En vidrig Djursholmstjej faktagranskar Zebrarummet

14:57 26 Aug 2021

Så länge tv-bolagen fortsätter släppa serier om överklassen fortsätter Clara Popenoe Thor faktagranska. Nu har hon sett Zebrarummet.

Efter en idé från Henrik Schyffert och Gustav Skördeman ligger nu Viaplays senaste satsning Zebrarummet uppe och redo att tittas på. Serien är den senaste i en lång rad av internatdraman, om man nu kan kalla att ett rikt barn dör och att det blir en katalysator för en dialog om klass och makt för en “idé” längre. 

 

"Ett ynka von, ett litet z, kanske en -hielm. Är det för mycket begärt?"

 

Det var kanske oförskämt sagt av mig. Som ett plåster på såret kan jag åtminstone säga att Henrik Schyffert är för smal för att på ett övertygande sätt kunna spela så rik som han ska vara i rollen som Carl Ekberg. För övrigt borde inte hans karaktär heta så. Av Sveriges alla riktiga Carl Ekberg är det bara en femtedel som har bolagsengagemang. Av alla Hugo Ekberg, som sonen heter, är statistiken ännu sämre. Det kanske inte är någon i hela serien som heter rätt egentligen. Ett ynka von, ett litet z, kanske en -hielm. Är det för mycket begärt?

Alla medverkande har mer borgerliga namn ivl (i verkliga livet, som av en ren slump också är vad jag tycker att Valter Skarsgårds gamla serie “IRL” borde ha hetat) än vad de har i serien. Alva Bratt! Edvin Endre! Aviva Wrede! Ella Rappich! Alla faktiskt, förutom Amanda Lind(h) såklart. Mitt tips, inte bara till serieskaparna utan även till de som gifter sig och anstränger sig för att hitta på ett nytt efternamn, är att det faktiskt inte är så svårt att bara kolla på de utdöda släkterna som finns i adelskalendern, eller “kalendern”, som det heter i mitt hushåll.

I övrigt är de första minuterna av Zebrarummet faktiskt godkända. Valter Skarsgårds Hugo spelar golf iklädd en rock som de 99 procenten aldrig skulle ha på sig. Inte för att de inte har råd, men för att de har ett skyddsnät av människor som skulle våga säga till dem att de ser fjantiga ut.

En annan fjantig grej är såklart när män rör andra män, fastän de inte är bögar. Heterosexuella män får bara röra varandra när de spelar sport, och det är därför de älskar det så mycket. Det finns några andra exempel på tillfällen där heterosexuella män får ha fysisk kontakt med varandra, men min googling på “when can men touch each other” skänkte ingen klarhet. En med mer googlevana eller fler högskolepoäng hade kunnat hitta en pålitligare källa, men ni andra får lita på mig när jag säger att man kan stilla det behovet på ett sätt till. Det ser vi i öppningsscenen när den rockklädde Hugo borstar bort lite överblivet kokain från vännen Philips (Edvin Endre) överläpp. 

 

"Om droger såldes på Systembolaget hade åtminstone eleverna på Tuna Kvarn knarkat mindre"

 

Det här är förresten den enda gången i samtliga åtta avsnitt som kidsen har ett överskott på kokain. Det är såklart för storyns skull som de alltid behöver köpa mer, och jag vet inte hur trovärdigt det är, men det jag kan säga är att jag är besviken på hur dåliga de är på att planera sina inköp. Utan att lägga mig i allt för mycket är jag övertygad om att om droger såldes på Systembolaget hade åtminstone eleverna på Tuna Kvarn knarkat mindre.

Apropå drogpolitik så minns vi väl alla Jan Björklund och hans kända citat om att “klassresan börjar i klassrummet”. För kuratorn Sara, lysande porträtterad av Aliette Opheim, börjar den i örsnibben. Jag gläds för alla stylisters och kostymörers skull att det finns något som heter hoopörhängen som så tydligt kan visa samhällsstånd. Märk väl att de försvinner när Sara börjar arbeta på Tuna Kvarn. 

Det är också när Sara jobbar på elitskolan som hon upptäcker ett tarotkortsliknande portfolio med Zebraklubbens viktigaste värderingar och regler. Det är såklart dramaturgiskt rätt för att tittaren senare ska få se dessa papper brinna upp, men ack så otrovärdigt. I deras skikt är grafisk formgivning det nya svarta. När inte kvinnorna får vara hemmafruar längre så får de istället jobba med design, och för att de är så vana vid att behöva betala för sin skolgång söker de sig till Berghs och Hyper Island. Inget är på papper, utan de har gemensamt suttit vid den stationära datorn i någons rum och formgett klubbens modus operandi.

En sak som är säker är att när Zebra festar, så festar de rejält. Det syns, och man kan bara tänka sig hur det hade luktat, men det låter inte fest om dem. När det festas i Zebrarummet tror man att dansscenerna har dubbats över med royaltyfri musik, för att den som hade spelats har fällts för copyrightintrång. Den här synpunkten har nästan ingenting att göra med klass, utan mer att göra med den universella känslan av “mja” gentemot en remix av Magnus Ugglas Sommartid med en Yung Lean-låtande röst. Men nu börjar detta närma sig en genuin recension, och vill man ha det kan man läsa något annat.

Några övriga medskick bara: sackosäcken fatboy är nyrikt (sorry), i societetens Sverige får man inte ha Zlatan-deo om man är äldre än 14, Louise frisyr är fel (det är min frisyr), och jag har inte svar på allt. Därför avslutar vi med en öppen fråga: Får Alva Bratt bara roller som it girl eller är det de enda rollerna hon tar?

Läs även: En vidrig Djursholmstjej faktagranskar Störst av allt.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!