter i skolan. De flesta artister skulle nog säga att den typen av grej betyder mer än cred och pengar, men Parham verkar faktiskt mena det. Samtidigt var han påverkad av de hyllningar och den hype som debuten gett honom när det var dags att börja skriva på “det svåra andra albumet”.
– Jaja, det fanns med hela tiden. Folk snackade ju mycket om det och jag var rädd för att inte kunna överträffa mig själv. Men när hypen la sig fick jag mer distans till det och hade inte ögonen på mig på samma sätt. Efter ett par år får man mer frid, folk kommer inte fram lika mycket och pratar inte lika mycket om det, och då kunde jag gå in i mig själv igen och vara helt ärlig. Men det är klart jag hade de tankarna. Inte alltid, men de fanns där tills jag fann ro igen.

Har du prestationsångest?
– Absolut. Framför allt när jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Så fort jag bestämt mig för vilken typ av låt jag ska göra, vad den ska handla om eller vilket sound den ska ha blir det bättre. Då måste jag helt enkelt förlita mig på min färdighet och på att jag är bra nog för att kunna genomföra det jag ska göra. Då släpper prestationsångesten. Det svåra är ovissheten. Det är som att växa upp i Sverige och ha för många alternativ, så man vet inte vad man ska göra – exakt så är det. Man är osäker på vilken väg man ska ta, för det finns så många.

Parham har blivit något av göteborgsk raps posterboy och är den som rönt störst framgångar i kollektivet S.O.M. 031. Där finns många som är på väg uppåt, som Ikhana, Skander och Överklass. Och så producenten Nibla förstås, som bland annat proddat en av Mwuanas EP:s. Parham säger att han jobbar med många som han tror ”kommer bli skitstora”. Samtidigt är de långt från Stockholmsscenen, och därmed långt från den musikbransch som trots allt styr vem som får göra vad.
– Vi i Göteborg har alltid ett underdogperspektiv som gör att vi presterar väldigt bra, vi gör väldigt bra grejer. Men det tar tid innan folk tar oss på allvar, och det är det som är vår ambition. Du vet, det finns ingen som kan säga att vi är dåliga, det handlar bara om hur branschen ser ut. Det handlar om vilka som blir mediefavoriter. Just nu skiner spotlighten på någon annan, men i det långa loppet kommer man märka vad som lämnar avtryck på riktigt och vad som inte gör det. Historiskt sett är det sådant som har verkshöjd man kommer ihåg. De som bara följer trender glöms på några år.

Men tror du att din musik påverkats av Göteborg? Alltså, finns staden i det du gör?
– Ja, absolut. Hela min identitet finns här. Jag har alltid velat testa att göra musik någon annanstans, men har aldrig gjort det. Jag får perspektiv när jag är här. Det här är mitt sätt att lämna ett avtryck från vår tid här, för framtida generationer. Och då måste man vara så ärlig som möjligt.

Läs också: Videopremiär: Parham – Håller mig vaken och Dokumentärserie om göteborgsk hiphop.