En komikers uppväxt

Björn Gustafsson har något som vi inte sett hos en svensk komiker på många år. Han innehar en egenskap som länge saknats på landets ståuppscener och besitter en gåva som vår så kallade humorelit skulle kunna döda för. Björn Gustafsson är rolig.Det är inte direkt varje dag man snubblar på något roligt, förra året upplevde jag det vid sammanlagt fyra tillfällen. Det första var inslaget med den chilenska, välorganiserade schimpansen Alejandro Fuentes Bergström i Svt:s Humorlabbet.Andra gången jag smålog var när jag läste rubriken till en artikel i Svenska Dagbladet om den mystiske kanotmannen John Darwin och hans fru: ”Ville lämna kanotisten för en kanadensare”. Och så var Leif GW Persson ganska rolig när jag intervjuade honom i maj. Men så hände det igen, strax före årsskiftet. Jag hittade ett youtubeklipp på en väns blogg, hon hade lagt upp delar från ett avsnitt av Parlamentet som sänts under hösten.

Bredvid Henrik Schyffert i det blå laget satt en mycket ung man i kostym, slips och vad han själv kallat ”en flickfrisyr från 1600-talet”. På frågan från Anders S Nilsson om vilka kvinnliga förebilder han hade var svaret ”Hon på russinpaketen, hon med det där lockig håret. Hon verkar så himla skön, glad för ingenting”. ”Vad är det hon ger dig, tycker du?”, frågade Anders. ”Nej men det är väl kul när det går bra för andra”, fick han till svar. Jag tyckte att det var roligt, likaså när mannen i flickfrisyren imiterade en brat och pratade om spelmissbruk. Det kändes som en frisk bris som svepte över alla de trötta gamla hadderittankomiker som man brukar se i Parlamentet.

Man kunde nästan ana något som liknade den briljanta brittiska förlagan, If I ruled the world med Clive Anderson som programledare och bisittarna Graeme Garden och Jeremy Hardy. Men eftersom det sällan blir särskilt roligt när man återger humor rekommenderas att söka på Björn Gustafsson på Youtube. Han heter nämligen så. Det populäraste klippet är uppe i nära en miljon tittare.
Jag träffar Björn inne på Svt där han just nu jobbar med Morgonsoffan, en drift med morgon-tv och med David Batra och Petra Mede som programledare.        
Serien börjar sändas onsdagen den 12 mars och i redaktionen finns utöver Björn bland andra Johan Glans, Kristoffer Appelquist och Nour El-Refai.

