James Allan har jag hälsat på några gånger förut. Den första gången var bakom scenen på O-Baren, där han och hans kusin Rob just gjort Glasvegas första spelning i Stockholm i december 2008. Precis som på scenen behöll han solglasögonen på även i den skumma logen, medan vi småpratade om vart han kunde tänkas vilja gå för en öl efter spelningen (Debaser blev svaret).
Nästa gång sågs vi (jag såg honom mer än tvärtom) på en meet’n’greet inför det kompletta Glasvegas första officiella Stockholmsspelning. Där suckade han över att skivbolaget bokat in förfesten/guldskiveutdelningen på ett snobbigt hak där det inte gick att få en öl utan bara ”fancy fookin’ drinks”. Med solglasögonen på. Den tredje gången sågs vi i ännu större hast på Way Out Wests backstage-område en sen natt. Jodå, solglasögonen satt på hela tiden där också.
När vi träffas igen, klockan 10 på morgonen över ett fruktfat i en hotellsvit, känner inte James Allan igen mig. Det beror förmodligen på att våra tidigare möten varit i hast i situationer där många människor fanns runtomkring. Men det skulle också kunna bero på att solglasögonen förstås är på plats, trots rummets murrighet.
Bredvid James Allen sitter Glasvegas nyaste medlem, Jonna Löfgren. För några månader sedan var studierna hemma i Boden hennes vardag, men idag far hon runt som trummis och fullvärdig medlem i ett av Skottlands största band. Hur gick det till?
- Jag kände någon som jobbade på Sony och som berättade att Glasvegas sökte trummis. Jag skickade en DVD där jag spelade, och sedan ville de träffa mig. Så jag åkte till London, och jag behövde inte ens provspela.
- Nä, jag tror inte på det där med att provspela, resonerar James Allan. Det är mycket viktigare att det funkar känslomässigt mellan oss. Det var därför vi ville träffa henne. Vi ville ha en svensk tjej som trummis, och Jonna var fantastisk. Det coolaste var att på hennes presentationsfilm hade hon lagt en tamburin på en kartong, och på den tamburinen trummade hon. Hon hade inte satt fast den på en ställning utan lät den ligga på kartongen. Det var fookin’ fantastiskt.
Så kriterierna när ni sökte trummis var ”svensk” och ”tjej”, alltså?
- Och ”snygg”. Jonna såg fookin’ fantastisk ut.
- Jag minns att jag inte fattade ens hälften av vad du sa med din Glasgow-dialekt, ler Johanna Löfgren. Jag hade tränat med YouTube-klipp för att fatta, men jag begrep ingenting.
Förstår du dialekten nu?
- Hon är skitduktig. Snart låter hon skotsk.
- Nu fattar jag allt. Och så försöker jag lära de andra svenska.
Går det bra?
- ”Jo”, svarar James Allan med krampartad mimik. ”Jo”! Men alltså, med Jonna i bandet kan vi plötsligt spela vad som helst. Det finns en gammal b-sida till Daddy’s Gone som spelades in genom att jag la på ett instrument i taget. Den har jag alltid velat spela live, det har aldrig gått. Med Jonna går det plötsligt! Hon ser ut som en bläckfisk när hon spelar, hon når fookin’ överallt!
Men Jonna, känns det aldrig konstigt att plötsligt vara medlem i ett band som inte bara är ett av Storbritanniens största utan som i övrigt också består av folk som är släktingar och barndomskompisar med varandra? Till och med James Allans mamma är ju med på nya skivan.
- Eh, tvekar Jonna, och omedelbart griper James Allan in.
- Säg att det inte alls är konstigt, eftersom de är så förtjusande människor!
Känner du dig aldrig utanför, envisas jag, och James skyndar återigen till.
- Utanför? Sanningen är att hon är mycket mera central i bandet redan än basisten och gitarristen! Hehe, skriv det, så får vi se hur de reagerar.
- Nej, bryter Jonna Löfgren in. Sanningen är faktiskt att jag inte känner så. Lite grand är det nog så att vi fortfarande håller på att lära känna varandra.
Vi byter spår och talar om Glasvegas nya album Euphoric /// Heartbreak \\\, som spelats in i Santa Monica i Kalifornien. Jag påpekar på att det är motsatsen till förhållandena för debutskivan, som spelades in i Brooklyn, och James Allan skrattar medhåll.
- Vet du, när vi åkte dit tyckte skivbolagsfolket att vi skulle tänka på att bära färggranna kläder, så att vi inte skulle sticka ut och avslöja oss som ett europeiskt rockband när vi landade på flygplatsen i LA. Men just att komma ut i världen är ju en av de bästa delarna med att vara med i Glasvegas, det är en rätt psykedelisk känsla. Jag menar, första gången jag var i New York var det för att spela in min första skiva. Är inte det vad man drömmer om?
