Om Generation X kunde tituleras “den ironiska generationen", vad ska vi kalla Generation Z? Förstår de ens ironi?
När vår generation var ung skrattade våra föräldrar åt Macken. Den var en av 80-talets stora komediserier och handlade om bröderna Roy och Roger som drev en mack ihop. Med dagens glasögon på skulle man väl närmast kunna likna humorn vid buskis eller revy, och Galenskaparna som låg bakom Macken satte faktiskt upp just ett flertal revyer under sina mest aktiva år. Mycket av Galenskaparnas humor var av typen slapstick, det finns bland annat ett klassiskt klipp där Jan Rippe slås till marken av att en annan medlem i humorgruppen lappar till honom i skallen med en torsk, och handlade till stor del om att medlemmarna pratade med skojiga röster och spelade dumma.
Visst tyckte vi att flera av Galenskaparnas program var roliga, vi var trots allt barn, men den riktiga humorn kom först när Killinggänget slog igenom. Ingen som växte upp under 90-talet kan ha undgått komikergruppen, bestående av Robert Gustafsson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Martin Luuk, Andres Lokko och Jonas Inde, som fullkomligt revolutionerade vår tids syn på humor.
Killinggänget, tillsammans med samtida fenomen som Varan-TV och Pentagon, där i den sistnämnda åtminstone undertecknad för första gången såg någon göra citationstecknet live med händerna hållna uppe i luften vid sidan av huvudet, var stilbildande och förmedlade en humor där ingenting skulle tolkas bokstavligt och inget var för heligt att skämta om.
I en artikel publicerad i Nöjesguiden 1993 myntade journalisten Jan Gradvall begreppet den ironiska generationen som en benämning på de som då befann sig i 20- och 30-årsåldern. I artikeln kom han bland annat fram till att många ord och uttryck hade förlorat sin betydelse, på grund av att denna generation i högre grad än sina föregångares kunde formulera, förstå och uppskatta ironi. Samma ironi präglade också vid den tiden starkt språkbruket hos tonåringar och unga vuxna.
Jag minns själv en händelse som utspelade sig när jag återvände till skolan efter ett sommarlov under vilket jag precis hade lärt mig förstå ironi, jag tror det var i sjätte klass. Fröken berättade att skolan under sommaren hade ansatts av en pyroman och halva byggnaden rökskadats svårt. Jag "jublade" och pumpade med armarna i vädret i en ironisk segergest, ett tilltag som belönades med kvarsittning och ett samtal till mina föräldrar.
Just språk och inte minst humor är bevisligen en viktig del för vår kulturella förståelse för varandra. Det är också ofta precis där som skarvarna mellan olika generationer blir som absolut tydligast. Robert Gustafsson från tidigare nämnda Killinggäng ondgjorde sig för ett par år sedan i en intervju i programmet Skavlan över den politiska korrekthet som råder i Sverige. Han stannade inte där, utan jämförde läget med USA under tiden för den amerikanske senatorn Joseph McCarthy.
– Det börjar tendera till att bli ungefär som när man jagade kommunister i USA på 50-talet. Det är fascism: pk-fascism.
Författaren Isabelle Ståhl har precis kommit ut med boken Just nu är jag här som av många kallats en generationsroman, det vill säga en roman som porträtterar en speciell tidsanda. Själv håller hon inte med.
– Jag vill gärna ha skrivit en generationsroman, men mina erfarenheter har blivit för gamla för att 90-talisterna ska kunna relatera. Jag pratade med en 25-åring för en tid sedan och frågade honom: tror du att du har en själ? Han svarade: ”Ja!” Helt oironiskt.
"Jag pratade med en 25-åring för en tid sedan och frågade honom: tror du att du har en själ? Han svarade: ”Ja!” Helt oironiskt."
Hon menar vidare att det finns en öppenhet hos många yngre som hon avundas. Hon vill också kunna säga ”ja!” på samma fråga, men tvivlar alltid.
– Jag växte upp med den gamla cyniska Nöjesguiden-andan. Allt gick ut på att man skulle vara dryg, cool och sur. Jag vill ta saker på allvar, jag söker efter ett uttryck som inte känns kallt och distanserat, men det är svårt.
Tillbaka till Nöjesguiden alltså. Gradvalls artikel om den ironiska generationen var inspirerad av Douglas Couplands bok Generation X: sagor för en accelererad kultur som hade släppts ett par år tidigare men ännu inte fått sitt internationella genomslag. Titeln på artikeln syftade också på tidningen The Modern Reviews chefredaktör Toby Youngs namn för just Generation X. I en krönika publicerad i Sydsvenskan 2006 skriver Gradvall själv.
– Jag minns inte själv hur jag upptäckte boken. Internet fanns inte på den tiden. Jag tror jag köpte den under en resa till New York för att jag fastnade för omslaget. När jag till slut läste boken, den hade legat på nattduksbordet i månader, blev jag så överväldigad att jag lånade ut den till alla jag kände. Som en vän sade: "Den handlar ju om oss!".