Men inga riktiga gäster, allting är spelat?
    — Ja, så är det tänkt. Det känns som ett mycket roligt projekt, säger Björn.
Hur ser en dag ut här på redaktionen?
    — Nu till exempel rullar vi in klockan nio och då sitter man och bollar lite med varandra, sedan lämnar vi in manus till vår redaktör. Senare i vår kommer jag även att ha en fot med i melodifestivalen på något sätt, lite till och från.
Björn kommer ursprungligen från Kungälv, men flyttade upp till Stockholm för två och ett halvt år sedan för att gå Calle Flygares teaterskola. Parallellt med teaterstudierna började han med standup, men berättade inget för de andra på skolan första året.
    — Och det var nog smart, säger Björn, för när de sedan fick höra att jag gjorde standup fick jag bara göra Hamlet.
Hur börjar man med standup då?
    — Det handlar väl mest om modet att kliva upp på scen. Jag har alltid skrivit mycket, som barn var jag oerhört understimulerad. Jag var ett av de där barnen som målade stora bilder med fällor och grejer när man skulle måla en godjulhälsning.
Lite autistisk alltså?
    — Precis. Sedan fick jag läsa upp en dikt i slutet av nian, och då fick jag massor av skratt på det.
Var det meningen?
    — Jadå, det var inte om min hjärtesorg och tragiska barndom. Och så tror jag att det är en fördel att komma från en liten ort för då får man nog ett annat självförtroende. I en storstad är det hårdare tryck på en, lite mer armbågar. När jag kom hit tänkte jag ”Shit, klockan är sju och jag skulle kunna gå ut och köpa chips om jag ville”, men nu känner jag att jag egentligen skulle vilja bo i ett litet hus någonstans med en liten altan som man kan sitta på och en liten gräsmatta.
Vilka ställen började du uppträda på?
    – Jag började med Bungy Comedy, en tävling som Klas Åkerblom anordnar. Det är till för den som verkligen aldrig har stått på scen och som vill prova på standup. Man blir ihopsatt med lite folk som får uppträda inför publik och så finns Klas och andra ståuppare där och ger feedback. Det är väldigt kravlöst och opretentiöst.
Vilken typ av humor växte du upp med?
    — När jag var yngre tyckte jag mycket om Nilecity, Hassan, Hasse & Tage, men även Stefan & Krister och Jävlaranamma…
Vad är det?
    — Ett band från Göteborg med jätteroliga låtar.
Vilka svenska ståuppare är bäst idag?
    — Man ska absolut gå och se André Wikström, han är helt fantastisk, förmodligen det roligaste vi har i landet. Och Soran Ismail, som inte riktigt slagit medialt ännu.
Har du någon skräckståuppupplevelse?
    — Det var en kille som hade sett mig när jag körde ganska grova grejer och som ville att jag skulle uppträda på en restaurang, inför hans psykologkolleger. Jag fick stå vid ett stort buffébord och den här killen samlade in alla som satt i olika rum och åt, så de fick lämna sina tallrikar och samlas i en ring runt mig med armarna i kors. Det fanns ingen scen så jag stod dessutom lika högt upp som alla andra. Jag var bokad i fyrtiofem minuter men kände att ingen ville höra mig, så efter en halvtimme avslutade jag. Men då stod den här killen och klappade upp mig igen, han hade stenkoll på att det var en kvart kvar, så jag fick gå tillbaka och köra tiden ut.
Men du drabbas aldrig av scenskräck?
    — Det kan ju vara fruktansvärt nervöst. På gymnasiet hade vi musikalutbildning och första gången jag skulle sjunga solo var jag oerhört nervös och drack massor av vatten och kissade 10-20 gånger innan. Och precis när jag ska gå in på scen känner jag att jag kissar på mig, men jag har kissat så många gånger att det kommer inget, det är bara den här reflexen. Kissapåsigreflexen. Det var en äcklig känsla. Men det gick bra sedan.
Parlamentet kan man ju säga var ditt verkliga genombrott. Hur märktes det?
    — Det började rulla på med anbud snabbare och snabbare. Folk som jag varit på audition hos långt tidigare och där de tackat nej, hörde av sig: ”Du, vi har kanske hittat en lösning här som…”
Hur länge pågår inspelningen av ett halvtimmesavsnitt av Parlamentet egentligen?
    — Det är väldigt effektivt, man spelar in i en dryg timme. Det är väldigt mycket bra som försvinner, som inte får plats.
Hur mycket av det som tycks vara improviserat är inte det?
    — Nästan allt som kommer med är helt improviserat. Det är oftast det som blir roligast.
Får ni inte veta någonting innan?
    — Man har väl… jag kan inte prata utanför kontrakt.
Du har knappt gjort några intervjuer, hur kommer det sig?
    — Framför allt har jag känt att jag inte har haft tid riktigt, jag har väl inte prioriterat det så högt. Sedan är det så svårt att få ut vad man tycker och tänker om livet genom en skrift. Media har ju så stort inflytande på människor och på något sätt vill man att folk ska ha så liten uppfattning om en som möjligt. Och i vissa lägen kan det vara bättre att göra en intervju som man kan känna att man står för än att göra jättemånga småintervjuer där det bara blir saker som flyter ur sitt sammanhang: ”Hur ska du fira jul? Jahapp.” Men så är väl världen, alla när sig på någonting. Det finns ju små bygder där folk har blivit asfulla och bajsat på sig och vaknat upp med någon annans kräks på sin skjorta, men det anses ändå mer intressant när Carola tappar en oliv på bröstet.
Hur långt fram vet du vad du ska göra?
    — Jag har några få dagar fram till i sommar som jag inte har något inbokat. I december var det kaos, då höll jag på att gå in i väggen. Det var inte roligt.
Hur märkte du det då?
    — Jag var helt disträ, jag gick inte att prata med. Saker som folk sa fastnade inte i huvudet, jag hörde men kunde inte förstå. Jag var trött precis hela tiden. Ibland har jag inte hunnit äta eller gå på toa. Jag har kokat nudlar, lagt i en påse och ätit springande på väg någonstans.
Men du äter ordentligt annars, hoppas jag.
    — Ja, det gör jag faktiskt. Jag är väldigt noga med mat. Jag äter inte socker, dricker inte kaffe, inte alkohol, röker inte, snusar inte, äter mycket bulgur och ris.
Har du alltid varit en sådan renlevnadsmänniska?
    –Ja, jag har aldrig druckit, rökt eller snusat. Jag har ju smakat öl, så att jag har fått smaken i munnen, men det är ju verkligen inte gott alltså. I åttan eller nian sa jag till mina klasskamrater att ”jag tycker inte att det är tufft att ni röker, jag tyckte det förut men nu är jag inte imponerad längre”. Men de tyckte fortfarande att det var tufft. Sedan skulle de sluta röka i nian och börja gå med nikotinplåster. Då var det lika tufft som det hade varit att börja. Min mamma är en evig optimist och min pappa är mycket mer pessimistisk, själv pendlar jag mellan det där. Nu ska man inte slänga sig med ord som deprimerad i onödan, men jag kan vara väldigt uppe och nere i perioder. Och den där tomheten man kan känna, det där svarta hålet, det går ju att döva eller fylla med alkohol så att man blir glad och känner sig komplett…
Hur vet du det då?
    — Slutsatser och frågeställningar. Den stora meningen i slutet av livet kan inte vara att vara full, har jag känt. Jag har andra grejer att fokusera på. Jag tror inte att det kommer att ge mig något större i livet att dricka alkohol.
Men det finns inget ädlare syfte än så, utan handlar bara om ditt eget välbefinnande?
    — Precis, det är inget religionsbetingat eller så.
Annars är det ju ett lysande tillfälle att bli djupt religiös. Ligger du med folk?
    — Ja, men jag blev inte av med oskulden förrän jag var tjugo. Första gången jag kysste en tjej var jag också tjugo. Vissa vill ha ett förhållande för att göra sig själva hela, för att få någon tillfällig boost. Men jag ville inte ha det så, jag ville bli så kär att jag inte hade något val. Jag ville bli tvingat kär. Jag höll tal när jag gick ut gymnasiet härom året och det talet gick ut lite på att jag var oskuld.
Det var ju modigt.
    — Jag tror att man får mer respekt av det, men det var inte det som var syftet.
Har du ett stort bekräftelsebehov?
    — Ja, det tror jag att jag har. Det har nog alla människor, men man får det tillgodosett på olika vis.
Kan du avundas de som är nöjda med tillvaron?
    — Nej, jag avundas väldigt sällan. Jag imponeras snarare ofta. Jag har varit väldigt imponerad av munkar. Jag hade någon plan på att åka till Tibet ett tag. Det känns som att det finns en större medvetenhet idag. Världen är väl på väg mot något hela tiden, och om man tänker efter så är det ju inte så länge sedan man stenade folk till döds, det gör man ju visserligen på vissa ställen fortfarande…
Ja, i Borås.
    — Exakt.