Men fanns det inte risk att du skulle fastna i en laidback kalifornisk livsstil där i strandhuset i Santa Monica, och att det skulle smitta av sig på skivan?
- Kolla, kan du föreställa dig med sola? James Allen flinar och lutar sig tillbaka i fåtöljen. För att understryka det absurda i tanken på rocksångaren på en sandstrand tar han av sina solglasögon och kniper ihop ögonen som i obehag inför solljuset. Det känns speciellt att se hans ögon, eller, nåja, nästan se hans ögon så här fjärde gången vi ses, men jag lyckas dölja min förtjusning.
Nej, du är inte direkt solbadartypen.
- Kolla! Den här huden! Inte ens om jag skulle försökte skulle jag kunna bli solbränd. Möjligen bränd, men aldrig kaliforniskt brun. Nej, men jag mådde bra av klimatet och tempot. Det händer fortfarande att jag dagdrömmer om tillvaron där.
Jetsetlivet kunde du inte hålla dig ifrån, ändå. Jag läste att du hängde hemma hos Lisa Marie och Priscilla Presley.
- Det är sant. Lisa Marie tog faktiskt kontakt med oss redan innan vi hade skivkontrakt, när hon hade hört en demo av Daddy’s Gone. Vi blev vänner redan då, så nu blev jag bjuden på hennes födelsedagsfest.
Så därmed var du bara ett steg från Elvis. Och lika långt från Michael Jackson.
- Ouch. Tur att inte min kusin Rob var här. Det hade aldrig gått att stoppa hans Michael Jackson-historier nu när vi kom in på den tråden.
Det är inte en tråd som vi brinner av längtan efter att utveckla, någon av oss. Istället talar vi om Flood, som till slut kom att producera Glasvegas andra album. Från början hade de dock tänkt hänga kvar med debutalbumets producent Rich Costey.
- Det hade vi. Men han och jag har ett på-/av-förhållande, som en romantisk relation, och nu funkade det inte. När jag träffade Flood däremot funkade det direkt. Han är en fantastisk människa. Det är magiskt att vara i närheten av hans positiva elektricitet. I morse när jag vaknade, till exempel, hade jag fått ett jättefint sms från honom. Det var ett sådant där sms som förändrar en hel dag och gör den mycket ljusare. Jag är glad över att fått lära känna Flood.
Och ni planerade att spela in trummorna hemma hos Rick Rubin.
- Så blev det inte. Vi var hembjudna till honom, men det blev mer av social karaktär. Vi hängde hemma hos honom.
I huset där Johnny Cash hängt.
- Det har du rätt i. Det tänkte jag inte ens på. Rick Rubin hade lovat att spela några av Johnny Cashs outgivna inspelningar som han har, men det kom annat emellan och vi glömde bort det.
Det finns drag på Euphoric /// Heartbreak \\\ som bibehållits från debutalbumet. Det spectoreska, de stora refrängerna, det stora ekot, de innerliga engagerade texterna. Men det finns nya dimensioner också, med nya rytmer och nya ljud. Fanns det en plan från början?
- En masterplan? Nä. Det fanns en plan, men det var ingen materplan, snarare en fookin’ skitplan. Nä, seriöst, jag tror att det är dumt och skadligt om man sätter igång att planera hur en skiva borde låta. Den måste få växa fram.
Folk har en tendens att tillskriva Glasvegas alla ideal man vill att band ska ha. Tyckte du att sådana förväntningar var en press på dig när du skulle börja med ert andra album?
- Jag vet inte, tvekar James Allan. Jag vill inte bry mig om vad folk säger om oss. Om någon säger att vi är skräp är det helt ok, då har vi ändå skapat en reaktion. Samtidigt är det klart att vi inte vill göra folk besvikna.
Nu har James Allen fått upp farten. Han lutar sig framåt och tittar på mig. Så tar han glasögonen från ansiktet, och placerar dem omsorgsfullt intill fruktfatet på det lilla soffbordet, innan han med pigga och klara ögon tittar mig stint in i ögonen med både manér och intensitet hämtade direkt från David Caruso i CSI Miami.
- Om det var en press? Jag ska säga dig en sak. Jag pratade med några bekanta i Glasgow härom kvällen, och de hade startat ett band. Där kan man tala om press, att försöka få uppmärksamhet, spelningar, skivkontrakt, publik. Nå, det, det är vad jag kallar press.
Glasvegas andra album Euphoric /// Heartbreak \\\ (Columbia/Sony) släpps den 1 april. I maj är bandet tillbaka I Sverige igen, och sedan fortsätter de med största säkerhet att fortsätta komma hit med ett par månaders intervall under resten av året.
Stad:
Artist:
Kategori:
