En revolution måste göra ont

11:04 8 Jan 2018

Tv-redaktören ser två dokumentärer om konstnärligt lidande och gör kulturens slappaste spaning.

Att svårt lidande föder stor konst är kulturskribentens tröttaste go-to-spaning. Men när holländske dokumentärfilmaren Erik Lieshout tussar ihop författaren Michel Houellebecq och punkikonen Iggy Pop för att tala om skapandets umbäranden – då lyssnar man. Att överleva (som nyligen gick att streama på SVT Play) är inspirerad av Houellebecqs essä Rester vivant – en överlevnadsguide för konstnärer som lider mer än vad de skapar. Med mullrande stämma läser punkfarfar Iggy upp utdrag från essän medan vi stiftar bekantskap med den självmordsbenägna poeten som förtvinar på nio till fem-jobbet och konstnären som efter ett svårt sammanbrott har klippkort på vårdinrättningen.

Lidandet ligger också och maler mellan bildrutorna i en annan aktuell dokumentär: Jim och Andy. Denna bakom kulisserna-film om Milos Formans 19 år gamla Man on the Moon visar när Jim Carrey – i rollen som den excentriske komikern Andy Kaufman – tog ett evolutionärt elefantkliv från pajig slapstickartist till seriös skådespelare.

Under produktionen av Man on the Moon var Carrey hela tiden “i karaktär”, vilket resulterade i onödiga konflikter med kollegorna på inspelningsplatsen. Då Carrey följdes av ett kamerateam som filmade extramaterial har dokumentären tillgång till ett rikt bakom-kulisserna-material. Här finns mängder av scener där filmarbetarna nervöst parerar och förhåller sig till filmstjärnans oförklarliga infall. Men Jim och Andy är mer än en cringedokumentär om en stjärna som spårar, det är ett porträtt av en artists kreativa uppvaknande. Det är här Jim Carrey – som på senare år har varit öppen med sin psykiska ohälsa – upptäcker sitt eget lidande och sprängkraften det äger.

I slutet av Att överleva vandrar Iggy Pop och poeterna i rad på en öppen gata i Paris. Minen är sammanbiten när han leder sin armé in i krig. Att han dessutom haltar som en artrossjuk zombie illustrerar hur lidandet attackerar kroppen när det har tuggat sönder själen.

Bilden fascinerar mig till den milda grad att jag måste googla. Jag läser att Iggy Pop har sönderkörda knän, knappt någon brosk kvar i höften och hans ena ben är tydligen flera centimeter kortare än det andra. Det är en smärtsam och förstås dubbeltydig not att avsluta berättelsen på.

Ibland är lidandet en katalysator för den gudomliga inspirationen. Men ibland är lidandet bara lidande. Hur skiljer man det ena från det andra? Jag vet inte. Jag får inga egentliga svar från varken Jim och Andy eller Att överleva. Det närmsta jag kommer är den här sekvensen. Och den säger: ingen konstnärlig framåtrörelse är värd något utan smärta.

Läs även: "Hunsade kvinnor var årets tv-behållning"

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!