Nöjesguiden har pratat med regissören bakom kortfilmen Min relation till vuxna män om hennes bekräftelsesökande beteende runt män, hotellbaren på Göteborg Film Festival och grejen med att göra kortfilm.
I snart tio år har kortfilm uppmärksammats på årets kortaste dag i december. Konceptet Kortfilmsdagen startade i Frankrike 2011, kom till Sverige 2014 som ett initiativ från Svenska Filminstitutet och finns i dag i över tjugo länder. Syftet har så klart varit att stärka kortfilmen, som sällan visas på storduk, och att visa på dess bredd. En minst sagt välbehövlig satsning.
Folkets Bio har under höstsäsongen visat åtta av de just nu bästa svenska kortfilmerna som hyllats och gått på filmfestivaler runt om i världen. Edvina Koda Sander vars kortfilm Min relation till vuxna män har premiär i början av december är en av de uppmärksammade regissörerna.
Det är så intressant att du uttryckligen ville skildra just filmbranschen i Min relation till vuxna män. Vad har du för erfarenheter som fick dig att göra den?
—I Stockholm är film- och mediabranschen så dyrkad, så just mediamannen med makt är en kul karaktär tycker jag. När jag var 21-25 jobbade jag med en grupp sjuttiotalist-snubbar på ett produktionskontor, jag assisterade några manliga producenter och regissörer. Medan mina år var fyllda av nya upptäckter och upplevelser där de manliga kollegorna gjorde stort intryck, tror jag knappt min närvaro hann registreras i deras liv. Det var dynamiken mellan mig och dem som jag i efterhand intresserade mig för. Men mitt eget bekräftelsesökande beteende runt män, som jag berättar om i filmen, tror jag däremot inte är unikt för bara tjejer i filmbranschen, utan går nog att finna i många arbetskulturer.
Edvinas svartvita animerade kortfilm som bland annat utspelar sig på en hotellbar under Göteborgs filmfestival är en humoristisk betraktelse över makt och den pågående jakten på manlig bekräftelse i Sveriges filmbransch. Hur det är att stå precis utanför och titta in, och hur lockande löftet om att äntligen få bli insläppt är.
Vad kommer det här bekräftelsebehovet från tror du?
—I början var det jättepinsamt att ens erkänna det. Jag har insett att en mans värdering av och komplimanger om mitt arbete gör mig mycket gladare än en kvinnas. Jag tror det handlar om att vilja vara med i den manliga klubben och gruppen. Där makten finns. Hur blev det såhär? Jag tror samhället hjälpt till att programmera mig och andra kvinnor så. Och jag vet inte när det började. Vissa är snabba att kategorisera det som daddy-issues och så enkelt kanske det faktiskt är! Men i så fall har vi som samhälle satt det i system att uppfostra kvinnor med daddy-issues, eftersom så pass många kvinnor känner igen sig i problemet. Men mina äldre kvinnliga kollegor menar att jag kommer växa ifrån det och inse att männen inte är mycket att ha, så vi får se hur länge behovet kvarstår. Kanske försvinner det när männen slutar se på mig på ett visst sätt och hittar nya unga tjejer att omge sig med.
Vari ligger den svenska filmbranschens maktproblem?
—Jag tror många av filmbranschens maktproblem är identiska med samhällets maktproblem egentligen, där mannens roll tenderar att ha högre status. Filmbranschen är kanske lite vilda västern ibland, den sköter sig själv utan särskilt mycket insyn. Det gör att t.ex unga människor kan jobba gratis i flera månader för att de så gärna vill vara med.
Jag tycker att du har fångat in något som annars är så outtalat. #metoo-rörelsen har handlat mycket om vad männen/förövarna har gjort. Medan Min relation till vuxna män handlar om vad dessa män inte gör, passiviteten och alla outtalade regler som ger dem makten. Går det på något sätt att ta itu med det som är så outtalat, tror du?
—Jättesvår fråga! Jag har medvetet lämnat filmen i ett ambivalent slut för jag kan inte svara på den frågan. Jag sitter verkligen inte på nån lösning. Ibland känner jag mig snarare som en del av problemet än lösningen. När jag pratade med en tjej tidigt i projektet så blev hon sur och anklagade mig för att ”springa patriarkatets ärenden” genom att jag beter mig som jag gör.