När Gradvalls artikel publicerades 1993 fick den ett gensvar som han själv inte hade varit beredd på, och fortfarande inte varit med om sedan dess.
– Först började det ringa från radio, tv och andra journalistkollegor på tidningar. Alla ville följa upp det här nya fenomenet, Generation X. Samtidigt började även reklambyråer och företag ringa. Jag hade även skrivit om reklam och marknadsföring i artikeln. Alla ville nu ha nyckeln till hur man kommunicerade med ironisk reklam till en ironisk generation.
"Jag har ingen aning om hur det är att vara ung i dag"
Han berättar vidare hur en vd för ett multinationellt klädföretag bar med sig artikeln i bakfickan på alla möten, vilket ledde till att han under ett par år blev anlitad som trendspanare åt företaget i fråga. De som är mitt i Nöjesguidens målgrupp nu föddes ungefär samtidigt som den ursprungliga texten publicerades. Hur tycker han själv att den står sig som tidsdokument idag?
– Texten handlar om där och då. Och uppenbarligen träffade den något som många kunde känna igen sig. Väldigt många. Jag har aldrig varit med om ett sådant genomslag för en artikel jag skrivit. Jag var 29 när jag skrev den och det var mig själv och min egen omgivning jag beskrev. Det här var 1992, fyra år innan det breda genombrottet för Internet. Google fanns inte, sociala medier fanns inte, mobiler som kunde ta bilder fanns inte.
Kan man sätta samma typ av etikett på dagens ungdom, Generation Z, som du gjorde på Generation X?
– Jag har ingen aning om hur det är att vara ung i dag, men gissar att En Oironisk Generation vore en relevant vinkel i dag.
Oironi, i bemärkelsen att tolka allting bokstavligt, kan nog vara precis det fenomen som vi upplever idag. Hanna Fahl skriver i DN angående ett tre år långt debacle kring punkbandet Ebba Gröns låt Beväpna er. Redan när Athena Farrokhzad spelade den i sitt sommarprat 2014 anmäldes den till Granskningsnämnden. Nu har debatten blossat upp igen när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali precis nosat upp en två år gammal tweet från den nyblivne Ung Vänster-ordföranden Henrik Malmrot (häng med nu) där han citerar samma låt. Hanna Fahl sammanfattar (de avsiktliga?) missförstånden på följande vis.
– Kanske handlar det om problemet med Twitter, och den generella trenden av ogina bokstavstolkningar. Samma mekanism som när Annika Strandhäll skämtade om mäns rösträtt och det gav upphov till ett drev. [Strandhäll, som är Socialförsäkringsminister skojade ironiskt på sin Facebooksida om att rösträtten för män kanske borde omprövas med hänvisning till det amerikanska valet, red. anm.]
I ett psykologiskt experiment där man undersökte hur mottagare uppfattade ironi visade det sig att 93 procent av försökspersonerna förstod ironi. Testet som utfördes av den iransk-amerikanske professor Albert Mehrabian visade emellertid också att av dessa uppfattade 7 procent ironin på grund av orden som sades, 38 procent på grund av rösten och 55 procent på grund av kroppsspråket. Detta ger helt klart en förklaring till att ironi lättare missförstås på såväl Twitter som i andra sociala medier där man varken hör rösten eller ser kroppsspråket. Men ger det oss verkligen hela sanningen?
Jag bestämmer mig hur som helst för att undersöka en gång för alla om dagens unga förstår ironi, och frågar min kollega från Generation Z om ironi är något hon uppskattar. Jag får precis det svar jag förtjänar.
– Nej.
Tillbaks på ruta ett.
IRONI
Ironi innebär kort och gott att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Oironisk är inget korrekt ord enligt varken stavningsprogram eller SAOL. Det förekommer däremot frekvent i tal- och skriftspråk som ett motsatsord till ironisk.
GENERATION X
Generation X är en beteckning på personer födda mellan omkring 1961 och fram till åren runt skiftet till 1980-talet. Namnet härstammar från en roman från 1965 som Billy Idol sedan döpte sitt punkband efter. Termen populariserades dock med Douglas Couplands bok Generation X: sagor för en accelererad kultur (1991). Generation X kallas populärt också för den ironiska generationen.
Generation Y är generationen som följer efter X och kännetecknas bland annat av att mobiltelefoner, datorer och internet fanns sedan de var unga. Överlappningen mellan Generation X och Y kallas populärt också för MTV-Generationen.
Generation Z är benämningen på individer födda från mitten av 90-talet och framåt. Såväl internet som sociala medier har funnits ständigt närvarande under deras uppväxt och ses som en självklarhet. Gruppen anses således tillhöra det som vanligt går under termen digital natives.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2017.
