En konstscen på drift

Samlingsutställningen Border Food fick bli en av de sista på Galleri Loyal.

Det ena efter det andra kvalitativa galleriet försvinner från Malmö.

Vid årsskiftet flyttade Elastic Gallery till Stockholm, i våras bestämde sig Galleri Loyal för att flytta till Los Angeles och för bara någon månad sedan försvann Signal från Grand. Att bedriva en vinstdrivande konstnärlig verksamhet här är som att slåss mot väderkvarnar. Martin Lilja, en av de drivande bakom Loyal, beskrev situationen som ohållbar, utgifterna täckte inte inkomsterna. Drömmen om ett galleri specialiserat på amerikansk konst i en svensk kontext var inte genomförbar i verkligheten. 

För några år sedan skrev jag en dystopisk recension av Malmö Konst-högskolas årsutställning, där jag oroat ifrågasatte var nästa generations konstnärer skulle ges utrymme och uppmärksamhet, förutom i skolans lokaler. De statliga institutionerna är inte aktuella för stöd förrän konstnären bevisat sitt värde i ett antal år. Så vem skulle fånga upp dem? Jag överlämnande frågan till tiden att utvisa. Nu har tiden gått. Ett, två, tre år och ingenting har skett. Om något har läget förändrats till det värre. 

Förvisso finns det små ideellt drivna gallerier här och var i Malmö, främst kring Möllan. Många är dock taffligt skötta, informationen kring kommande utställningar är ofta dålig eller obefintlig. Det är sällan öppet och helheten vid ett besök känns ideligen något luggsliten och blasé. Jag vet inte varför det känns så, det borde vara tvärtom. En ideell verksamhet borde verka av kärlek för konsten.

Medan vinstdrivna gallerier i innerstaden flyr fältet i jakt på guld och gröna skogar i andra delar av världen, är det de ideella krafterna som hade kunnat vara räddaren i nöden. Thomas Millroth, konsthistoriker, kritiker, författare och curator sa i en intervju i samband med gallerinatten i Malmö: ”Ett bra galleri ger utrymme åt konsten (…). Det är möjligheten att pröva, undersöka och våga visa vad konstnärerna tycker är nödvändigt. Riktigt bra gallerier är platsen där konsten utvecklas.”

Men där den konstnärliga friheten och Malmös konstscen egentligen skulle kunna blomstra luktar det istället inrökt och är vinfläckar på golvet från förra veckans vernissage.

Bäst just nu

Som forvandlet – Antik skulptur i Farver

Ny Carlsberg Glyptotek, till den 7 december 

I hundratals år har den västerländska kulturen burit på en föreställning om att tidsepoken vi refererar till som antiken, med sina grekiska och romerska skulpturer, var en epok präglad av vit marmor. En föreställning som bevisligen är falsk men ändå genom åren hållits kvar i populärkulturen. Höstens utställning på Glyptoteket avslöjar antikens färgglada förflutna och vänder upp och ner på gemene hens syn på antiken. Glyptoteket är förövrigt en av mina favoritplatser i Köpenhamn och väl värt ett besök enbart för sin drömska arkitektur och väl sammansatta fasta utställningar. 

Matteo Rosa – Yearn 

Sjöbo Konsthall, till den 21 november 

Matteo Rosa, utbildad vid Edinburgh College of Art och Konsthögskolan i Malmö, ställer i utställningen Yearn ut både nya och gamla verk, en ny serie teckningar samt en platsspecifik installation. De för Rosa kännetecknade böljande linjerna är genomgående i utställningen och efterlämnar en känsla av harmoni och lugn. Sjöbo konsthall, likt Ystad konsthall, visar hur även små konsthallar kan göra avtryck i samtidskonsten och att det går att hålla sig ajour med den ibland avlägsna internationella konstvärlden. 

The Alien Within – A Living Laboratory of Western Society

Malmö Konsthall, den 15 november–1 mars 

Vinterns utan tvekan mest intressanta utställning kommer Malmö Konsthall stå för. Som en reaktion på årets europeiska val och det nationella valet i Sverige kommer konsthallen omvandlas till en tankesmedja. Med inspiration från installationen Animatograph av Christoph Schlingensief där samtal/filmvisningar/konserter/seminarier med författare/sociologer/konstnärer/historiker enades i en stor röra, kommer Malmö Konsthall anordna en liknande sammansättning. Installationen Animatograph (tankesmedjan) och arrangemang runtomkring i Malmö kommer verka för att aktivera och överlappa varandra. De olika arrangemangen löper parallellt för att visa verklighetens samspel med fiktionen och hur varje individ aktivt deltar i skapandet av sin omvärld. Detta är Diana Baldons första utställning som chef för Malmö Konsthall och genast verkar Malmös konstliv lite roligare. 

Olafur Eliasson – Riverbed 

Louisiana, till den 4 januari 2015

Det finns ingen som Olafur Eliasson. Han har i utställningen Riverbed transformerat hela Louisanas södra vinge till ett stenigt kargt landskap. Vidare ställer han även ut tre videoverk samt Model Room som är en slags visualisering av hans skapandeprocess. Om ni mot alla odds lyckats undgå hyllningsvågen av denna helt magiska utställning och inte redan begett er dit är det verkligen dags att ta steget.