Filmen handlar ju inte om just sexuella övergrepp eller något annat brottsligt. Utan den handlar väl egentligen om mekanismerna bakom som föder en ohälsosam kultur. Männen är passiva som du säger, eller kanske ska vi beskriva dem som ”omedvetna” eller ”oreflekterande” istället? Jag tror inte många av dem ens lägger märke till tjejerna som sitter och väntar på bekräftelse eller på att bli medbjudna till lunch. Samtidigt verkar männen ha ett omvänt bekräftelsebehov, att omge sig med de där unga tjejerna som idoliserar och smickrar dem. Det ger upphov till en kultur där övergrepp kan ske, och vissa män kan bli förövare. Jag pratade med massa filmmän i researchen för projektet, och när jag började beskriva tematiken fick alla nått panikartat i blicken, men sen när de insåg att jag inte tänkt gestalta problematiken på något svartvitt sätt där det finns en hjälte vs en skurk, kunde vi prata väldigt öppet. Jag tror inte de brukar prata sinsemellan så mycket om sin egen syn på manligt och kvinnligt, och varför de t.ex föredrar att teama upp sig med män, och ha kvinnor som assistenter. Kanske är jag naiv men jag tror man ska diskutera sakligt och inte döma varandras beteenden för hårt. Jag jobbar i alla fall på att inte döma mitt ofeministiska beteende för hårt.
Är du inte rädd ändå att du kommer att bli utfryst av de män du har jobbat med och att ingen kommer att vilja hänga med dig i hotellbaren på Göteborg Film Festival längre?
—Jo det var den rädslan som fick mig att hitta vinkeln på projektet! Vad är det här för töntig modern tjej som är rädd att bli utfryst av 40-åriga män tänkte jag och gjorde en film om det! Men männen gillar filmen och har gett fin respons faktiskt. Ingen av de kom när jag visade filmen på Göteborg filmfestival, men jag har hängt med allihopa sen på hotellbaren haha! Många menar kanske att om jag gör en film som tilltalar de här männen måste jag ha misslyckats nånstans, jag har liksom bara behållit status quo. Då blir det klurigt igen. Är syftet att kritisera och förändra? Eller är syftet att visa upp? Jag har bara berättat filmen ur kvinnans perspektiv och inte gestaltat männens tankar, kanske är det därför de har accepterat den.
Varför valde du att jobba med svartvit animation? Hur har du jobbat fram filmen?
—Jag blev inspirerad av serietidningar, de är ofta roliga och träffsäkra i sina poänger, vilket är vad jag ville komma åt. Jag har tecknat och därefter animerat, väldigt simpelt, i datorn. Jag tror tecknade karaktärer fungerar bra för de kan vara representativa. Karaktärerna rör sig långsamt och robotaktigt i märkeskläder genom kontor och barer. De blir som skyltdockor som får bära tematiken. Det känns inbjudande och ofarligt för en publik som känner igen sig själv och sina kollegor. Jag har inte haft några foton eller bilder som referens, men däremot ibland sneglat på vad vissa män och kvinnor i min närhet brukar ha på sig.
Att göra en kortfilm är en utmaning för man måste fånga sin poäng och publikens uppmärksamhet på några minuter. Vad är det viktigaste enligt dig?
—Det är ett kul format för man har tillåtelse att vara så lekfull. I ett långt format kanske ett okonventionellt gestaltande inte riktigt håller hela vägen, men i kortfilm så tror jag publiken faktiskt är mer öppen för experiment! Jag tycker de filmer som testar nya vägar och litar på publikens nyfikenhet och intelligens är de kortfilmer som stannar kvar hos en efteråt.
Dina tre favoritkortfilmer och kortfilmskapare som inspirerat dig?
—En kortfilm som jag tittade på när jag gjorde researchen för Min relation till vuxna män var Glenn the great runner från 2004 av Anna Erlandsson. Jättekul film! Jag gillar också Pella Olssons Flaskhals som kom ut förra året, och såklart Niki Lindroth von Bahrs alla filmer som är fyllda med så mycket humor och fin animation.
Vill du fortsatt verka i filmbranschen? Hur ser du din roll i den?
—Jag är fortsatt verksam både som filmskapare och som filmarbetare. Planen är att göra ett nytt projekt och jag är sugen på att fortsätta med animation så det blir nog nästa grej! Jag är inte säker på att det kommer handla om manlig bekräftelse igen, men det finns onekligen mycket att hämta från den tematiken. Som filmarbetare jobbar jag mestadels i assisterande funktioner till 40+ män! Och kommer fortsätta göra det framöver, det är toppen haha! Både jag och mannen får våra bekräftelsebarometrar uppfyllda.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2020.
