Foto: Märta Thisner.

Det pratar Seher Yilmaz om

20:54 9 Sep 2021

Med debutromanen Vad jag pratar om när jag pratar om rasism hoppas Seher Yilmaz att vi kan sluta ifrågasätta rasismens existens i Sverige och istället skifta fokus till att börja prata om vad vi kan göra åt den. 

Seher Yilmaz är statsvetare och kommunikatör och var tidigare ordförande för Rättviseförmedlingen. I dag arbetar hon på SVT som organisationsutvecklare med fokus på jämlikhetsfrågor. Vad jag pratar om när jag pratar om rasism är hennes första bok. Med utgångspunkt i egna erfarenheter och forskning om ojämlikhet synar Seher Yilmaz hur rasismen tar sig uttryck i människors liv, såväl som på strukturell nivå. Resultatet är en både känslig och frustrerande bok. 

Du har arbetat med frågor som angränsar till de i boken under många år, men detta är din debut. Vad fick dig att skriva den nu? 
– 
Jag har länge känt en frustration över att inte få prata till punkt i frågor om rasism. Det är ofta alla perspektiv ska försöka lyftas inom fyra minuter i en morgonsoffa, och det går inte. De samtalen blir inte så djuplodande som jag vill. Under en period när jag trodde jag skulle få en naturlig paus från annat jobb formulerade jag den konkreta idé som skulle bli boken. Den där pausen kom aldrig, så jag fick istället skapa den genom att ta tjänstledigt och skriva boken då.

Handlar boken för dig primärt om att reda ut och särskilja frågor och teman, eller om att sammanlänka och måla upp den större bilden av hur allt hänger ihop? 
– 
Både och skulle jag säga. Den större bilden av hur de personliga erfarenheterna hänger ihop med samhällsstrukturer var viktig för att visa för andra icke-vita att de varken är ensamma i sina erfarenheter, eller att det är deras fel att de blir utsatta för rasism. Sen ville jag också reda ut och särskilja frågor och teman eftersom jag upplever att samtalet om rasism och ämnen kopplat till det ofta omgärdas av en slags visklek där felaktiga antaganden görs om vad som exempelvis menas med identitetspolitik eller representation.

Titeln känns igen från flera andra böcker, som Vad jag talar om när jag talar om löpning av Haruki Murakami, samt What We Talk About When We Talk About Love av Raymond Carver. Jag undrar hur det kom sig att hon du valde just denna parafras till sin bok.  
– 
På många sätt var titeln svårare att sätta, än vad det var för mig att skriva boken. Jag kom med förslag som behövde ytterligare förklaring, då ville förlaget lägga till underrubriker, vilket jag inte alls ville. Jag tyckte att det skulle kännas för mycket som titeln på en C-uppsats då. Jag behövde helt enkelt en titel som var enkel för potentiella läsare att förstå och som var självförklarande. Att haka på en typ av titel som andra redan testat med framgång var en av mina kompisars idé, där landade jag i Vad jag pratar om när jag pratar om rasism.


I bokens inledande kapitel Ord skriver Seher Yilmaz "men det som når längst i ord, når inte lika långt i förändring. Jag gör om orden tills nästan inget av ursprungsbetydelsen finns kvar. Det är en överlevnadsstrategi som samtidigt är en kontraproduktiv förändringsstrategi." och jag finner det både starkt, sant sorgligt och frustrerande. Jag frågar Seher vad som gör henne mest besviken?
– 
När jag vet att vi borde kunna veta och göra bättre, men vi ändå inte gör det. Det kan exempelvis vara när det finns begrepp som är mer rakt på för att förklara saker som vi behöver prata om, men där vi tvingas ta omvägar för att mottagaren inte orkar bli redo. Det är ofta jag känt att jag behövt använda mig av ”snällare” ord för att beskriva vad jag egentligen vill. Att säga mångfald istället för jämlikhet är ett sådant exempel. Mångfald utmanar inte ett system på samma sätt som att prata om att vi borde sträva efter jämlikhet. Det kanske är enklare att ta till sig ordet mångfald, men vad spelar det för roll om det inte förändrar något?

Ordens betydelse är generellt centralt i boken. Hur ord i vissa sammanhang, ställda på ett särskilt sätt, kan göra stor skada. Vilken kraft har ord när det kommer till rasism? 
– 
Orden vi använder är helt avgörande. Dels de ord vi använder för att faktiskt undvika att prata om hudfärg, vi pratar hellre om ”annan etnicitet” eller ”annan bakgrund”. Detta undvikande av ord gör att vi inte kommer framåt. Just det exempel som jag nämner här blir dessutom ett osynliggörande av mig, jag är inte ”annan” – jag är svensk och icke-vit på samma gång. Dels handlar det om de ord som används för att markera vilka som tillhör vårt gemensamma ”vi”. För varje gång någon säger ”sådär gör vi inte här” eller ”var kommer du ifrån egentligen?” visar vi med ord att vi ifrågasätter vem Sverige är till för. Det spär på en idé vem som hör hemma här, och vem som inte gör det.

Vad hoppas du att boken ska åstadkomma? 
– 
Jag hoppas dels att den som själv bär på liknande erfarenheter som de jag berättar om i boken ska känna att detta blir en bok att spegla sig i, som får dem att känna sig synliggjorda. Dels hoppas jag att den ska läsas av personer som är nyfikna eller intresserade av att lära sig mer, så att de kan bidra till att hela vårt samtal om rasism blir bättre. Sen vore det såklart fantastiskt om boken kan bidra till att vi slutar ifrågasätta rasismens existens i Sverige och skifta fokus till att faktiskt börja prata om vad vi kan göra åt rasismen.

Vad jag pratar om när jag pratar om rasism finns ute nu.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!