Donia Saleh vänder på perspektiven

Ya Leila handlar om den politiska kampen som vara i en kapitalistisk tid, en vänskap så djup att den endast kan gå sönder och den vita feministen som antagonist. Donia Salehs debutroman är både sarkastisk och vacker.

Donia Saleh har sin unga ålder till trots redan avslutat masterprogrammet i litterär gestaltning vid akademin Valand och debuterat med en bok som förhoppningsvis utgör starten på något stort. Hennes debutroman Ya Leila handlar om Leila och Amila. De är som ett huvud med två kroppar. De är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den klaustrofobiska evigheten. Med vackert och knivskarpt språk, och genom stundvis ångestframkallande situationer, lyckas Donia beskriva det finaste och fulaste i den djupa vänskap som gränsar till tvångströja. Hur ska man få utrymme att söka sig själv när man delar luft och allt med någon annan?

Ya Leila är din debutroman. Hur känns det att den nu är ute?
– Jag borde känna det som man brukar säga vid sådana här tillfällen, typ ”roligt, spännande, naket, läskigt, fantastiskt”, men alla känslor kring boksläppet känns väldigt abstrakta på något sätt. Men jag brukar nog svara precis det som ska sägas, tror jag, men jag är inte helt säker på att det är vad jag känner. Så, det känns väldigt abstrakt, som att det inte riktigt angår mig. 

Var det givet att det var den här berättelsen du skulle skriva?
– Det som var givet från början var nog just karaktärerna Leila och Amila. Men när jag började skriva om dem så fanns det ingen tanke om att det skulle bli en berättelse som fortsatte. Jag var intresserad av polemiken och på samma sätt det symbiotiska. Jag var trött på det ständigt återkommande narrativet i svensk samtida litteratur  där n tjej på söder strosar omkring på Nytorget, hon har utåt sett bra värderingar, är en ’god människa’, hon blir kär, har lite kompisar och bredvid sig har hon sin vän ’Jasmine’ som inte fyller någon faktiskt roll i romanen mer än ett desperat försök att fylla någon slags mångfaldskvot. Jag ville skriva ur ett annat svenskt samtida narrativ, med en annan blick, där tjejen på Nytorget kanske snarare är romanens antagonist. 

Boken berör på flera sätt äkthet, strävan att finna sig själv och en identitet. Går det att vara äkta, och vem bestämmer om man lyckas?
– Jag tror ingen är äkta, det skulle förutsätta att vi helt levde bortom människor runt omkring oss och det här systemet. Jag tror att det bara är en själv som kan känna när ens handlingar och ens tankar om sig själv och om världen står i dissonans. Äkthet eller inte föreställer jag mig är en inre konflikt, något som pågår med sig själv och sig själv.

Vilket givetvis blir tydligt och skapar konflikt när någon, som Amila i boken, föraktande står bredvid och gör sig påmind?
– Ja, precis. Det finns något väldigt vackert i att växa ihop med en vän på det sättet, och samtidigt helt förödande, speciellt när man befinner sig i ett stadie av livet där man är lyhörd och ofta mer rörlig än senare, där nya saker upptäcks och förkastas. Att försöka få ihop sig själv och behöva stå ut med sig själv i den åldern var krävande nog. 
 
Har du själv upplevt en vänskap som deras?
– Det snabba svaret är nej. Jag har nog varit rädd för symbiotiska vänskapsrelationer, eller snarare när vänskapsrelationer börjar likna monogama kärleksrelationer, som Leilas och Amila.

I boken finns den starka kontrasten mellan deras vänskap, och glitterfittornas påklistrade och stundvis plågsamma, pinsamma gruppering och vita feministiska kamp. Man anar en tydlig sarkastisk underton i detta. Delar du som författare karaktärernas erfarenhet? 
– Jag skulle säga att den vita feministiska kampen är den som får mest gehör. Idag upplever jag att feminismen och kapitalismen går hand i hand. I många fall har feminismen sålts ut, och vi konsumerar feminism snarare än att praktisera den. Det tänker jag är en intressant skiftning som alltid står i relation till kapitalismen: att kapitalisera på allt, och nu även en ism. Jag skulle säga att Glitterfittorna på många sätt är konsumenter av feminism, och den typen av ”feministiska tjejgäng” har jag absolut sett.